En de(kon)struktiv vändning?

Jag börjar det hela med ett inlägg. Det är inget manifest, inte en uppsats, knappt ens en åsikt. Egentligen börjar det hela med ett boklån av Daniel Libeskinds "The Space of Encounter", en filosofisk teori-praktikbok från mitten av 90-talet. Jag lånar den i oktober, alltså en tid från nu, för att få inspiration till att fylla tomten i Västertull med Zig-Zaghus. Eftersom Libeskind är kungen därav känns han relevant. I boken varvas konceptuella modeller och texter med svårläst presentationsmaterial med planer och sektioner pålagda ovanpå varandra [ett klassiskt "juxtapose" för att plattitydera]. Till syvende och sidst (dec 2010) begränsade sig inspirationen i resultatet den gången till den mörkblå färg som genomsyrar planscherna, en Libeskindfetisch som hos arkitekten verkar ha avklingat sedan 1999.

Hela den där stilen med dekonstruktion är lite ute förresten. Skärande plan, formmässig ambivalens, "på-sin-spets-kompositioner" och konstanta referenser till filosofen Jacques Derrida känns lite unket, lite för slösande för vår tid och lite för indirekt.

Men än en gång (?); det verkar ha varit lite mer intressant (att leva) förr. Det fascinerande är att vi kanske inte behöver gå så långt tillbaka i tiden. En tid då vilda debatter om form och moral fortfarande utkämpades, då arkitektur kunde vara konst och därmed nog, då Peter Eisenman, på gott och ont, kunde producera antihiumanistiska, ickefunktionella och svindyra byggnadsliknande skulpturer som hans villaklienter fick anpassa sig till för att kunna (över)leva. Och denna stil hade sin storhetstid kring 1990, alltså till och med inom min livstid.

Det som precis är ute är kanske det som mest relevant speglar vad vi idag tycker och tänker.

Innebär detta att jag så gott vidare, från en vurm av 50-talets Corbusianska "expressionism", via 60-talets Paul Rudolph-brutalism och Lewerentzärlighet, 70-talets James Stirling-gadgets och lite Venturiteori, till en fäbless (f.ö. en ovanligt jämtländsk stavning) för desillusion, kollision och filosofisk postmodernism.

Är smaken sålunda kronologiskt länkad? Musikmässigt har det varit lite så; sextiotalets snällpop, sextio till sjuttio, symfonirock, fantastiska synthar, new wavigt tidigt åttiotal... Något nittiotal har hittills inte börjat spöka [kanske-tack-och-lov], men mycket tyder på det. Så kan då musik och arkitektur länkas samman? Libeskind gör det i sin röda lilla bok. Men inte konkret och särskilt inte i något vardagligt tycke-smak-resonemang. Nej, här är det istället musikens grammatik (och ibland nomenklatursystem) som skapar ramar och föder associationer.

Jag ska säga som det är. Jag har en uppgift att göra, en kurs att klara av. Denna text är inspiration och tillika tidsfördriv en torsdagseftermiddag.

Min "privatkurs" i Arkitekturteori på fredagar. Jag ska skriva ett arbete, en text om något jag brinner för. Först försökte jag hitta ett samtida tema, något ur den pågående diskursen. Det var inte helt lätt. Teori inom arkitekturen verkar ha tagit indirekta vägar. Arkitekter argumenterar fortfarande för sina idéer, i traktat och projektbeskrivningar, men någon [abstrakt] teoribildning i klassisk bemärkelse är det knappast tal om. Sustainable handlar oftare om system eller dystopiska/överentusiastiska teknikföreställningar, än om filosofiska resonemang. De urbana frågorna kopplas till teorier och "digitala" space syntaxteorier för att undersöka "flows" och diverse samhällsliga beteenden/tendenser. Men jag saknar de heroiska idéerna, de insnöade, omöjliga visionerna och det teoretiska djupet; kort sagt den intellektuella, arkitektoniska passionen. En stor grupp arkitekter är också fortfarande kvar i kollage- och bildmässiga visuella visioner, triggade av ett snabbt och hårdkokt mediaklimat. Vi (inklusive jag själv) orkar inte läsa.

