Bitter_Balett

Det var lördag igår. Kulturlördag av allt att döma. Vi var tre som gick på balett, ja balett var det ju egentligen inte, snarare modern dans. Holländska dansteatern firade femtio. Jag kan ingenting om dans, men kan uppskatta det, särskilt då dess ickelingvistiska natur gör det till ett lämpligt nöje för en arm utbytesstudent.

Mitt sällskap var mer insatt, den ena hade till och med dansat själv. Och spelat musik. Hon var så känslosam, kunde verkligen leva sig in, kunde verkligen leva ut. Själv var jag bedövad, stod där och såg lagom bedrövad ut, i alla fall berövad på leendet. Hon beskrev rörelserna, hur man kunde skilja en contemporary från en classical. Jag märkte att jag uppskattade vad jag såg, men att det var märkbart svårt att sätta ord på det hela. Men jag var inte rädd för att göra bort mig. Hursomhelst märkte jag hur jag, i diskussionen, började glida in på att kommentera klientelet i salongen; mestadels kvinnor i senare medelåldern; fluffhår med färggranna scarfs, den typen som man träffar i kassan på apoteket.

Jag kan inte rå för det. Jag hatar när de skrattar. Alltid på fel ställe. De där gamlingarna i publiken. Det är som om de måste bekräfta att de faktiskt förstår vad som försiggår på scen. Jag kanske tror att jag är mera/bättre. Att min respekt för artisterna är djupare. Bara för att jag sitter där och håller tyst. Men tankarna villar iväg, snart är dansen bara rörelse till musik. Hur respektfullt är egentligen det? Och jag blir så bitter i pausen, nästan aggressiv. Jag kan inte rå för det, jag vet inte vem jag riktar mig till. För allt är trevligt; sällskapet, atmosfären, ja hela situationen. Därför blir min irritation än värre. Är det för att jag inte riktigt förstår? För att jag inte är riktigt mogen?

När mitt sällskap byter samtalsämne och börjar prata om arkitektyrket i allmänhet och i synnerhet om vikten av bra arbetsmiljö, trevlig utsikt och bra arbetskompisar. Jag bara svarar (nej jag biter snarare av) att man måste kunna arbeta vartsomhelst, att utsikten inte ska spela någon roll, att den kreativa processen borde kunna vara rationell. Jag hör att det låter fientligt. Jag flinar lite åt henne i ett försök att verka urskuldande, även om resultatet kunde misstolkas som hånfullt.

Hon talar om den fantastiska greppet att låta (synbart) slumpvisa personer ur publiken komma upp på scen och interagera. Jag säger att det var på gränsen till publikfrieri, att det inte var roligt men nästan vackert. Jag säger att jag uppskattar det allvarliga. (Stämmer det?) Tanten i lila rörde sig rätt bra. Och gubben i grå polo hade en fantastisk intensitet. Det var människor som inte längre var rädda. De var grå men inte rädda. Hon går vidare, talar om det svåra och avancerade, om tekniken och inte minst känslan.

Och jag som bara fixerar mig vid publiken. Sedan börjar jag uttala mig om saker som jag inte har en aning om. Kommenterar sångerskan i pianobaren, säger att kniven i hennes röst skär mina trumhinnor blodiga. Jag var ganska nöjd med beskrivningen. Men jag är negativ och cynisk, har uppenbarligen ingenting annat att komma med. Det var ungefär då de andra började bli lite otåliga, "det var sent". Sen åkte vi hem, det hela kändes inte perfekt. Sensmoral: Man ska akta sig så att det cyniskt kvicka och alltför kritiska inte leder till oförutsedda, inre motsägelser, bitterhet och isolation. Ibland behöver sådant hållas tillbaka, särskilt när man inte vet vad man pratar om. Jag tror att jag är lite bättre idag.

Sammelsurium

Dagen har varit så lugnt monoton, i sällskap av sociologiartiklar, bodumkannan och solen. Men kvällen verkar tumultartad, i alla fall i huvudet. Äter Daim från IKEA, macka med Smoked Swedish Sliced Reindeer. I den ordningen. Det ligger bara 25 minuter härifrån, det stora blå. Igår blev längtan alltför stor. Efter å, ä ö. Och resten av svenska alfabetet och alla dess kombinationer av urvackra ord. Ibland blir man förundrad, exempelvis när det avskilda rummet i restaurangen heter "RÖKHÖRNA (rokershoek)". Men de gillar de där annorlunda bokstäverna, holländarna. Hittade en annons i s'Hertogenbosch, anspelande på globaliseringens ökade möjligheter att få jobb utomlands: "Are you lööking för a jöb?"

