Vangelis

Jag kan inte mycket om grekisk musik, mer än Demis Roussos och Nana Mouskouri med vänner, icke att förglömma alla zorbatoner som så förknippas med grekiskt ö-liv. Sedan har vi givetvis också Iannis Xenakis när jag tänker efter, kompositören som väl blivit mest känd som Le Corbusiers samarbetspartner under femtio- och sextiotalen. Något mer utstuderat disharmoniskt får man leta länge efter, tonerna passar dock bättre som representation för fönsteruppställning i klostret i La Tourette än som spelade på musikinstrument, för övrigt för övrigt.

I min korta och knappa exposé ska jag så komma till kärnan; jag vill ägna en mening åt Vangelis, den elektropoetiske kompositören som gjorde sig känd som skaparen av ledmotivet till Bladerunner från 1982. Njutbart. Poetiskt. Stämningsfullt. Det har jag förresten alltid tyckt. Jag drar mig till minnes en tid under lågstadiet då några teatertanter (ja, de hade Gudrun Sjödénkläder och hette Monique och Hèléne) från Kulturskolan kom och hade avslappningsövningar med oss barn till tonerna av just Vangelis. Efter sådär tre fyra gånger fick jag till och med låna hem kasettbandet (nostalgi) som också hade besudlats med en del obligatorisk meditativ delfinskit. Jag spelade över allt på ett annat kasettband via min spelare som hade två "bandgarage" och sedan var musiken förevigad. Det var en tid då man kunde bli åtminstone en aningens trollbunden. Those were the days!

Frankrikeresa

Rastlösheten låg och pyrde över det gråtunga Eindhoven. Inte konstigt att folk började åka iväg med billiga Ryanair flyg till Porto, Wien, Stockholm och Bratislava. Själv hade jag bestämt mig för att en gång för alla faktiskt få se Villa Savoye av Le Corbusier. Jag fick med mig tre andra, det tyckte jag var lagom. På fredagen åkte vi ut till flygplatsen, hyrde den snyggaste, svartaste BMW som stod till buds. Vi firade givetvis helgbörjan med ett IKEA-besök, där köttbullar och prinsesstårta inmundigades.

Vi åkte i gryningen på lördagen, styrde söderut mot Antwerpen. Plötsligt var vi i Belgien. Sedan lämnade vi Belgien. Lille till höger, en liten felnavigering (för min co-driver Bernadette använde en screenprintad satellitbild från Google maps), därefter Amiens och dess gotiska katedral. Snabb kaffekopp, några vykort, ett tomt torg. Franska rondeller, sedan åter söderut. Péage, dessa ständiga avbrott, tre euro här, sju euro där. Slutligen anlände vi till det måttligt vackra Poissy, med dess högmodernistiska ikonbyggnad Villa Savoye; naturligtvis magnifik med alla sina ramper, takterrasser och härligheter. Vädret var väl sisådär, det började skymma; det var "tiden då fönster blir till speglar", som jag börjat säga allt oftare. Det gjorde inte det hela sämre; det kala, vita och ljusreflekterande avtog i det varma ljuset och fram trädde istället de fantastiska trägolven, färgaccenterna och de få möbler som fanns utplacerade här och var. Huset omgavs av en park, där utanför hade ett ganska anslående miljonprogramsbygge smälts upp som förtog känslan av gränslös frihet något. Men verket bestod, alltjämt med glans. En stor del av upplevelsen bestod naturligtvis i byggnadens ikonstatus och "banbrytade arkitektur", men även i den förvånansvärt komplexa planlösningen som tillät "rundgångar", prång och oväntade rumsligheter på ett uppfriskande vis.

En svindyr plansch inhandlades, sedan vidare i bil. Klockan var fem, vi styrde mot Paris; inte för att vi ville utan för att vi var tvungna. Tät, hetsig trafik, sedan ut på landet igen, nu på väg mot Reims där vi tänkte övernatta. Efter totalt 70 mil bakom ratten styrde jag äntligen in i staden, där vi snabbt hittade ett klassiskt skabbhotell mitt i centrum. God middag, modell rustik, en snabb promenad till katedralen, sedan var energin slut.