Trots denna bokstavskoma spenderar jag en hel del tid i biblioteket. Finner vissa intressanta objekt i tidskrifter som jag inte får låna hem. Letar efter Libeskind.

Le Corbusier, Lewerentz, Ledoux... Jag byter plats på de båda sistnämnda, tycker att rätt ska vara rätt. Sedan kommer Lund & Slaatto, Lund och Valentin, men ingen Libeskind, varken monografi eller egen reflektionstext.

Daniel Libeskind har producerat en hel del byggnader genom åren. Efter 2005 är han inte lika omskriven (hans stil har nog blivit trist). Som den teoretiker han är har han också publicerad några egna titlar, såsom The Space of Encounter. Några ska finnas där i hyllorna. Intressant är att samtliga är borta. Någon bok har till och med den fantasieggade stulen-eufemismen "Förkommen" i databasen.

Oundvikligen tänker jag på SVT:s (förvånansvärt spännande) serie Bibliotekstjuven, liksom romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon som handlar om den mystiska författaren Julián Carax, vars böcker försvinner från antikvariat och bränns i syfte att radera minnet av ett litterärt verk.

Något slags intresse efter 2006 (då böckerna senast lånades ut) kan alltså skönjas, även om det rör sig om den destruktiva (dekonstruktivistiska) arten.

Hursomhelst skall jag försöka skriva en text om arkitekten, med utgångspunkt i två av hans judiska museum, det ena i Berlin, det andra i Köpenhamn. Projekten delar alltså funktion men skiljer sig i omfattning och grundläggande förutsättningar; förutom att de gjorts med tio års mellanrum och där den danska byggnaden är en inredning/restaurering av befintlig byggnad. Libeskind har också hävdat de radikalt olika förutsättningar som tyska och danska judar levt under (främst under nazitiden), vilket han säger sig ha avspeglat i den olika projektens karaktärer. Det är dock ingen överdrift att påstå att de båda byggnaderna (och andra Libeskindprojekt också för den delen) delar STORA formmässiga likheter. De dekonstruktivistiska idealen, som motsätter ordning, stil och konventioner, har istället omtolkats till byggnadsverk i en distinkt stil, ja till och med ett arkitektoniskt varumärke. Rätt eller fel; intentionen är att detta fenomen skall undersökas: vad händer med dekonstruktionen då den förverkligas?

Ende.

En annan (rätt okänd) dekonstruktör och tillika vän med Eisenman, John Hejduk. Bostäder i Kreuzberg Berlin (1988). Fotade i vildvuxen junigrönska 2007.

Om Sti(e)g

Eftersom resterna av nyårets raketer fortfarande syns i snön, och vårterminen ännu inte kommit igång vid LTH, dröjer jag kvar en stund i retrospektivet över tvåtusentio.
"Mitt litteraturår", det vill säga de böcker som kom i mina händer och som jag valde att läsa från pärm till pärm, kan sammanfattas som tämligen skralt, i alla fall kvantitativt.
Jag hade antagligen mer potentiell läsetid än på mycket länge; under vårens praktik, på SJ-tåg och i Airbusar, i sommarbersån och i den ännu internetfria lägenheten i Lund. Det är alltså med ett mått av skam [en underskattad känsla i vårt samhälle där det närliggande, men inte synonyma skuld fått ta dess plats] som den personliga "bokskörden" summeras.

Som så mycket annat på denna plats så hör det egentligen inte riktigt till saken, men jag började föregående år på independentbiografen De Zwarte Doos i Eindhoven, där jag såg Mannen die vrouwen haten med Nyqvist-Rapace, ni vet vilken jag menar. Filmernas och böckernas (internationella) framgång har ältats gång efter annan, inte minst i Sverige och blivit en symbol för den svenska vågen, vad nu det är? Visst blir man som svensk stolt, men samtidigt lite sorgsen. Sorgsen över en specifik framgång, eftersom dess konsekvens är att en annan bild fått stå åt sidan. Man känner sig lite som italienaren som äter skräppizza i Norge, kanske.
Jag föredrar här filmatiseringen framför de povra böckerna, där jag slipper fula upprepningar, stereotypa karaktärsbeskrivningar och teknikfixerade slutet-av-nittiotala trivialiteter och istället faktiskt får ett uns godkänt fotografi och en samling actionscener, förpackat i ett sammanhang där de flesta av våra nationalhelgon castats in. "Och alla talar svenska". I vissa lägen är det varken mer eller mindre än god reklam för Sverige. Punkt.

