Efter PoMo kom RoMo

Egentligen är detta ett skeende som i Sverige hållit på sedan 1992, vi gick ju som bekant direkt från lightpostmodernism (15 år efter andra nationer) utan dekonstruktivistiska och fördyrande utsvävningar som mellanled.

RoMo, romantiserad modernism, synomymt med det mäklarinitierade begreppet "nyfunkis", dominerar den svenska nyproduktionen av framförallt bostäder. Här omhuldas den vita putsen, ljuset och de rationella (läs: renodlade) lösningarna. Intet ont i det. Av detta är jag för övrigt själv en del, nu senast i gestaltningen av ett kvarter i Sörby.

Liksom mys-PoMo:s historicerande snickarglädje passade den svenska opinionen efter miljonprogrammets "folkförtryck", så fungerar RoMo [rowmow] utmärkt in i det rationella, entreprenörsstyrda bostadsrättsbyggandet i Sverige av idag. Vi tar så 30- och 40-talets estetik (de minimala planlösningarna försakade). Vi lägger till lite klatschiga färger, förstorar fönsterpartier, kanske placerat lite "pixligt parametriskt" och organiserar gärna husen i klassisk kvartersbebyggelse.

Där har vi tvättäkta svensk RoMo, en stil vi verkar gilla. Men kalla den inte för nyfunkis, det låter ju för anskrämligt.

Förhåll dig till mig.

Jag sitter och funderar lite smått. Det är tisdag lunch, solen skiner och jag avnjuter ett kaffe som är något av det bästa som producerats i en Bodumbryggare. Jag tänker på projektet i Waterfront, borde jobba lite också för vi har en inlämningsliknande tillställning på fredag. Strategin finns där, så även en hel del av de (potentiella) formerna. Vi pratar plattor. Plattor som skär, som separerar, som länkar, som definierar, plattor som lutar och skjuter ut, plattor som bildar trafikplatser och broar. På, under, över och mellan prunkar vegetationen, där den bryter ut, skymtar fram, sticker in och lyckas-bemästra. Där finns även vatten. Vatten och människor, folk och trafik, dynamik och tragik. Herregud så hektiskt! Och formerna de finns, de är satta i plan, nu dras de upp, en efter en, men de behöver främst definieras som ytor, inte volymer. För de är ju plan. Och mellan skymtar stråk, stråk som kontrasterar, harmonierar och bara förhåller sig.

På tal om det sistnämnda:

Förhåll dig till mig

Förhåll dig till mig

På något vis,

bilda mig

en yta

Ställ mig där och

ge mig den

ändhållplats jag förtjänar

(Mörk som ljus)

Förhåll dig till mig,

se mig nu in i ögonen

Granska mig;

nära och

lite för länge

Upptäck en intensitet,

spåret av den glöd,

som föregicks av brand

(Den följde på ett torkat inre)

Betrakta mig åtminstone

och du har upptäckt mig,

genomskådat

nästan allt

Visa mig

att du förstår.

Rättfärdiga hoppet

eller uppmuntra till

förtvivlan

Först då kan jag

förhålla mig

till dig

Det är så vi hanterar den, den eviga kontexten som finns här, där och på ytors insida. Även på våra ytors insida. Förhålla är inte detsamma som att anpassa sig, inte heller är det synonymt med kontrastera. Så vitt jag vet.

Det skall erkännas att detta inlägg hade en annan titel till en början: "Kvadraten och tryggheten". Men innehållet lät sig inte anpassas. Sålunda får jag återkomma senare inom ämnet striktform vs. friform. (Striktform var förresten ett nytt ord, jag tror att det framgår vad som med detta menas).

Vers une architecture vilaine?

Dagens spaning rör arkitekturens skönhet, varken mer eller mindre högtravande än så. Vad är tendensen jag ser? VI GÅR MOT EN (NY) TID AV "FULA" HUS. Så enkelt är det, så var det sagt.

Påståendet springer ur ett (skriande) behov/vilja hos framför allt arkitektstudenter, att i presentationer, trots goda tekniska möjligheter att göra fotorealistiska renderingar, uttrycka det speciella/konceptuella/geisten.