Tankar som går runt i huvudet nu:

-Ska jag simma imorgon trots begynnande förkylning?

-Ska jag ha läskväll ikväll och ta mig vidare i den underbara Gregorius av Bengt Ohlsson för att ha skräpkväll med "Svenska Hollywoodfruar" på TV3Play imorn?

-Jag tänker på Anders Björck och den subtila dokumentären H:r Landshövding. 

-Fick en obestämd lust att åka genom Karlskoga, det är längesen sist. Saknar små tragiskt avdankade (svenska) industristäder. En tragisk holländsk dito har jag utanför fönstret.

-Vad är dagens phototrack i bloggen? (Armerad kyrka, Konstpåhög 2008, Kumla, Sverige)

-Hur ska jag presentera min analys av s'Hertogenbosch på fredag?

-Är Christopher Alexander intressant att fördjupa sig inom, arkitekturteoretiskt från ett metodologiskt perspektiv?

-Saknar något men inte tillräckligt mycket antagligen.

Där finns också andra tankar, inte nödvändigtvis av privatare art. Jag väljer ändå att sluta här, influerad av kalendern som skriver söndag. Jag ser den nya veckan an. 

Flux/s vid Strijp-S

Söndagen tillbringades, efter sen hemkomst från tysken Bernhards BBQ-party, morgon med Gomorron världen (P1), i all anspråkslös på den utmärkta, tillfälliga konst-litteratur-musik-performance-dans-utställningen Flux/s vid den numera nedlagda Philipsfabriken Strijp S i Eindhovens västra utkant. Lokalerna är minst sagt väl tilltagna och otroligt effektfulla. Ofta var det bara ett konstverk per sal (om cirka 400 kvadratmeter). 

De slitna industriinteriörerna var på en gång monumentalt vackra och slitet melankoliska. Med andra ord precis som det ska vara. Något tema för utställningen var svårt att skönja, men allt var samtida spretigt och passade väl. Till favoriterna hörde en mörklagd jättesal med videoskärmar som satte igång då besökaren lyste på vissa punkter med en ir-ficklampa och då visades filmen bara på visades bara delar av duken. I kontrast till denna högteknologiska installation fanns i rummet bredvid endast minutiöst hopsopade, kvadratiska högar med färgflagor från det vittrande innertaket. En film närmade sig frågan (vilken underbart dryg synonym till berörde!) kring arkitektur/mäklarverksamhet där en kvinna vandrade runt med en grupp intresserade spekulanter och sålde in fantastiska kvaliteter och expansionsmöjligheter i en kliniskt vit industrimiljö. Förvånansvärt effektfullt. 

I den gamla fabriksbyggnaden fanns också ett trappsystem som gjorde mig galen; egentligen var det två olika, oberoende kommunikationssystem som delade trappschakt. Halva systemet gick dock inte att nå (se bild). Inte ett konstverk, men väl något underligt som väckte tankar.

Det var min söndag. Lyssnar nu till den franska 60-talssångerskan France Gall och hennes tyskspråkiga, smått bisarra album En Allemand- Das Beste auf Deutsch.

Välanvända, tomt gapande salar.

Hoppas att det underliga med detta trappsystem framgår.

En liten del av den nedlagda fabriken. Skalan är hisnande.

Huvudkontoret från tidigt 1970-tal används dock fortfarande.

Local in thought

Som utbytesstudent är det oundvikligt att inte snudda vid begrepp som globalisering och dess länkade begrepp hållbarhet (eller sustainability). Spridandet av varor världen över, med långa transporter och utarmande av lokala naturresurser är inget som jag tänkte behandla här. När det gäller en andra aspekt av globalisering, en kulturell, kunskapsmässig och social sådan, är jag desto mer benägen att göra ett litet inlägg. 

Det talas mycket om vikten att möta människor av olika bakgrund, med avvikande åsikter och kulturella ideal. Vid universitetet presenteras samtidigt kunskap som något universellt (i sina bästa stunder), en aldrig sinande källa för var och en att hämta sitt stoff ifrån. På sätt och vis är just det faktum att källan aldrig sinar argumentet för att vi kan bedriva högre utbildning, och också bjuda in utländska studenter att ta del av vår lokala kunskap. Vad är nu detta? Utan att bli specifik eller konkret (för det finns ingen anledning att vara) finns där alltid en lokal kunskap, samlad och värdesatt utifrån lokala kulturella behov. Ibland är det samma fakta som tolkats olika, men lika ofta är det hela grenar av kunskap som av vissa vårdas ömt, medan den av andra sågas ner och ansas till oigenkännlighet. En sådan pluralism är viktig, både för kunskapens mångfald, men också för något som skulle kunna kallas den akademiska nationalkänslan.

