Omafiets

Jag har köpt det holländska fortskaffningsmedlet nummer ett; en cykel. Och inte vilken cykel som helst utan en omafiets (tantcykel) av märket Gazelle. En gammal hederlig brun/rostig skönhet som införskaffades av den ende holländaren som inte kan engelska, en gammal gubbe som verkade skruva ihop stulna cykeldelar till "nya" cyklar. Tänk skrotnisse, så såg det ungefär ut på den lilla kolonilott där han höll till med husbåt alldeles intill.  Vi (jag och Max) försökte få två cyklar för €100, men det blev €120 tillslut. Ganska skäligt hursomhelst. 

Idag blev därför den stora cykeldagen, efter införskaffande av en karta på turistbyrån. Vädret var mycket vackert, som det egentligen varit hela denna vistelse, och vägarna bredde ut sig under mina hungriga ringar. Skyltningen var sporadisk och lite speciell, man skyltar främst inte med ortsnamn utan med korsningsnummer. Det fungerade sådär, men det gjorde inte så mycket att köra fel, begreppet "ute i ingenstans" existerar icke. Tillslut kom jag i alla fall fram till staden Helmond, en stad ungefär som Örebro med allt vad detta innebär. Någon sorts festival med fokus på bakluckeloppis pågick. Mycket populärt, inte särskilt sevärt. Jag såg några nya kubhus av Piet Blom (se tidigare inlägg för motsvarande byggnader i R-dam). I Helmond var husen dock målade i dystert brunt och grönt, samt formade i en cirkel. Under några av dem var stadsteatern belägen. Från början skulle en skog av 183 stycken kubhus byggas på platsen. Det blev bara 18, kanske lika bra det. Det kändes i alla fall som säkert 50 kuber. Sedan resa tillbaka via den lilla orten Geldrop där man hade den goda smaken att samla bygdens två arkitektoniska highlights kring samma rondell; en katedralliknande kyrka samt en Mies-van-der-Rohe-avskalad privatbostad av arkitekten H.G. Smelt. Sedan hem igen efter totalt 37 km. 

Ännu några kubhus av P. Blom Trädstrukturen tagen längre än i R-dam.

Ett torg i Helmond. Tomt, för alla är på stadsfesten på andra sidan gatan.

Villa av H.G Smelt från 1970 med obligatoriska färgaccenter och en originell (röd) flaggstång i stål, liksom de bärande elementen i övrigt.

På tal om skyline 2

Ett ovanligt rationellt hus, för att vara ritat av Piet Blom. Alldeles intill kubhusen i R-dam.

Tur till Rotterdam

Efter att ha införskaffat ett rabattkort för holländska järnvägen, kallat Voordeelurenabonnement, tog jag idag en tur till Rotterdam. Staden, som länge haft den mest trafikerade hamnen i världen, skadades svårt under kriget och har sedan dess byggts upp till oigenkännlighet. 

Vad som idag dominerar är stora, ganska själlösa strukturer i glas och stål. Oerhört höga skyskrapor i 80-talets PoMo och stora torgbildningar bådar inte gott om man är ute efter något pittoreskt och ursprungligt. Sevärdheter finns det hursomhelst. 

Förutom ovan nämnda skyline är kontakten med vattnet påtaglig i Rotterdam. Utöver ett utbrett kanalsystem, som i så många andra holländska städer, finns här en större vattendrag, Niewe Maas. Över detta vatten spänner sedan 1996 UN Studios graciösa Erasmusbro och förbinder de södra utkanternas kontorskomplex med innerstaden i norr. En ensam, asymmetrisk och abstraherad svan håller uppe den 89 meter långa körbanan.

En bit norrut ligger De Unie, en färgglad De Stijl-byggnad från 1920-talet, vars fasaden delats in enligt ett typiskt system med horisontaler och vertikaler och särskiljande byggnadselement som accentueras med färg. Greppet och brokigheten är helt motsatt de (samtida) funktionalistiskt avskalade idealen. Intressant är dock att den här brokigheten är något som verkar gå igen i holländsk arkitektur under hela 1900-talet, där man inte varit rädd (utan snarare gödslat med) extrema färg- och formmöten. Ett av de mer lyckade exemplen är Kubuswoningen av Piet Blom; ett klusterkomplex av kuber som ställts på spetsen på en "stam" av betong. Resultatet är, förutom en spektakulär geometrisk övning, ett spännande tillägg i ett ganska splittrat stadsrum. Kuberna bildar gångar och gallerier, små uteplatser och passager mellan sig som är mycket trevligt att röra sig runt i. En av kuberna är tillgängliga för allmänheten och jag gick givetvis dit. Möblerbarheten var, som väntat, begränsad, liksom övriga funktionella värden. Överallt fanns små prång, trappavsatser och dylika hinder där ägarna valt att placera kaktusar. Antagligen en minst lika effektiv åtgärd som varningsskyltar och gulsvarta remsor. Ljusinsläppen, som mestadels återfanns i kubens hörn, gav oväntade effekter, såsom att man kunde titta ner från en våning, ut genom ett fönster, in i en annan våning, och sedan se rakt ner på kanalen under. 

Det mesta känns inte så välregisserat; snarare är lösningarna mer slumpartade konsekvenser av att arkitekten fullkomligen var besatt av moduler och klusterstrukturer. Men det är väl inget fel i det, egentligen. Dessutom är det ett mycket mer spännande grepp än det samtida postmodernistiska idealet, som ofta inte blev till något mer än påklistrade, historicerande pastischsmycken. Så var det sagt, tack.    

De Unie, JJP Oud 1924-1925 (rekonstruerat 1986)

Erasmusbrug, UN Studio 1990-1996 

Kubuswoningen, Piet Blom  1984

En viktig del av skyline: Hoofdkoantoor Nationale-Nederlanden, A. Bonnema 1982-1992