Norra kyrkogården, Örebro

I min (oväntade) exposé över svenska begravningsplatser har jag så kommit till Norra kyrkogården (NK) i Lillån utanför Örebro. Det föga attraktiva läget mellan Bettorps industriområde, Riksväg 50, godsstråket genom Bergslagen (järnvägen) och E18/E20 kompenseras med höga murar i sjöstensbetong i alla riktningar. Mot väster möjliggör den sluttande terrängen dock en milsvid utsikt mot Kilsbergen i horisonten och Eurostops vita torn i halvtrött corporate-irrational* från tidigt 90-tal. Som på så många andra begravningsplatser utgörs växtligheten av en gles tallmo omgärdad av omfattande gräsytor - tillväxtareal i flera bemärkelser.

Hursomhelstså, NK bjuder egentligen inte på någonting spektakulärt, unikt eller särskilt vackert i sin helhet. Istället för känslig detaljering och konstnärlig medvetenhet präglas platsen (jag vill gärna tänka på den som en anlage) av den rationella kremeringen, den demokratiska (jämlika) sorgeriten och det hygieniska borttynandet. Inte ens minneslunden är så särdeles poetisk.
Två höjdpunkter, förutom den mediokra landskapshanteringen finns dock; båda är de byggnader med den kombinerade funktionen kremering-kapell.

Det gamla krematoriet från 1921 i nygotisk, lite rumphuggen-kompakt stil, där verksamheterna staplats på varandra, med följden att begravningskapellet nås via en monumental trappa i söder. De ofrånkomliga skorstenarna bildar ett rätt tilltalande gavelmotiv.

Nästa höjdpunkten är den "nya" kremeringsinrättningen från 1975, främst på grund av materialkombinationen rött tegel, ärgad koppar, läget i sluttningen och en trevlig volymkomposition. Modest och funktionellt, med en viss ansats till arkitektur. För en söndagscykeltur i Örebro är detta fullt tillräckligt.

*[corporate-irrational] = tänk McDonald's svulstiga mexitexivillor från sent 80-tal = massproducerade uttrycksfulla byggnader i ganska tvivelaktig stil. (nej, det är inget vedertaget begrepp)

Achel

Hade tid över i söndags. Blev klar med två inlämningar på fredagen och lördagen och fann något hårresande på nätet på eftermiddagen. (Det finns ingen anledning att ta det här). Fransk middag på kvällen, trevligt men intensivt. Sålunda var en cykeltur en nödvändig hälsoinvestering under veckans sista. Började med Valkenswaard (som jag inte begär att någon ska känna till) och följde sedan solen söderut. Städerna glesnade, åkrar tog vid. Och plötsligt var jag i Belgien. Cykeln började gnissla. Jag hittade en restaurang av gästgiverikaraktär. Åt hjort och drack trappistöl, cyklade vidare, kedjan började bete sig underligt. Plötsligt fann jag en inhägnad, trädgård, vildvuxen och stor. I fjärran skymtade ett kapell och några småbyggnader. Jag hade kommit till trappistmunkklostret i Achel. Tog en runda, kände mig turistig. Sedan bar det av hemåt igen. Cykeln gick sönder på allvar i södra Eindhoven, efter över 50 km den dagen, och idag fick jag lämna in den på helrenovering. Jag tror att det var värt det.

Amsterdam 3

Lördagen vigdes alltså åt landets huvudstad, 1 h 40 min med InterCity från Eindhoven, €6,50 extra för cykel. Siktet var för dagen inställt på stadens södra delar med Aldo van Eycks strukturalistiska mästerverk, ett barnhem. Den arkitektoniska idén byggde på ett slags bygglåda av modul- och funktionselement och rumsenheter som länkats ihop till ett oregelbundet kluster. Mellan elementen bildas gårdar och terrasser, väderskyddade och med lekplatser. Bredvid låg också ett kontorskomplex från början av 90-talet av samme arkitekt; en orgie i färgglada fönsterkarmar (på värsta PoMo-manér) samt en lustifik planlösning. Jag fick också möjlighet att se dessa byggnader inifrån då jag begick (olaga) intrång och åkte upp till högsta våningen för att få en skymt av barnhemmets karakteristiska vy från ovan. 