Det talas ofta om fördelarna hos lokalt producerade livsmedel. Detta skulle även kunna appliceras vid akademin. Det hela handlar inte om passkontroll vid bibliotek eller en återgång till småspråk för att hindra framfarten av engelska som standardspråk inom universitetsvärlden. Det förstnämnda, som inte är mer än censur, exemplifieras av mitt egna lärosäte CTH, som nekar iranska och nordkoreanska studenter att studera kärnfysik (av uppenbara skäl).

Den lokala kunskapen och de lokala tankarna är snarare något mer informellt/dolt som återfinns där mellan föreläsarens meningar, i urvalet av källor och referenser och detta skall inte motarbetas, även om det måste poängteras att kunskapen sällan är globalt applicerbar. Det krävs kanske en utomstående för att inse en sådan sak. I Holland är exempelvis stadsplanering läran om planerandet av hela landskapet, av den enkla anledningen att här bara finns stad och stadsregioner. Detta uttalas inte (mig veterligen) inom svensk utbildning.  

Kanske är ett studieutbyte framförallt ett tillfälle att uppskatta och värdesätta den lokala kunskapen och kulturen från hemlandet. Jag tror så. Dagens begrepp är sålunda: Local in thought (ironiskt myntat på främmande språk för att det låter så mycket bättre) som ett alternativ att bryta av alla lovord om det globala informationssamhället med.

En tidig morgon

Det är fredag åter. En mycket tidig fredag. Jag har precis kommit hem från Stratumseind där jag tillbringat kvällen med alla andra Erasmusstudenter. Det är konstigt hur liten den här staden är. Hela tiden träffar man på folk man känner, både utbytesstudenter och infödingar. Innan detta var jag på van Abbemuseum ännu en gång; denna gång under kvällstid (för på torsdagar är det öppet och gratis) med Sara, den andra svenska studenten. Det är skönt att kunna bryta av med svenska ibland, precis som det är skönt att umgås med t.ex. tyskar som ju delar mina ideal och kulturvärderingar mer än exempelvis italienare. Tycker dock att jag är ganska öppen, försöker vara lite vän med alla. 

Veckan har varit relativt intensiv. Vi har börjat den akademiska terminen och haft kursstart i de flesta ämnen. Överlag verkar allt mycket bra; vi har lektioner dels i den nybyggda arkitekturbyggnaden Vertigo (uttalas fertischou) samt i diverse brutalistiska strukturer runt om på campus. Projektarbetet har också börjat i den internationella studion Transforming the waterfront of s'Hertogenbosch. Projektet berör både stadsplanering och arkitektur (de gör en tydlig distinktion mellan stadsplanering och arkitektur här). Professorerna är professionella men avslappnade, ungefär som i Sverige med andra ord. Vi har fått en första uppgift av vår italienska professor Irene Curulli, ett konceptuellt, flytande vindskydd. En första (banal) kartongmodell gjordes, se sekvens nedan. Förhoppningsvis kommer idén att utvecklas mer i kommande inlägg, just för tillfället stannar denna briljanta idé på rätt sida pannbenet, så att säga. Nu ska jag sova. Inga föreläsningar väntar imorgon, så jag funderar på en liten tur till Amsterdam, denna gång på egen hand.

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt! 

Fredag Fyra

Vädret är mulet och jag har blivit förkyld. Onsdagen spenderades med mina kära Erasmusstudenter i Amsterdam. Vi tog det väldigt lugnt, såg inget speciellt på dagen utan njöt mest av stadens lugna och tysta karaktär. Det enda ljudetbruset var cyklarnas rasslande. Nästa gång tar jag nog med cykeln själv, kostar bara €5 extra och gör en riktig arkitekturtur. 

Hursomhelst, det var mycket trevligt att träffa lite nytt (arkitekturintresserat) folk. Vi besåg i alla fall Renzo Pianos Nemo, ett slags naturvetenskapsupplevelsehus, typ Universeum. Vi gick inte in, men beträdde det publika taket som utgjordes av en enda stor, sluttande terrass, uppdelad i gradänger. Lite sökt det där; att "varje byggnad som placeras i den urbana kontexten ska ge tillbaka något till sin stad". Ibland tenderar husen att bli, inte mer än visuella klichéer. Men ganska trevligt var det där uppe på en av Amsterdams högsta punkter (Hollands högsta berg som vi kallade det) från vilket man hade god sikt över hela staden, som annars är lågbebyggd.

