Argument

Vi kollade lite fel på kartan och upptäckte att vårt tillägg i s'Hertogenbosch resulterar i att vi river det äldsta och behåller det halvgamla (från 60-talet).

Argument varför vi river (nästan) hela skiten:

Why preserving the newest and demolish the oldest?

Well, for the first we didn't think that the oldest necessarily mean "worth saving". In terms of building performance the newer parts are much better (structure, insulation asf). The newer buildings and their surroundings also have a higher density of development which call for an infill of the same scale. Thirdly, we see the inner part of the city as the "real" historical one, worth preserving in terms of conservation, but that does not concern the northern outskirts. Another time, conversation with history is not equal to conservation of history. We call the model heritage dynamic.

ojojoj, kanske lika bra att det aldrig lämnade anteckningsblocket.

ps. Kritiken i fredags gick bra. Bara att köra på med andra ord. ds.

Alla Helgons Dag.

Tillbaka i 'hoven efter dagar där hemma. Förhållandevis varmt och skönt och en annorlunda känsla av betraktelse på distans infinner sig. Men allt här är bekant, inbjudande och vardagligt. Och ofta också fundamentalt oattraktivt utan att det gör något. Jag har nästan börjat dyrka det fula, men föredrar det slitna. Apropå detta åkte jag ännu en gång till s'Hertogenbosch under gårdagen, denna gång för kursen Strategies & Places räkning. Grupparbete, analys av övergivna industribyggnader. Synd då att flertalet produktions- och lagerhus antingen användes ytterst flitigt eller också hade de redan blivit transformerade till kulturhus etc.

Under kvällen firade jag Alla Helgons Dag i all stillhet, avstod från Halloweenfester. Mest var det på grund av trötthet, men även en liten smula ovilja. Kan vi inte få vara lite stilla ibland och erinra oss meningen från Svingeln; "Tänk på Döden". Så ofta citerad i Göteborg, just för att denna mening, inskriven vid den tempellika entrén till en kyrkogård, är så provocerande. Jag tycker man kan utveckla uppmaningen till att vi ska tänka på dem som en gång levt. Det blir så mycket enklare att föreställa sig det hela så.

Mormor hade födelsedag häromdagen, hon skulle ha blivit nittiosju. Vi tände ett ljus på Längbro kyrkogård, vid minneslunden. Även andra fick sig en tanke. Ibland var de av den levande sorten, trots att "de levande inte har några gravar". Men de väcker ändå minnen. Också lite sorg ibland. Mormor däremot vill jag minnas med glädje; det passar hennes person bäst. Färgglad var hon. Stark. Hon förtjänar ett foto, även om hon ser lite allvarlig ut. Det blir dock så levande då; när minnena inte frusit leenden och poser och personerna blivit positiva statyer, obestridliga. Färgstark är bättre.

En trafikplats

Länkat till dessa plattor enligt tidigare inlägg, finns en trafikplats; Kardinaal Rossumplein. Jag har tagit det som mitt kall att förändra den, kan dock inte riktigt minnas varför. Där kommer en bro från norr för platsen gränsar till kanalen. Annars är där en massa vägar, träd, ett monument och en diminutiv uteservering. En park finns där också och en arsenal av trafikljus och skyltar. Tänk om vi kunde ta bort allt det, alla dessa ickearkitektoniska maskiner och symboler som är till för att strukturera och bringa ordning (vilket de visserligen gör relativt effektivt), och ersätta med former och elementära material som ger trafikanterna samma förståelse och förmåga till interaktion. Det är en spännande utgångspunkt tycker jag. Ännu mer spännande blir det om vi faktiskt ersätter den sakliga (men konstgjorda) trygghet som trafikljusen förmedlar med lite gammalt hederligt kaos, eller ska jag snarare kalla det en liten portion skräck? Det handlar inte (primärt) om formmässig provokation eller ens verklig risk, snarare är det "alertheten" i det okända som jag vill åt i det ögonblick då trafikslag möts. Anledningen är naturligtvis praktisk och tillämpas redan på många håll i form av farthinder, nischer, kullerstenar och så vidare; prefabricerade element utställda i gatumiljön för att skrämma. Vad jag vill åt är dock något mer än blomlådor och gupp, något mer speciellt som möjliggör att trafikanterna bryter regler, men i så fall med (mer eller mindre ödesdigra) konsekvenser. Det är platsspecifikt och det är dominerande för området. Och naturligtvis tillämpas plattmetaforen i form av stråk, gupp, kanter (uppskjutande), ramper och refuger. Ojojoj, sen kanske vi kan slänga in ett politiskt korrekt skateanläggning också på området och öppna en liten coffeeshop i ena hörnet och vips har vi även omfamnat stadens subkulturella avarter. Tack för nu.

(Ett lite småfisigt diagram är tyvärr allt som kommit utanför hjärnan hittills. Jag ska bättra mig)

Platsen är även en nod i det parkstråk vi projekterar, vilket domineras av långa, lugna parkbitar och lummigheter. Kardinaal Rossumplein är sålunda ett ypperligt tillfälle att skapa ett dynamiskt crescendo av liv, rörelse och lite vardagsspänning.

Referens:

Skvallertorget, Norrköping

Magic Roundabout, England

Att bygga i det redan byggda.

