Vers une architecture vilaine?

Dagens spaning rör arkitekturens skönhet, varken mer eller mindre högtravande än så. Vad är tendensen jag ser? VI GÅR MOT EN (NY) TID AV "FULA" HUS. Så enkelt är det, så var det sagt.

Påståendet springer ur ett (skriande) behov/vilja hos framför allt arkitektstudenter, att i presentationer, trots goda tekniska möjligheter att göra fotorealistiska renderingar, uttrycka det speciella/konceptuella/geisten.

En fotorealistisk bild säger tyvärr inte mer än tusen ord. Så vad blir reaktionen/resultatet/konsekvensen? Abstraktion!

Rena monokroma vektordiagram i all ära, men för många känns det väldigt "gjort". Det enda alternativet som återstår blir det fula, eller "fulsnygga". Gör lite collage, lite pennstreck, godtyckliga markerlinjer, skeva, skeva, släng in gubbar (gärna lite kitschigt poserande). Varva sedan med lite kvasistatistik och pseudoestetik och du har den ironiska generationens arkitektur.

Nog om presentationstekniken, den är ju bara arkitekturens embryo. (Vem är förresten den ofödde arkitekten? Svaret är, som vanligt, Norman Foster).

Vad är då de "interrelaterade" möjligheterna/riskerna med en sådan utveckling:

1. Att vi får fula, men intressanta byggnader, vilket är en följd av en annan trend; att arkitekter blir "bokstavstrogna" sina diagram, d.v.s. har ett utpräglat "koncepttänkande" och dessutom har (Wingårdh)förmågan att lyckas övertyga sina medmänniskor, trots lite bristfälliga argument.

2. Att arkitekten en gång för alla lämnar sin strama klädkod och börjar använda crocks och glada, glada färger, inte styligt fulvintage utan bara vulgoexpressiva plagg.

3. Att presentationer inte lyckas attrahera beställare och att vi inte får några nya hus alls.

4. Att tilltron till arkitekten minskar och att en diskrepans mellan arkitekter och allmänhet blir än mer påtaglig (en olyckligt scenario som vi kanske senast såg under 1970-talet).

5. Att en ny avantgarde, efter några år, börjar göra vackra hus igen.

6. Ett lyckokast i rätt riktning vore ju naturligtvis ett införande av den "postbrutalistiska diskursen på den arkitektoniska arenan". Det hävdar jag.

Vad skönt det är att slippa belägga sina teser.

Jag är ledsen om ovanstående resonemang ter sig allt för mycket kvasi (läs: "bara för att") och sökt. Att inlägget har en fransk titel spär måhända på denna atmosfär, men skall bara ses som en pass till Le Corbus berömda skrift från 1920-talet, Vers une architecture. Resten sköter Google Translate, ett svindlande verktyg som vi erasmusstudenter upptäckt är lite för bra för att vara sant.

Från kulturbåge till (vinterbonade) crocks i gräll kulör.

Det skall understrykas att dessa två par "arkifakter"* står i min ägo

sedan gårdagen. På gott och ont.

Kontraster förstärker. Som kärringen sa'!

Pust, nu har jag orerat tillräckligt för idag. Tack för mig.

*Arkitektens accessoarer. Här ingår även moleskineblock, ett utpräglat utmärglat anlete och rött vin.

Och helgen den var god

Började helgen med att göra ingenting, mest på grund av min begynnande förkylning. Det blev ett besök på det lokala apoteket; en ganska bisarr institution där de bara hade huvudvärkstabletter, honung och ekologiska kakor (med väderkvarnsmotiv) receptfritt. Ingen hälsokost, inga konstiga örtbrygder. Ibland glömmer man att man trots allt inte är i det underbara apotekslandet Tyskland med alla sina Reformhäuser und so weiter. Gick istället till vin- och spritbutiken där stark, tysk örtlikör (Underland hette den visst) införskaffades. Effekten var direkt och påtaglig, bra bra. 

Därefter satte hälsohybrisen in på allvar; det skulle bli en cykeltur till Belgien (jag var inte där dagen innan). Jag kollade på kartan och memorerade korsningsnumren till Belgien; 2, 4, 16 osv och jag började cykla. För att hålla en lång historia kort: det fanns mer än en korsning nr. 2, vilket upptäcktes efter 13 km. Sålunda blev det en tur till staden Best istället, genom ett vindlande urskogslandskap (nåja).

Kvällen tillbringades med mina Erasmusvänner, men hemgången blev ganska tidig.

Söndag morgon: upp tidigt för tåg mot Maastricht. Medresenärerna var övervägande italienare vilket resulterade i besök på diverse italienska arkitekters postmoderna styggelser, samt att lunchen bestod av en minimal pajbit som sköljdes ner med espresso ("som inte alls smakade som den brukar göra hemma i Milano"). 

Maastricht var vackert och lite mer kontinentalt än Eindhoven. Närheten till Frankrike var påtaglig. Vi besåg några gotiska kyrkor, den (obligatoriska) nederländska gatufesten, ett halvmediokert konstmuseum samt den absoluta höjdpunkten: 

Gouvernementsgebouw (1978-1985) av BGJJ Snelder. Detta enorma byggnadskomplex rymmer det lokala styret i provinsen Limburg och utgörs av en serie stora tegelvolymer som placerats på en konstgjord ö i en intrikat komposition. De olika funktionerna utmärker sig genom sina olika geometriska former. Trapphusen är separerade och särskiljda genom sina dramatiska snedtak vilket markerar funktion samt tecknar en vacker siluett för hela anläggningen. Jag kan inte låta bli att se något Louis Kahnskt över det hela, med begreppet Served and Servant spaces (vad trevligt det är att referera till sig själv förresten).

Stilen vill jag klassa som Postbrutalistisk; materialval och uttryck är brutalistiska/strukturalistiska, medan den samtida postmodernismens historicerande lån ändå är närvarande i och med det medeltida gatusystemet och en Ponte vecchioliknande passagebrygga i tre våningar mellan fastland och en konstgjord ö.

Sedan blev vi väldigt trötta och tog tåget hem. Vi hamnade i en livlig diskussion (som vanligt) om Erasmusstipendiet. Jag får €300/månad, italienare får €260 och tyskar erhåller endast €160/månad. Än en gång är jag tacksam för att komma från ett civiliserat land i norr! Vi pratade om skyskrapor och arkitekten Zaha Hadid också. Där gick åsikterna inte isär. Är det någon som gillar Zaha Hadid? 

Dagens ros till Rigmor Jörgensen på Chalmers studentcentrum som skickade ett mail med info om stipendium, villkor, utbetalningsdatum etc, så snabbt och effektivt!