Vi sov länge på söndagen, gick på julmarknad, åt underbara bakverk och varma, fyllda baguetter, fick avsluta måltiden i bilen för hyrtiden började tryta. Katedralen hanns naturligtvis upplevas och en flaska champagne inhandlades innan vidare färd i det kulliga landskapet. In i Belgien, Bryssel, Antwerpen, ut ur Belgien. Vägen blev genast bättre, Eindhoven nalkades, vi hittade flygplatsen, lämnade bilen. 1200 km på 33 timmar. Två världsarv och en modernistikon. Ganska bra gjort om jag får säga det själv.

Notre Dame d'Amiens & dito Reims.

Le Corbusier revisited

Han var en av de första arkitekter som jag kom att fascineras av. Inte så konstigt egentligen, han var ju en av 1900-talets största. Född exakt etthundra år innan mig.

Jag har fortfarande en stor lust att se hans byggnader och har lovat mig själv att pricka av klostret La Tourette utanför Lyon under nästa år då de firar femtio. Var för övrigt i Ronchamp 2005 då det var femtioårsjubileum för Notre Dame du Haut.

Samma år läste jag hans böcker och förstod inte särskilt mycket om Modulor, idealistiska proportioner och maskindyrkan. Det är tur att man åldras mot det bättre. Ibland ligger han lågt inom mig, vägrar att inspirera annat än med sin något arroganta och härligt pretentiösa attityd.

I veckan "drabbade" han mig dock två gånger;

Läste först en essä av Colin Rowe, The Mathematics of the ideal villa, där Le Corbusiers Villa Stein i Garches (1927) jämförs med Andrea Palladios Villa Malcontenta (1560).

Villa Stein uppfördes för övrigt av Michel Stein, bror till författarinnan Gertrude Stein, som envisas med att uppenbara sig i skepnaden av Hasseåtages tolkning i Picassos äventyr; "Alice! Be talkless!" Vad ville jag säga nu igen? Ja, just det, även om författaren inser det begränsade värdet i en sådan jämförelse så belyser han de båda arkitekternas besatthet av harmoni och proportionsperfektion, på olika plan (bokstavligen) och av olika anledningar, mer eller mindre intuitivt.

I båda fallen används geometriska samband som arkitektoniska argument, stundtals lösryckta dito. Byggnaden blir i vissa fall reducerad till en måttkomposition, i Palladios fall är det dock en dekorerad historia med "rennässansgadgets" (förlåt, så här vårdslöst får man ju egentligen inte skriva). Intressant är hursomhelst denna diskurs om arkitektens retorik, som även Le Corbusier använde sig av för att övertyga studenter, beställare och kollegor. Vi ska då komma ihåg att detta är en formalistisk diskussion som lever ett liv utanför andra stilistiska och praktiska ämnen som struktur, ekonomi och funktion (läs standarder) Mer fria konstnärer än så är arkitekter inte (för att knyta an till en krönika i tidskriften Arkitekten).

Le Corbusier kom också upp till ytan under gårdagen då jag läste en av hans artiklar i FOCUS från 1938 som behandlar arkitektur och "hur man lär sig det hela". Mycket trevlig läsning och förvånansvärt aktuell. Här visar han en mer pragmatisk sida. "Arkitektur är organisation. Du är organisatör, inte planlösningsstylist!"

Han pratar om strukturer och konstruktion, i och för sig som något som måste uppkomma intuitivt och inte något som matematiskt kan räknas fram. Matematiken är verktyget för ingenjören, som används för att befästa en lösning som redan "tänkts ut". Där har vi det igen; matematiken som argumentation, inte som designverktyg. Jag tilltalas lite av förhållningssättet, även om det går i klinch med samtida ideal om parametrisk design i allmänhet och ambitionen om min egen utbildningsingång i synnerhet.

Unité d'Habitation, mars 2007.