Uppgiften att uppföra bebyggelse på platser där det redan finns hus, d.v.s. en kontext, är något som alla arkitekter ställs inför att förhålla sig till, möjligen inte om man kallar sig Frank Gehry eller Zaha Hadid. Hursomhelst tenderar diskursen gärna att (med all rätt) upphöja projekt där ursprunglig bebyggelse inte bara får vara med vid sidan av, utan också utgöra det nybyggda. 

Förutom rent byggnadsantikvariska, praktiska bekymmer kring sådana projekt så väcks frågor kring stil och karaktär, som jag gärna kallar geist. En rad moderna spännande projekt tar tillvara på äldre bebyggelse, gärna ruffa fabriksbyggnader i tegel från början av förra sekelskiftet som av allt att döma uppfördes med en beundransvärd hantverkarskicklighet med gedigna material och vacker detaljering. Sådana hus skall enligt arkitektens jantelag konserveras, i alla fall exteriört. 

Som kulisser från en svunnen tid (hittade ingen mindre sliten liknelse) står de sedan och rymmer moderna funktioner. Men jag kan bara hänvisa till tidigare inlägg där en annan ingång inte bara presenteras, utan också lovprisas, av undertecknad. Ik ben niet zoals ik was. 

Men det verkar generellt endast vara byggnader uppförda innan 1950 förunnat att hanteras på detta varsamma sätt. Till stor del är detta för att byggnader äldre än 100 år och däromkring tenderar att förklaras "kulturhistoriskt värdefulla att bevara" av kommuner och organ. Detta verkar också tilltala allmänheten som tycker att gamla industrier är "spännande". Jag kan inte förneka detta. Ändå höjer jag ett varningens finger till dumdristiga, rigida lösningar där de moderna (interiöra) funktionerna får lida av ett historiskt, sprucket skinn. 

Finger nummer två går till modernare industribyggnader, uppförda under efterkrigstiden. Jag VET att jag vurmar oerhört för det 60-tal som en gång var, och ett 70-tal för den delen också. Där finns värden, material och proportioner. Ganska ofta flexibla, strukturalistiska planlösningar också. Så om vi tänker bort asbest, undermålig ventilation, byggfusk och mögelproblematik ("all good architecture leak" enligt en vis och cynisk man) och negligerar allmänhetens allmänna ogillande av "fula", 60-talshus, finns där också värden att beakta, kvaliteter att ta tillvara och hus att låta bli.

Sådana inner values återfinns till exempel i ett dystert gammalt handelshus längs Waterfrontprojektets norra ände, som ingen verkar bry sig så särdeles mycket om. Men titta hur väl det passar in i rollen som s'Hertogenboschs eget Villa Savoye; en oklanderlig klassiker av en oomtvistlig gigant, Le Corbu. Och 1800-talshuset mittemot, som fram till nu tjänstgjort som gödselfabrik, kanske skulle behöva lite förenande färg, utan att för den sakens skull förlora Het Karakter, som man antagligen säger här.

En lång fredag.

Slutet av (arbets-) veckan kom att bli intensiv. Upp tidigt på fredagen, tåg till s'Hertogenbosch (eller Saint Hertogenbosch alt. Den Bosch, uttalat "Sertoschenbåos"), en närbelägen stad där Waterfrontprojektet skall planeras. Staden är mycket vacker, ungefär lika stor som Örebro och den har medeltida anor. Kanalsystemet med ringmur är delvis kulturminnesmärkt. Vad som får/ behöver förändras är ett avsnitt av före detta industrimark där nya funktioner ska komma in, förslagsvis kultur och bostäder.

Kommunen hade givetvis en plan som vi till viss del skall följa och förhålla oss till. Sedan kan man ju alltid ställa sig frågan om kommunens vision om eldrivna personal transport shuttles, svävande över kanalen inte är en väl utopisk tanke. Ett sjukhus i brutalistisk stil skall också rivas och ge plats till 2 ha kanalnära mark. Går kanske att spara...

Efter cykeltur runt i centrum med professor Curulli och en gubbe från kommunen, lunch och besök på det berömda konditori Jan den Groot där den lokala specialiteten Boschbolle inmundigades (det var nog sista gången denna, mer putslustiga än eleganta synonym till äta, brukades). Bakverket består av ett wienerbrödsskal, mer eller mindre sfäriskt, fyllt med grädde och doppat i mörk choklad. Diameter: ca 80 mm. Smak: Godkänd. Hälsokategori: Kaloripornografi.

Därefter tåg till Rotterdam för invigningen av arkitekturbiennalen där. Stället låg längst ut i hamnen och var mycket svårt att hitta. Det krävde en färjetur på 20 minuter också. Halvdåligt mingel med sunkiga oliver som tilltugg. Godkänd utställning med fokus på Tredje världen och Tyskland. Trevliga diagram, välklätt folk (vilket inte tillhör vanligheterna i detta toffelhjälteparadis). Snabb, sen middag med mackor från Albert Heijn. Därefter tillbaka till Eindhoven där ett Woodstock-40-years-later-party besöktes. De flesta Erasmusmänniskor var där. Fredag den tjugosjätte september tvåtusennio, i bokstäver.