Annars var turen mest en promenad mellan olika restauranger, caféer och barer. En smula "speciellt" nattliv upplevdes också innan nattåget tog oss tillbaka till den trygga tillvaron i Eindhoven. 

Gårdagen; på förmiddagen inte mycket. Vi har fått en ny husmedlem, gåsleverbelgaren Cedric. Verkar trevlig, särskilt när jag lovprisade trappistmunköl, Jacques Brel och belgisk gourmetmat . Det där sista liksom bara kom ur mig. Det kom nog från en guideboksfras el. dyl. Men man måste ju bjuda till. Själv är jag en smula trött på påpekanden om svenska tjejers skönhet, IKEA och Volvos förträfflighet samt konstaterandet att alla svenskar pratar så bra engelska. En trevlig ljusglimt var annars fransmannen Nicolas trevliga kommentar om Gunnar Asplunds stadsbibliotek, som han tyckte mycket om. Då blir man ju lite stolt. 

På eftermiddagen följde jag med tysken Bernhard på en liten ärenderunda. Kom på att jag ska låsa upp min telefon och skaffa ett riktigt snorbilligt kontantkort.

På kvällen träffades vi (arkitektstudenter) och tog en sväng längs barerna på Stratumseind. Ungefär som vanligt. Sedan slog vi följde med de industriella ekonomerna, vilka jag lärt känna via mina rumskompisar Max och Kristofer. 

Fredag idag alltså. Vädret börjar nu bli lite bättre. Tänkte att jag skulle ta en liten cykeltur till Belgien. Liksom bara för att. Vi får se. 

I händerna på holländsk byråkrati 2.

En högst godtycklig spaning som jag inte kan släppa:

Nederländerna är beläget i mitten av det klassiska Europa, där uppenbarligen två kulturströmmar av värderingar och ideal möts:

Från norr och öster (läs Tyskland) kommer de väletablerade idéerna om punktlighet och effektivitet med konsekvensen byråkrati och olika typer av system.

Från söder blåser däremot de varma vindarna med siesta, spontanitet och godtycklighet. Separerade går båda dessa system att förstå och de fungerar också, vart och ett för sig.

I Nederländerna sker dock en rejäl krock mellan nord och syd med ett resulterande fenomen som jag väljer att kalla mañanabyråkrati. Denna styggelse verkar ha drabbat de flesta samhällsfunktioner, från banker, via mataffärer till universitetsväsende och hantverkare.

 Alla är mycket vänliga, kan engelska, gillar att skämta med kunderna, men inte en jävel har ett övergripande ansvar eller verkar sträva efter effektivitet och systematik. Skamlösa är de också om något blir fel.

 Jag besökte stadens banker (plural) idag, i syfte att skaffa ett bankkonto. Bank nummer 1 (Rabobank) hade ett nationellt nätverkshaveri, på ABN AMRO fick jag vänta i 67 minuter innan jag kunde konstatera att inget gratiserbjudande fanns för studenter. Jag var vid det laget ganska sur och hade ingen lust att betala för de förbannade tjänsterna.

 Lite väl uppstudsigt lät jag göra gällande att om detta hade varit Sverige så hade banken troligen ha förlorat alla sina kunder, dock med det lite uppgivna tillägget att det hela trots allt verkar fungera i Holland.

 Jag träffade en invandrad tysk i kundloungen och tillsammans kunde vi ondgöra oss över bristande kundmedvetenhet och effektivitet etc. Dessutom visade det sig att han var något av en bankexpert då han halade fram sin enorma plånbok med en absurd mängd kontokort från olika banker. Han rådde mig att gå till ING (uttalat insheeei). Väl där fick jag både kaffe och ett ypperligt bemötande (som jag givetvis berömde lite väl gråtmilt och sliskigt). Tänk vad lite service kan göra för en ung man som cyklat runt stan i fyra timmar i ösregn för ett ynka kontos skull. På samma sätt som jag älskar att ondgöra mig över problem och administrativa skavanker, är det en tillfredsställelse att få överösa andra med (rätt omotiverat) beröm. Men det är väl härligt att inte vara en helt förbittrad fullblodscyniker (ännu). Nästa vecka kommer kortet och då kan jag äntligen betala på mataffären Albert Heijn. Dessutom utan avgifter, supertoll!

Dagens bild: Partille Stadshus i sjöstensbetong som är som vackrast i aprilsol - en byråkratins underbara högborg!