Hursomhelst, Stieg Larsson, övergick i Stig Dagerman då jag åter var i Sverige, då föräldrarna höll på med en text om denne 40-talsförfattare. Jag började läsa hans novellsamling Nattens lekar, för att gardera mig om prosan skulle visa sig tråkig. I huvudet hade SD mest ekat i form av den högtravande titeln på Björn Ranelids bok Mitt namn skall vara Stig Dagerman [oh, dear].

Jag måste bara citera Peter Englunds ord på dennes blogg igår:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar emot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas"

Men, jag blev inte besviken av Dagerman, tilltalad som jag var av det lakoniska språket, skildringen av ett ångestförvridet efterkrigssverige och intensiteten i meningarna. Därefter blev det Ormen som tyvärr aldrig riktigt avslutades.
Vid årets slut fann jag däremot Olof Lagercrantz' fenomenala biografi över Dagerman som närapå strecklästes. Här är det inte bara objektets livsöde som fängslar utan lika mycket OL:s välformulerade analyser och slående moderna (om än bildade) språkkänsla.

Däremellan, någon gång i juni, såg jag SVT:s Babel, med Det manliga geniet som tema. Sti( )g Larsson var här inbjuden för något slags debatt, agerade allmänt vildvuxet, burdust och verklighetsfrämmande, vilket trots programmets tydligt fientliga vinkling, födde ett intresse hos mig. Jag hittade hans Nyår på Arlanda, vilket kom att bli årets bokupplevelse. Sällan har en roman gripit tag så, i all sin vardagliga, absurda snusk-och-smuts-fixerade verklighet. Huvudpersonen Kenneth är sorglig, vidrig och totalt oduglig, han dödar och plågar eller gör ingenting. Konstigt nog blir han inte någon man tycker synd om. Efter ett tag i hans grå värld upptäcker vi nämligen att inte bara han är missanpassad, hela samhället skildras skevt och kallt. Jag kan inte känna för Kenneth, men i detta sammanhang kan inte heller tycka synd om honom och Larsson låter oss lära känna honom såpass bra att jag heller inte kan avsky honom. Vad finns då kvar än att ignorera denna karaktär, en man som i sin tur får sin livsenergi av sin egen alienering? Detta skeende, som alltså delvis står utanför bokens pärmar, skildrar Larsson mästerligt!

Sedan blev det en del annat också, mestadels Penguinrelaterat eftersom förlaget firande 75, någon deckare som försvann i minnet snabbare än fort, ett nytt försök att färdigläsa den omständliga Urkällan, samt ett dito tafatt försök att läsa klart På-spaning-efter-den-tid-som- flytt-sviten. Några litterära nyårslöften har jag inte gjort.

-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

Queen's, Oxford

Det finns väldigt mycket att säga om James Stirling. Han inspirerar. Det börjar med en gammal tysk åttiotalsreklam för en Rover 800.

[Två (affärs)män styr ut en silverfärgad 800 från kontorsgaraget. Den ene iförd lasermannentrenchcoat, den andre runda glasögon som Stieg Larsson (han som "hatar kvinnor", inte poeten). Vi vet alltså att året är nittonhundraåttionio.]

-Schnell?

[om bilen prestenda och den knappa tidsmarginalen]

-In England nennen Sie es Fastback.

[Suggestiv synthmusik]

-Wann musst du bei die Staatsgalerie sein?

-Ach, wir kommen gut voran!

[Tom Autobahn, soluppgång]

-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

-Ja, stimmt.

-Britische Architect....

Måhända så nära arkitekten kommer kommersen, "never mind" att en Rovermodell på åttiotalet, av helt andra orsaker, kallades just Sterling.

Reklamfilmen, sobert elegant, stilren och tyskt korrekt, speglar ganska illa det intryck jag får av James Stirlings arkitektur. Men det kanske också är i mötet mellan strama tyska betraktare (oj, vilken kliché men ack så ofta den stämmer) och det engelska Pang-i-bygget-vimsiga i det som betraktas som något väsentligt går att finna.