En fotorealistisk bild säger tyvärr inte mer än tusen ord. Så vad blir reaktionen/resultatet/konsekvensen? Abstraktion!

Rena monokroma vektordiagram i all ära, men för många känns det väldigt "gjort". Det enda alternativet som återstår blir det fula, eller "fulsnygga". Gör lite collage, lite pennstreck, godtyckliga markerlinjer, skeva, skeva, släng in gubbar (gärna lite kitschigt poserande). Varva sedan med lite kvasistatistik och pseudoestetik och du har den ironiska generationens arkitektur.

Nog om presentationstekniken, den är ju bara arkitekturens embryo. (Vem är förresten den ofödde arkitekten? Svaret är, som vanligt, Norman Foster).

Vad är då de "interrelaterade" möjligheterna/riskerna med en sådan utveckling:

1. Att vi får fula, men intressanta byggnader, vilket är en följd av en annan trend; att arkitekter blir "bokstavstrogna" sina diagram, d.v.s. har ett utpräglat "koncepttänkande" och dessutom har (Wingårdh)förmågan att lyckas övertyga sina medmänniskor, trots lite bristfälliga argument.

2. Att arkitekten en gång för alla lämnar sin strama klädkod och börjar använda crocks och glada, glada färger, inte styligt fulvintage utan bara vulgoexpressiva plagg.

3. Att presentationer inte lyckas attrahera beställare och att vi inte får några nya hus alls.

4. Att tilltron till arkitekten minskar och att en diskrepans mellan arkitekter och allmänhet blir än mer påtaglig (en olyckligt scenario som vi kanske senast såg under 1970-talet).

5. Att en ny avantgarde, efter några år, börjar göra vackra hus igen.

6. Ett lyckokast i rätt riktning vore ju naturligtvis ett införande av den "postbrutalistiska diskursen på den arkitektoniska arenan". Det hävdar jag.

Vad skönt det är att slippa belägga sina teser.

Jag är ledsen om ovanstående resonemang ter sig allt för mycket kvasi (läs: "bara för att") och sökt. Att inlägget har en fransk titel spär måhända på denna atmosfär, men skall bara ses som en pass till Le Corbus berömda skrift från 1920-talet, Vers une architecture. Resten sköter Google Translate, ett svindlande verktyg som vi erasmusstudenter upptäckt är lite för bra för att vara sant.

Från kulturbåge till (vinterbonade) crocks i gräll kulör.

Det skall understrykas att dessa två par "arkifakter"* står i min ägo

sedan gårdagen. På gott och ont.

Kontraster förstärker. Som kärringen sa'!

Pust, nu har jag orerat tillräckligt för idag. Tack för mig.

*Arkitektens accessoarer. Här ingår även moleskineblock, ett utpräglat utmärglat anlete och rött vin.

Kaputtgegangen

Det var dagen då allt gick sönder. Det började med klockan som legat för nära datorn. Sönder. Cykeln brakade ihop på lunchen, vilket åtgärdades högst tafatt på plats. Cykeln är ett måste på campus, många föreläsningar är lokaliserade i den sjuttiotalssunkiga barackbyggnaden Paviljoen, beläget långt borta. Man skall för övrigt alltid vara försiktig med byggnader som klassificeras som paviljonger. Knuffade min kompis Ellas från Australien dator (märk väl på den underliga grammatiken, jämför med grevinnans av Bretagne vårhatt. Jag tror att det är rätt väg att säga det på, Marcel Proust använder det hursomhelst flitigt) så att den föll i golvet, men den höll lyckligtvis. 

Är dock på mycket gott humör. Har just pratat med Henrik på skype. Det var ett tag sen sist, om man säger så, likväl så fjäderlätt att föra trevlig konversation. För en gångs skull var vi inloggade samtidigt, vilket allt för sällan inträffar. Andra skypeanvändare borde känna sig träffade.

Jag har tagit mitt förnuft till fånga och simmar nu på morgnarna innan föreläsningarna. Uppfriskande. Duscharna i badhuset är unisex. Känns lite förviktorianskt tycker jag i all min prydhet. 

