Non sum qvalis eram

Non sum qvalis eram: Ik ben niet zoals ik was: Jag är inte längre den jag en gång var.

Detta 1700-talshus fann jag under min resa till Maastricht. Byggnaden låg precis där den gamla stadsmuren från 1300-talet en gång hade gått. Som ett minne revs en bit av väggen under 1990-talet som ett minne/en historisk markering. Bakom muren uppfördes en glasvägg och byggnaden fungerar idag som kontor och butik. Sprickan kan också ses som en ödmjuk gest till det gamla huset; moderna krav på ljus och skyltfönster tillåts inte få förändra byggnadens karaktär mer än som en spricka, en symbol för att det förflutna består och inte går att bemästra helt. Fönsterkarmarna finns kvar och skapar fortfarande rytmen i fasaden, men nu gapar de tomma. Kanske är den också ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till i den moderna arkitekturen, i den moderna tiden. Vad som skapas nytt är kanske bara spillror och sår av en gammal, oändlig kunskap om material, hantverk och proportion. Kanske är projektet också en ironisk kommentar till besatta bevarandeförespråkare som hellre ser att de ytliga värdena bevaras, men glömmer de element och egenskaper som en gång skänkte byggnaden dess karaktär. Som infill i en historisk kontext är projektet hursomhelst annorlunda och intressant. Arkitekt: okänd för undertecknad.

Maastricht 2

Jag myntade ett begrepp också, eller om det nu var en ordvits, eller lustifikation, om dessa skapelser; abstract concrete. Ingen fann detta särskilt roligt. Men ett begrepp blev det i alla fall, att användas i kommande lösryckta fraser!

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt!