Sinterklaas

Det är söndag, det är Andra advent och det är Sinterklaas (St Nikolaus). Jag har sett honom mycket den senaste tiden i långt vitt skägg och "rysk-ortodoxisk", färggrann prästmundering. Han slänger kanelbiskvier till barnen och har med sig en skock svarta medhjälpare/slavar/gycklare; Zwarte Piets. Sådär lagom politiskt korrekt, även om holländarna febrilt påstår att de är svarta för att de ger barnen presenter via skorstenar. En annan förklaring är att de, enligt legenden, kommer från Spanien (!).

Nåväl, igår kom de förbi nere på gatan. I spöregnet skred de fram, Sinterklaas i hästdragen kaross, lojt skrockande, medan ZP höll till i lastrummet i en dieselstinkande skåpbil, varifrån de då och då hoppade ut. Sockersöt julmusik strömmade ur sprakiga högtalare, stämningen var på topp.

Idag vaknade jag upp, lyssnade på mina svenska radioprogram och gick sedan ut i köket. Sinter-k hade uppenbarligen varit där under natten för hela golvet var bestrött med godis. Mer än så behöver vi inte fira här i huset.

En fascination för könstigå bökstäver

Albert Heijns köttbullsmix och IKEAs rökhörna.

I Holland finns inte bokstäverna å, ä och ö. Klart är att dessa tecken hursomhelst fascinerar.

Billigt

Dagens lista:

Holländska termer, relaterade till lågt pris:

-Bonus

-2e Gratis (tag två, betala för en)

-Kassakrackers (min personliga favorit)

-Koopje (fynd)

-Korting (prisavdrag precis som det låter som)

-Spotkoopje (pangfynd)

-Stunt (billigt)

-Superstunt

-Uitverkoop (slutrea)

-Verkoop (rea i allmänhet)

Local in thought

Som utbytesstudent är det oundvikligt att inte snudda vid begrepp som globalisering och dess länkade begrepp hållbarhet (eller sustainability). Spridandet av varor världen över, med långa transporter och utarmande av lokala naturresurser är inget som jag tänkte behandla här. När det gäller en andra aspekt av globalisering, en kulturell, kunskapsmässig och social sådan, är jag desto mer benägen att göra ett litet inlägg. 

Det talas mycket om vikten att möta människor av olika bakgrund, med avvikande åsikter och kulturella ideal. Vid universitetet presenteras samtidigt kunskap som något universellt (i sina bästa stunder), en aldrig sinande källa för var och en att hämta sitt stoff ifrån. På sätt och vis är just det faktum att källan aldrig sinar argumentet för att vi kan bedriva högre utbildning, och också bjuda in utländska studenter att ta del av vår lokala kunskap. Vad är nu detta? Utan att bli specifik eller konkret (för det finns ingen anledning att vara) finns där alltid en lokal kunskap, samlad och värdesatt utifrån lokala kulturella behov. Ibland är det samma fakta som tolkats olika, men lika ofta är det hela grenar av kunskap som av vissa vårdas ömt, medan den av andra sågas ner och ansas till oigenkännlighet. En sådan pluralism är viktig, både för kunskapens mångfald, men också för något som skulle kunna kallas den akademiska nationalkänslan.

Det talas ofta om fördelarna hos lokalt producerade livsmedel. Detta skulle även kunna appliceras vid akademin. Det hela handlar inte om passkontroll vid bibliotek eller en återgång till småspråk för att hindra framfarten av engelska som standardspråk inom universitetsvärlden. Det förstnämnda, som inte är mer än censur, exemplifieras av mitt egna lärosäte CTH, som nekar iranska och nordkoreanska studenter att studera kärnfysik (av uppenbara skäl).

Den lokala kunskapen och de lokala tankarna är snarare något mer informellt/dolt som återfinns där mellan föreläsarens meningar, i urvalet av källor och referenser och detta skall inte motarbetas, även om det måste poängteras att kunskapen sällan är globalt applicerbar. Det krävs kanske en utomstående för att inse en sådan sak. I Holland är exempelvis stadsplanering läran om planerandet av hela landskapet, av den enkla anledningen att här bara finns stad och stadsregioner. Detta uttalas inte (mig veterligen) inom svensk utbildning.  

Kanske är ett studieutbyte framförallt ett tillfälle att uppskatta och värdesätta den lokala kunskapen och kulturen från hemlandet. Jag tror så. Dagens begrepp är sålunda: Local in thought (ironiskt myntat på främmande språk för att det låter så mycket bättre) som ett alternativ att bryta av alla lovord om det globala informationssamhället med.

Att inhandla till Holland

I händerna på holländsk byråkrati 2.

En högst godtycklig spaning som jag inte kan släppa:

Nederländerna är beläget i mitten av det klassiska Europa, där uppenbarligen två kulturströmmar av värderingar och ideal möts:

Från norr och öster (läs Tyskland) kommer de väletablerade idéerna om punktlighet och effektivitet med konsekvensen byråkrati och olika typer av system.

Från söder blåser däremot de varma vindarna med siesta, spontanitet och godtycklighet. Separerade går båda dessa system att förstå och de fungerar också, vart och ett för sig.

I Nederländerna sker dock en rejäl krock mellan nord och syd med ett resulterande fenomen som jag väljer att kalla mañanabyråkrati. Denna styggelse verkar ha drabbat de flesta samhällsfunktioner, från banker, via mataffärer till universitetsväsende och hantverkare.

 Alla är mycket vänliga, kan engelska, gillar att skämta med kunderna, men inte en jävel har ett övergripande ansvar eller verkar sträva efter effektivitet och systematik. Skamlösa är de också om något blir fel.

 Jag besökte stadens banker (plural) idag, i syfte att skaffa ett bankkonto. Bank nummer 1 (Rabobank) hade ett nationellt nätverkshaveri, på ABN AMRO fick jag vänta i 67 minuter innan jag kunde konstatera att inget gratiserbjudande fanns för studenter. Jag var vid det laget ganska sur och hade ingen lust att betala för de förbannade tjänsterna.

 Lite väl uppstudsigt lät jag göra gällande att om detta hade varit Sverige så hade banken troligen ha förlorat alla sina kunder, dock med det lite uppgivna tillägget att det hela trots allt verkar fungera i Holland.

 Jag träffade en invandrad tysk i kundloungen och tillsammans kunde vi ondgöra oss över bristande kundmedvetenhet och effektivitet etc. Dessutom visade det sig att han var något av en bankexpert då han halade fram sin enorma plånbok med en absurd mängd kontokort från olika banker. Han rådde mig att gå till ING (uttalat insheeei). Väl där fick jag både kaffe och ett ypperligt bemötande (som jag givetvis berömde lite väl gråtmilt och sliskigt). Tänk vad lite service kan göra för en ung man som cyklat runt stan i fyra timmar i ösregn för ett ynka kontos skull. På samma sätt som jag älskar att ondgöra mig över problem och administrativa skavanker, är det en tillfredsställelse att få överösa andra med (rätt omotiverat) beröm. Men det är väl härligt att inte vara en helt förbittrad fullblodscyniker (ännu). Nästa vecka kommer kortet och då kan jag äntligen betala på mataffären Albert Heijn. Dessutom utan avgifter, supertoll!

Dagens bild: Partille Stadshus i sjöstensbetong som är som vackrast i aprilsol - en byråkratins underbara högborg!

I händerna på holländsk byråkrati 1.

Det var måndag, min tredje i Holland. Det var en dag som jag verkligen hade sett fram emot, äntligen skulle jag få börja och träffa mina klasskompisar/kursare. Hittills har jag mer eller mindre uteslutande hängt med industriella ekonomer, som alla visserligen är mkt trevliga, men som inte riktigt delar hela mitt intresse för byggnader osv. 

Hursomhelstså; jag tog min Gazelle till skolan och gick till rätt rum vid rätt tid. Jag möttes av följande meddelande: Introduction is next Monday (31/8). See mail! Jag var som tur var inte ensam om att inte ha sett koordinator Henny Houbens e-brev som hon skickat 60 min (!) innan utsatt tid. Förbannade kvinna! Skamlös var hon till råga på allt! Jag frågade om hon kunde ordna någon aktivitet för mig. Det kunde hon inte. Jag skällde en stund. Sedan samtalade jag med mina medstudenter. Vi bestämde att jag skulle ordna en resa till Amsterdam på onsdag. Det blir nog bra, mkt bra. Några träffade jag igår också i tysken Bernhards hus på Tongelresestraat 496 (i denna villa verkar mer eller mindre samtliga utbytesstudenter på ett eller annat sätt bo/vistas). Sedan gick vi till bardistriktet ("centraleuropas längsta") där vi mötte andra tyskar, spanjorer, turkar, svenskar osv. På det hela taget trevligt, förutom att växel nummer två (min favorit) gick sönder på cykeln. Skit samma. 

Omafiets

Jag har köpt det holländska fortskaffningsmedlet nummer ett; en cykel. Och inte vilken cykel som helst utan en omafiets (tantcykel) av märket Gazelle. En gammal hederlig brun/rostig skönhet som införskaffades av den ende holländaren som inte kan engelska, en gammal gubbe som verkade skruva ihop stulna cykeldelar till "nya" cyklar. Tänk skrotnisse, så såg det ungefär ut på den lilla kolonilott där han höll till med husbåt alldeles intill.  Vi (jag och Max) försökte få två cyklar för €100, men det blev €120 tillslut. Ganska skäligt hursomhelst. 

Idag blev därför den stora cykeldagen, efter införskaffande av en karta på turistbyrån. Vädret var mycket vackert, som det egentligen varit hela denna vistelse, och vägarna bredde ut sig under mina hungriga ringar. Skyltningen var sporadisk och lite speciell, man skyltar främst inte med ortsnamn utan med korsningsnummer. Det fungerade sådär, men det gjorde inte så mycket att köra fel, begreppet "ute i ingenstans" existerar icke. Tillslut kom jag i alla fall fram till staden Helmond, en stad ungefär som Örebro med allt vad detta innebär. Någon sorts festival med fokus på bakluckeloppis pågick. Mycket populärt, inte särskilt sevärt. Jag såg några nya kubhus av Piet Blom (se tidigare inlägg för motsvarande byggnader i R-dam). I Helmond var husen dock målade i dystert brunt och grönt, samt formade i en cirkel. Under några av dem var stadsteatern belägen. Från början skulle en skog av 183 stycken kubhus byggas på platsen. Det blev bara 18, kanske lika bra det. Det kändes i alla fall som säkert 50 kuber. Sedan resa tillbaka via den lilla orten Geldrop där man hade den goda smaken att samla bygdens två arkitektoniska highlights kring samma rondell; en katedralliknande kyrka samt en Mies-van-der-Rohe-avskalad privatbostad av arkitekten H.G. Smelt. Sedan hem igen efter totalt 37 km. 

Ännu några kubhus av P. Blom Trädstrukturen tagen längre än i R-dam.

Ett torg i Helmond. Tomt, för alla är på stadsfesten på andra sidan gatan.

Villa av H.G Smelt från 1970 med obligatoriska färgaccenter och en originell (röd) flaggstång i stål, liksom de bärande elementen i övrigt.

Tur till Rotterdam

Efter att ha införskaffat ett rabattkort för holländska järnvägen, kallat Voordeelurenabonnement, tog jag idag en tur till Rotterdam. Staden, som länge haft den mest trafikerade hamnen i världen, skadades svårt under kriget och har sedan dess byggts upp till oigenkännlighet. 

Vad som idag dominerar är stora, ganska själlösa strukturer i glas och stål. Oerhört höga skyskrapor i 80-talets PoMo och stora torgbildningar bådar inte gott om man är ute efter något pittoreskt och ursprungligt. Sevärdheter finns det hursomhelst. 

Förutom ovan nämnda skyline är kontakten med vattnet påtaglig i Rotterdam. Utöver ett utbrett kanalsystem, som i så många andra holländska städer, finns här en större vattendrag, Niewe Maas. Över detta vatten spänner sedan 1996 UN Studios graciösa Erasmusbro och förbinder de södra utkanternas kontorskomplex med innerstaden i norr. En ensam, asymmetrisk och abstraherad svan håller uppe den 89 meter långa körbanan.

En bit norrut ligger De Unie, en färgglad De Stijl-byggnad från 1920-talet, vars fasaden delats in enligt ett typiskt system med horisontaler och vertikaler och särskiljande byggnadselement som accentueras med färg. Greppet och brokigheten är helt motsatt de (samtida) funktionalistiskt avskalade idealen. Intressant är dock att den här brokigheten är något som verkar gå igen i holländsk arkitektur under hela 1900-talet, där man inte varit rädd (utan snarare gödslat med) extrema färg- och formmöten. Ett av de mer lyckade exemplen är Kubuswoningen av Piet Blom; ett klusterkomplex av kuber som ställts på spetsen på en "stam" av betong. Resultatet är, förutom en spektakulär geometrisk övning, ett spännande tillägg i ett ganska splittrat stadsrum. Kuberna bildar gångar och gallerier, små uteplatser och passager mellan sig som är mycket trevligt att röra sig runt i. En av kuberna är tillgängliga för allmänheten och jag gick givetvis dit. Möblerbarheten var, som väntat, begränsad, liksom övriga funktionella värden. Överallt fanns små prång, trappavsatser och dylika hinder där ägarna valt att placera kaktusar. Antagligen en minst lika effektiv åtgärd som varningsskyltar och gulsvarta remsor. Ljusinsläppen, som mestadels återfanns i kubens hörn, gav oväntade effekter, såsom att man kunde titta ner från en våning, ut genom ett fönster, in i en annan våning, och sedan se rakt ner på kanalen under. 

Det mesta känns inte så välregisserat; snarare är lösningarna mer slumpartade konsekvenser av att arkitekten fullkomligen var besatt av moduler och klusterstrukturer. Men det är väl inget fel i det, egentligen. Dessutom är det ett mycket mer spännande grepp än det samtida postmodernistiska idealet, som ofta inte blev till något mer än påklistrade, historicerande pastischsmycken. Så var det sagt, tack.    

De Unie, JJP Oud 1924-1925 (rekonstruerat 1986)

Erasmusbrug, UN Studio 1990-1996 

Kubuswoningen, Piet Blom  1984

En viktig del av skyline: Hoofdkoantoor Nationale-Nederlanden, A. Bonnema 1982-1992