English (ˈɪŋɡlɪʃ) & Globish (ɡloʊbɪʃ)

Det blir givetvis en hel del talad engelska nuförtiden för min del. Hittills mest till min tyske vän, där vi blandar ganska mycket mellan tyska och engelska, särskilt för vissa små fackord och möbeldelar, verktyg etc. Vad jag har reflekterat över är mitt (och andras) uttal. Precis som väntat är holländarna goda engelsktalande; vad jag har märkt så är de mer kunniga än vi svenskar, vilket naturligtvis bara är en subjektiv iakttagelse. Deras intonation och uttal är också föredömligt. 

Själv har jag alltid strävat efter ett brittiskt uttal. Detta föll sig naturligt i skolengelskan, på resor och på språkresor. I Sverige, där vi främst påverkas (via media) av amerikansk engelska, verkar de flesta, främst unga, sträva efter detta uttal. Måhända är också den amerikanska sättet att tala på lite mer avslappnat och likt det svenska, det låter jag vara osagt. 

Förr har jag alltid tänkt att det är eftersträvansvärt med ett så osvenskt uttal som möjligt, även om svenskan givetvis skiner igenom. Men jag har nu märkt en viss svängning i den egna uppfattningen och kanske också en förståelse för hur andra resonerar. I vardagligt tal känns det helt enkelt ganska onödigt och konstlat att anstränga sig för att få en neutral språkmelodi. Det kan till och med vara en fördel att understryka en viss svensk udd på det talade språket. Själv tycker jag fortfarande att svengelskan låter otroligt oprofessionell, men när tyskar, italienare och holländare bryter en aning är det mer charmigt. Det känns ju mer personligt, avslappnat och naturligt. 

Bland svenskar (detta navelskådande, ängsliga folkslag*) har jag också märkt att där ligger en viss ovilja att ens försöka få till ett bra uttal, det gäller både unga och gamla. Kan det ha något med våra antiauktoritära (alt. läs jantelagsmässiga/antiintellektuella) livssyn, där vi aktar oss noga för att vara förmer, särskilt bland andra svenskar. Detta är naturligtvis en paradox till (den utbredda) ängsligheten för att göra fel, vilket i och för sig kanske är närmare den klassiska japanska stereotypen än den svenska. 

För att understryka denna, något snåriga, tes drar jag mig till minnes en TV-krönika i Aftonblaskan från förra veckan, där Kobras programledare Kristofer Lindström fick något slags tummen ner för att han talar "en överdrivet brittisk dialekt som tar fokus från intervjuerna". Visst har jag själv lagt märke till detta i givna program, men jag har också märkt hur väl Lindström även behärskar andra främmande språk. Det tycker jag att han ska ha all heder för och det ger också programmet en intellektuell seriositet som annars är rätt ovanlig i svensk TV. Intressant är också att det är just det brittiska som ifrågasätts. Om Lindström istället talat bräkigt Texasmål hade nog krönikören inte reagerat på samma sätt, eller alls. Trolig orsak: det amerikanska står för det vardagligt opretentiösa, både kulturellt och eftersom vi dagligen omges av det. Här i Holland tittar jag en hel del på BBC och även jag tycker att "klassisk engelska" känns lite ovant. 

Så vad göra? Inte särskilt mycket egentligen. Vad jag pratar om är inget samhällsproblem. Det belyser inte heller några destruktiva medborgarattityder, eller möjliga framtida skräckscenarior - om detta vågar jag inte sia. 

Värt att notera är dock det koncentrerade språket Globish, en (framväxande?) light-form av engelska, utvecklat av fransmannen (?) Jean-Paul Nerriere, bestående av omkring 1500 ord. Nerriere har upptäckt att internationella samtal, såväl privata som formella affärsuppgörelser (mellan icke-engelsktalande) sker på en alltmer urvattnad (mitt ord) engelska, men att kommunikationen hursomhelst inte blir särskilt lidande. Effektiviteten kanske snarare ökar. Hur det står till med uttalet i globish är jag dock osäker på. 

Jag och min tyske vän slänger gärna in små tysksvenska ord i vårt tal, helt enkelt för att det går snabbare att prata så och jag har även kommit på mig själv med att prata om täcke som fat bed linnen etc. Ett slags form av globish är det måhända. I våra respektive studier är det givetvis viktigt med en omfattande och rik terminologi. Här verkar det dock som om engelskan snarare dominerar även i svensk (teknisk) universitetsutbildning och utarmar istället den svenska motsvarigheten. Detta är dock i sig ett annat ämne. 

Två andra svenskar med ett trevligt engelskt uttal:

-Benny Andersson (eller om det är Björn U, jag blandar alltid ihop dem)

-Peter Dalle (som pilot i Yrrol ex.vis.)

*Även om det mest svenska av allt naturligtvis är att göra det jag just nu gör :)