I skolan gör vi analyser, eller snarare banalyser; färglagda fält på foton i gråskala är veckans favorit. Skall presenteras i något slags sammanställning under fredagen. Läser lite intressanta artiklar också i Methodology in architectural history and theory om vikten av historia för arkitekten och fokus på att denna historieskrivning behöver förändras till att inkorperera andra human sciences (tänk sociologi och genus så förstår ni att man blir spyfärdig av leda och konvention). Var det någon som viskade att traditionell är det nya avantgarde?

Så trött jag är på genus, så trött jag är på genus. Mest för att det bara används som ett tomt begrepp, utan innebörd eller djup. För att markera att man är postsextioåtta. Som att säga du till chefen. Inte särskilt speciellt. 

Bilden visar Elbphilharmonie (2009-2012) samt Tate Modern (1995-2000). Båda är Herzog & de Meuronprojekt där gamla industribyggnader omvandlats till kulturinrättningar. Det blekrosa visar tilläggen: 

Local in thought

Som utbytesstudent är det oundvikligt att inte snudda vid begrepp som globalisering och dess länkade begrepp hållbarhet (eller sustainability). Spridandet av varor världen över, med långa transporter och utarmande av lokala naturresurser är inget som jag tänkte behandla här. När det gäller en andra aspekt av globalisering, en kulturell, kunskapsmässig och social sådan, är jag desto mer benägen att göra ett litet inlägg. 

Det talas mycket om vikten att möta människor av olika bakgrund, med avvikande åsikter och kulturella ideal. Vid universitetet presenteras samtidigt kunskap som något universellt (i sina bästa stunder), en aldrig sinande källa för var och en att hämta sitt stoff ifrån. På sätt och vis är just det faktum att källan aldrig sinar argumentet för att vi kan bedriva högre utbildning, och också bjuda in utländska studenter att ta del av vår lokala kunskap. Vad är nu detta? Utan att bli specifik eller konkret (för det finns ingen anledning att vara) finns där alltid en lokal kunskap, samlad och värdesatt utifrån lokala kulturella behov. Ibland är det samma fakta som tolkats olika, men lika ofta är det hela grenar av kunskap som av vissa vårdas ömt, medan den av andra sågas ner och ansas till oigenkännlighet. En sådan pluralism är viktig, både för kunskapens mångfald, men också för något som skulle kunna kallas den akademiska nationalkänslan.

Det talas ofta om fördelarna hos lokalt producerade livsmedel. Detta skulle även kunna appliceras vid akademin. Det hela handlar inte om passkontroll vid bibliotek eller en återgång till småspråk för att hindra framfarten av engelska som standardspråk inom universitetsvärlden. Det förstnämnda, som inte är mer än censur, exemplifieras av mitt egna lärosäte CTH, som nekar iranska och nordkoreanska studenter att studera kärnfysik (av uppenbara skäl).

Den lokala kunskapen och de lokala tankarna är snarare något mer informellt/dolt som återfinns där mellan föreläsarens meningar, i urvalet av källor och referenser och detta skall inte motarbetas, även om det måste poängteras att kunskapen sällan är globalt applicerbar. Det krävs kanske en utomstående för att inse en sådan sak. I Holland är exempelvis stadsplanering läran om planerandet av hela landskapet, av den enkla anledningen att här bara finns stad och stadsregioner. Detta uttalas inte (mig veterligen) inom svensk utbildning.  

Kanske är ett studieutbyte framförallt ett tillfälle att uppskatta och värdesätta den lokala kunskapen och kulturen från hemlandet. Jag tror så. Dagens begrepp är sålunda: Local in thought (ironiskt myntat på främmande språk för att det låter så mycket bättre) som ett alternativ att bryta av alla lovord om det globala informationssamhället med.

Maastricht 2

Jag myntade ett begrepp också, eller om det nu var en ordvits, eller lustifikation, om dessa skapelser; abstract concrete. Ingen fann detta särskilt roligt. Men ett begrepp blev det i alla fall, att användas i kommande lösryckta fraser!

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt! 

I händerna på holländsk byråkrati 2.

En högst godtycklig spaning som jag inte kan släppa:

Nederländerna är beläget i mitten av det klassiska Europa, där uppenbarligen två kulturströmmar av värderingar och ideal möts:

Från norr och öster (läs Tyskland) kommer de väletablerade idéerna om punktlighet och effektivitet med konsekvensen byråkrati och olika typer av system.