Att bygga i det redan byggda.

Uppgiften att uppföra bebyggelse på platser där det redan finns hus, d.v.s. en kontext, är något som alla arkitekter ställs inför att förhålla sig till, möjligen inte om man kallar sig Frank Gehry eller Zaha Hadid. Hursomhelst tenderar diskursen gärna att (med all rätt) upphöja projekt där ursprunglig bebyggelse inte bara får vara med vid sidan av, utan också utgöra det nybyggda. 

Förutom rent byggnadsantikvariska, praktiska bekymmer kring sådana projekt så väcks frågor kring stil och karaktär, som jag gärna kallar geist. En rad moderna spännande projekt tar tillvara på äldre bebyggelse, gärna ruffa fabriksbyggnader i tegel från början av förra sekelskiftet som av allt att döma uppfördes med en beundransvärd hantverkarskicklighet med gedigna material och vacker detaljering. Sådana hus skall enligt arkitektens jantelag konserveras, i alla fall exteriört. 

Som kulisser från en svunnen tid (hittade ingen mindre sliten liknelse) står de sedan och rymmer moderna funktioner. Men jag kan bara hänvisa till tidigare inlägg där en annan ingång inte bara presenteras, utan också lovprisas, av undertecknad. Ik ben niet zoals ik was. 

Men det verkar generellt endast vara byggnader uppförda innan 1950 förunnat att hanteras på detta varsamma sätt. Till stor del är detta för att byggnader äldre än 100 år och däromkring tenderar att förklaras "kulturhistoriskt värdefulla att bevara" av kommuner och organ. Detta verkar också tilltala allmänheten som tycker att gamla industrier är "spännande". Jag kan inte förneka detta. Ändå höjer jag ett varningens finger till dumdristiga, rigida lösningar där de moderna (interiöra) funktionerna får lida av ett historiskt, sprucket skinn. 

Finger nummer två går till modernare industribyggnader, uppförda under efterkrigstiden. Jag VET att jag vurmar oerhört för det 60-tal som en gång var, och ett 70-tal för den delen också. Där finns värden, material och proportioner. Ganska ofta flexibla, strukturalistiska planlösningar också. Så om vi tänker bort asbest, undermålig ventilation, byggfusk och mögelproblematik ("all good architecture leak" enligt en vis och cynisk man) och negligerar allmänhetens allmänna ogillande av "fula", 60-talshus, finns där också värden att beakta, kvaliteter att ta tillvara och hus att låta bli.

Sådana inner values återfinns till exempel i ett dystert gammalt handelshus längs Waterfrontprojektets norra ände, som ingen verkar bry sig så särdeles mycket om. Men titta hur väl det passar in i rollen som s'Hertogenboschs eget Villa Savoye; en oklanderlig klassiker av en oomtvistlig gigant, Le Corbu. Och 1800-talshuset mittemot, som fram till nu tjänstgjort som gödselfabrik, kanske skulle behöva lite förenande färg, utan att för den sakens skull förlora Het Karakter, som man antagligen säger här.

En bakgrundsbild

Följande byggnadsverk återfinns av arkitekter i bokstavsordning:

• Le Corbusier: Weissenhofsiedlung + Notre Dame du Haut (Ronchamp)
• Bert Dirrix: TU/e, Vertigo
• Bengt Edman: Sparta studentområde, Lund
• Sigurd Lewerentz: Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården
• Sten Samuelson: Helgeandskyrkan

Så var det sagt. Har haft projektstudio i Waterfrontprojektet idag. Presenterade min Integrity cocoon och det gick förvånansvärt bra. Professor Curulli är bättre och vänligare än dito Lee. På tal om honom så avslutade Sang Lee sin föreläsningssession under gårdagen med följande (ungefär): "Now I've taught you a lot about architecture all day. Now it's time for you to buy me some beer." Och det gjorde de stackars studenterna. Han stannade i institutionsbaren Sky Bar i över två timmar, skapandes en ilande nervös stämning. Sen gick han äntligen.