Just Staatsgalerie i Stuttgart är kanske inte en av den byggnader jag främst vill minnas av arkitektens rika produktion. Den blev ritad och färdigställd i början av det nyklassicistiska 80-talet, "läckert" historicerande dåförtiden med grekiska kolonner, röda metallräcken, vågiga väggar och dekorativ sandsten; allt i ett ordnat misch-masch.

Jag bläddrar lite i den förträffliga monografin JS: Bauten und Projekte 1950-1983 (just det; av någon anledning också den på tyska).

Trots allt finns det många likheter och genomgående teman i hans produktion, vilket ytterligare understryker tesen om att arkitektur varken är stil eller gadgets (om nu arkitektur överhuvudtaget är arkitektur och inte bara en samling fixa idéer tätt kopplade till en arkitekts statiska personlighet). Representationstekniken är genomgående den samma, med tonvikt på särpräglade axonometrier (ofta skurna underifrån där svarta pluppar visar sig vara undersidor på pelare osv) som främsta signum.

Till skillnad från samtida de landsmännen Alison och Peter Smithson och Dennis Lasdun är Stirling aldrig brutal eller kompromisslös. Inte publikfriande totalt, men oerhört humoristisk och komplex, detaljerad och vimsig. Detta gjorde honom även enkel att placera i ett postmodernt sammanhang (efter 1975), till skillnad från ovan nämnda. Det är synd att Stirling dog såpass ung 1993; det hade varit intressant att studera hans angreppssätt i vår förvirrade samtid.

Ett av hans tidigare verk såg jag under min tur till England i oktober; Queen's College (1968-1971) i Oxford. Typologiskt infinner den sig i det klassiskt akademiska sammanhanget; en byggnadsstruktur innehållande studentbostäder, uppfört vid floden i en halvcirkelform kring en gård som vetter mot vattnet. Som gestalt är byggnaden desto mer iögonfallande. Jag tycker att den påminner om en arenaläktare med sin exponerade betongstruktur, terrasserade nivåer och "ögonkontakt" mellan olika delar. Lutande väggar ger problem och möjligheter i form av buktande fönsterband och kragande trapphus (helt fantastiskt ologiska och irrationella), ett totalt överdimensionerat, tegelklätt räcke som ormar sig kring den öppna platsen och mest liknar ett avloppsrör, förvirrar. Det är en ytterst rik byggnad vi talar om, underlig och ologisk, men samtidigt vänlig och inbjudande, med drag av Aaltos universitetsbyggnader, men också med tydliga autoreferenser till hans Leicester University Engineering Building i material och form (som i viss del liknar mitt senaste projekt i Västertull). Ringen är hel.

Leicester University Engineering Building

Bokrean

Försov mig till bokrean, trots att jag ställde klockan på femochfyrtiofem. Men den var ändå rätt medioker av katalogerna att döma, särskilt Akademibokhandelns som verkar ha gått ner sig i latte-mötesplatsträsket fullständigt och avvecklar de smalare böckerna. Inte för att det jag läser behöver vara så särdeles svårt. Men det ska lik förbannat finnas där om jag vill ha det, särskilt under rean då jag vill köpa på mig lite poesi och klassiker inför året. Nu var det mest Liza Marklund et al.

Men jag ska försöka ta mig till Bokia under morgondagen, om inte annat så för att införskaffa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna (som jag funderat på länge). Sen beställde jag en liten informationsbroschyr från Dalarnas Museum om den okände 60-talsarkitekten Jack Hansson.

Just nu blir det inte mycket läst. Jag bläddrar förstrött i Peter Eisenmans Inside Outside och en diktsamling av aktuelle (får man säga så om en självmördare som varit död i 25 år?) dystopoeten Willy Granqvist. En omläsning av Ayn Rands pinsamt genomskinliga ideologiroman Urkällan som förtäckts till något slags hjältehistoria om en ung arkitekt i modernismens barndom, blir det också. Nej, tacka vet jag Maskrosbollen av Göran Tunström om nu någon vill läsa om unga arkitekter med ideal. Så vackert skildras Bastiano som drömmer om ett liv som arkitekt och kärleken till Rita-Karin.