Från söder blåser däremot de varma vindarna med siesta, spontanitet och godtycklighet. Separerade går båda dessa system att förstå och de fungerar också, vart och ett för sig.

I Nederländerna sker dock en rejäl krock mellan nord och syd med ett resulterande fenomen som jag väljer att kalla mañanabyråkrati. Denna styggelse verkar ha drabbat de flesta samhällsfunktioner, från banker, via mataffärer till universitetsväsende och hantverkare.

 Alla är mycket vänliga, kan engelska, gillar att skämta med kunderna, men inte en jävel har ett övergripande ansvar eller verkar sträva efter effektivitet och systematik. Skamlösa är de också om något blir fel.

 Jag besökte stadens banker (plural) idag, i syfte att skaffa ett bankkonto. Bank nummer 1 (Rabobank) hade ett nationellt nätverkshaveri, på ABN AMRO fick jag vänta i 67 minuter innan jag kunde konstatera att inget gratiserbjudande fanns för studenter. Jag var vid det laget ganska sur och hade ingen lust att betala för de förbannade tjänsterna.

 Lite väl uppstudsigt lät jag göra gällande att om detta hade varit Sverige så hade banken troligen ha förlorat alla sina kunder, dock med det lite uppgivna tillägget att det hela trots allt verkar fungera i Holland.

 Jag träffade en invandrad tysk i kundloungen och tillsammans kunde vi ondgöra oss över bristande kundmedvetenhet och effektivitet etc. Dessutom visade det sig att han var något av en bankexpert då han halade fram sin enorma plånbok med en absurd mängd kontokort från olika banker. Han rådde mig att gå till ING (uttalat insheeei). Väl där fick jag både kaffe och ett ypperligt bemötande (som jag givetvis berömde lite väl gråtmilt och sliskigt). Tänk vad lite service kan göra för en ung man som cyklat runt stan i fyra timmar i ösregn för ett ynka kontos skull. På samma sätt som jag älskar att ondgöra mig över problem och administrativa skavanker, är det en tillfredsställelse att få överösa andra med (rätt omotiverat) beröm. Men det är väl härligt att inte vara en helt förbittrad fullblodscyniker (ännu). Nästa vecka kommer kortet och då kan jag äntligen betala på mataffären Albert Heijn. Dessutom utan avgifter, supertoll!

Dagens bild: Partille Stadshus i sjöstensbetong som är som vackrast i aprilsol - en byråkratins underbara högborg!

Den tredje fredagen

Så har man varit i Holland i två veckor. Det har gått ganska fort måste jag säga. Jag lever ganska komfortabelt, har trevliga lägenhetsgrannar och sitter mest på terrassen och solar. På måndag börjar jag dock på riktigt, vilket naturligtvis blir skönt. 

Det är kväll och efter en varm dag har det börjat dra ihop sig för oväder, vad det verkar. Jag har just lagat mat för första gången, det blev något slags indisk historia. Ikväll ska jag följa med Max till några i hans klass som bor i en egen villa. Svenskar från Linköping. Blir nog trevligt.

Har en lite skönt melankolisk känsla i kroppen, lyssnar på Bryan Ferrys Dylanesque (som inte alls låter som Bob tack och lov) och lite Jacques Brel (Mijn vlakke land passar ju så bra är), och tittar på gamla foton. 

Som ett litet ackompanjerande phototrack (jag myntade just ett begrepp) återfinns en bild på en villa av Bengt Edman i området Paradiset, Partille. Uppfört 1960 i en, för Edman, ovanligt avskalad och abstraherad arkitektur som mer påminner om den tidiga modernismen (se inlägg om Schröder Huis). Lövtunna väggar som utgjordes av något slags modulsystem som sedan behandlades med sprutbetong. Metoden användes tydligen för första och enda gången i detta projekt. Resultatet är ett smäckert uttryck, men en lite smäckig kvalitet som inte lyckas uppfylla de moderna energikraven. Men interiörerna är oerhört vackra; ljus från tre håll i de flesta rum, ett korridorssystem i två plan där den ljusa övervåningens golv har ett litet släpp mot väggen så att ljus sipprar ner till bottenvåningen. Magnifikt!