Sedan genom stadens södra delar med gott om 20-talshus i Amsterdamskolan-stil (rikt dekorerade tegelbyggnader), den gamla olympiastadion, tills jag av misstag kom fram till museifältet. Sålunda blev det ett besök på Van Gogh, som hade en mkt trevlig utställning om den belgiske konstnären Alfred Stevens. Givetvis fanns fanns där även VG:s klassiska mästerverk. Sedan rakt genom staden ut till hamnområdet för en titt på de konstgjorda öar som tidigare utgjorde hamn och som sedan 90-talet har exploaterats (kraftigt) med bostäder av hög densitet. Runt om fanns där fortfarande gott om wasteland, förvånansvärt centrumnära. Cykelfärja fram och tillbaka, sedan en skön middag vid vattnet innan jag cyklade tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka. Förbindelserna är fantastiska, jag har aldrig behövt vänta mer än 10 minuter på ett tåg.  

Aldo van Eyck, barnhem (1960) och kontor (1990-94)

Utrymningsplan, som visar komplexets annorlunda utformning.

Canta LX, hollandsproducerad mopedbil

som rymmer två, knappt.

Take me to your caravan wasteland!

Amsterdam 2

Tog en tur till Amsterdam under gårdagen på eget bevåg. Cykeln fick följa med också, vilket blev en tillgång. Jag åkte rakt genom hela stan från norr till söder tre gånger och besåg naturligtvis en hel del byggnader. Ett besök på Van Goghmuseet samt en tur med cykelfärjan hanns också med. Kanske skriver jag ett längre inlägg om detta längre fram. Nu skynda till bio för Inglourious Basterds. Ska bli kul, har suttit inne hela dagen och läst sociologi, den tredje vågens närmare bestämt som handlar om studium av vardagslivet. Rätt intressant faktiskt. Imorgon blir det upp tidigt, simning första passet.

Måste bara lägga upp den här bilden på ett nyproducerat kontorshus i Amsterdams södra delar. Jag ger det epitetet otäck för en gångs skull när det gäller en byggnad, inte nödvändigtvis ett negativt omdöme. Nej, skrämmande var det, stort och taggigt och... hemskt. Brrr.... Men ändå rätt intressant fasadkomposition. Arkitekt: okänd.

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt! 

Omafiets

Jag har köpt det holländska fortskaffningsmedlet nummer ett; en cykel. Och inte vilken cykel som helst utan en omafiets (tantcykel) av märket Gazelle. En gammal hederlig brun/rostig skönhet som införskaffades av den ende holländaren som inte kan engelska, en gammal gubbe som verkade skruva ihop stulna cykeldelar till "nya" cyklar. Tänk skrotnisse, så såg det ungefär ut på den lilla kolonilott där han höll till med husbåt alldeles intill.  Vi (jag och Max) försökte få två cyklar för €100, men det blev €120 tillslut. Ganska skäligt hursomhelst. 

Idag blev därför den stora cykeldagen, efter införskaffande av en karta på turistbyrån. Vädret var mycket vackert, som det egentligen varit hela denna vistelse, och vägarna bredde ut sig under mina hungriga ringar. Skyltningen var sporadisk och lite speciell, man skyltar främst inte med ortsnamn utan med korsningsnummer. Det fungerade sådär, men det gjorde inte så mycket att köra fel, begreppet "ute i ingenstans" existerar icke. Tillslut kom jag i alla fall fram till staden Helmond, en stad ungefär som Örebro med allt vad detta innebär. Någon sorts festival med fokus på bakluckeloppis pågick. Mycket populärt, inte särskilt sevärt. Jag såg några nya kubhus av Piet Blom (se tidigare inlägg för motsvarande byggnader i R-dam). I Helmond var husen dock målade i dystert brunt och grönt, samt formade i en cirkel. Under några av dem var stadsteatern belägen. Från början skulle en skog av 183 stycken kubhus byggas på platsen. Det blev bara 18, kanske lika bra det. Det kändes i alla fall som säkert 50 kuber. Sedan resa tillbaka via den lilla orten Geldrop där man hade den goda smaken att samla bygdens två arkitektoniska highlights kring samma rondell; en katedralliknande kyrka samt en Mies-van-der-Rohe-avskalad privatbostad av arkitekten H.G. Smelt. Sedan hem igen efter totalt 37 km. 

Ännu några kubhus av P. Blom Trädstrukturen tagen längre än i R-dam.

Ett torg i Helmond. Tomt, för alla är på stadsfesten på andra sidan gatan.

Villa av H.G Smelt från 1970 med obligatoriska färgaccenter och en originell (röd) flaggstång i stål, liksom de bärande elementen i övrigt.