Folkparken i Lund

Det är anmärkningsvärt hur lokalt förankrad arkitekturdiskursen är vid Sveriges arkitektskolor. Referenser, idoler och ideal skiljer sig mellan (i alla fall) Lund och Göteborg (LTH och CTH), det tycker jag mig kunna se efter tre veckor vid det skånska lärosätet. Gezelius, Lewerentz, Wallinder och Wingårdh från Göteborg har bytts mot Anshelm, Nyberg och Edman, mer eller mindre. Den sistnämnde, Le Grande Bengt Edman, är jag ju själv väldigt förtjust i.

Jag valde därför just en av hans byggnader Folkparken i Lund som fallstudieobjekt i kursen Tektonik och Rum. Valet är känsligt, inte minst för att den ansvarige professor Nilsson själv var med vid utformandet av anläggningen i mitten av 70-talet och dessutom var nära vän till Edman.

Helst hade jag velat studera någon annan av hans många fina exempel i Lund; Sparta, Vildanden eller Villa Hägerstrand, präglade av sina material, dunkla gestaltning och oinsmickrade uttryck.

Nu fick det dock bli Folkparken istället; en anläggning uppförd längs ett stråk i en park, tänkt som en multifunktionell arena för (social)demokratiska möten och nöjesarrangemang för (röda) medborgare. Byggnaden invidgdes 1977, året efter att borgarna vunnit valet.

Så här i valtider skall nämnas att Folkparken för närvarande står tom och igenbommad, kanske ett tecken på att tiden har gått och samhället är förändrat.

Bengt Edman beskrev huset som en antibyggnad där själva arkitekturen stod tillbaka till förmån för funktion, människors möten och flöden, den urbana och växtliga (botaniska) utvecklingen. Redan 1978 beskrev Claes Caldenby byggnadens underutnyttjande i artikeln Bingospelarna och arkitekten (Arkitektur 1978, nr.4). Flexibiliteten hade uteblivit, liksom de mänskliga mötena. Mest användes den som dansbana och bingohall. För slutna sällskap. Trots att det saknas riktiga publika arenor i Lund. Det mesta i lokalväg är institutionaliserat eller "nationaliserat". Den vanlige medborgaren får hålla tillgodo med det kommersiella utbudet, mer eller mindre.

Så var det 1978 och så verkar det vara också idag, av den lokala debatten att döma.

Är kanske namnet "Folkparken" ett problem i sig? Intentionen var folk=medborgare och park=öppen plats med flexibla strukturer snarare än monumental, enhetlig byggnad. Kanske har namnet snarare kommit att förknippas med "arbetare", revolutionära (nåja) uppviglande sammankomster och väl blöta lördagkvällar till dansbandsmusik. I det akademiska och (förmodat) konservativa Lund möts sådant mer mer än skepsis.

En byggnad utan särskilt dedikerad funktion är en sak. Med en enkel, avläsbar form (läs IKEA-låda) blir den ändå möjlig att hantera för brukaren (i detta fall medborgaren). Folkparken i Lund är inte enkel i sitt uttryck.

Till att börja med är den svår att finna, först dold i grönska och sedan bakom en jättelik pergola (som om den inte vill vara byggnad). Huvudingången är också svårfunnen, den skulle kunna utgöras av flera av de öppningar som finns. Desto tydligare är stråkens sekvenser, liksom uppdelningen av stråk och platser. En skarp ryggrad av tegel (en permanent och funktionsspäckad enhet) möter ett additativt och utbyggningsbart trämassiv, använt som fritidsgård. Pergolan på andra sidan fortsätter in i huset, bildar bärande stomme. Interiören är uppglasad med pergolan, men blir på grund av växtligheten ändå dunkel. Här återfinns ett centralrum med dansrotunda i betong, café på en liten hylla bredvid. Garderoben återfinns precis vid entrén i en enkel (tillfällig ser det ut som) spånskivsrektangel. Det hela är komplext, flerbottnat och framförallt inte särskilt bildskönt.

Nu står alltså Folkparken tom. Lokala politiker vill se en användning och famlar mellan "kulturhus" (märk ordvalet där man aktar sig för socialistiska konnotationer), seniorboende eller parkeringshus (!). Problemet är att byggnaden i sin rena gestalt inte har något större värde, mer än möjligtvis antikvariskt. Samma principer som för äldre, kulturhistoriskt intressant bebyggelse, kan därför inte användas. Det är istället i sin funktion, av sitt brukande, som parken blir till byggnad. Folkparken speglar en bit av en tid i Sverige, en del av ett folkhem (just det). Mer flerbottnad politektur än oomtvistlig arkitektur kan tyckas. Valdagen till ära ställer jag mig därför frågan om en sådan plats är till historien förpassad, eller om en användning kan komma åter. Om detta kräver ideologi, sammanslutning eller politisk påtryckning låter jag vara osagt. Men en vision och en moral, det kräver den i alla fall.

Brutalismen och lekfullheten

Ett svar till David Ekstrands kommentar angående tidigare inlägg:

Tack för ditt inlägg i den brutalistiska diskursen i allmänhet och i min blogg i synnerhet!

Angående brutalism och lekfullhet: Även om formen verkar stram, och materialen är karga, ger brutalismen (mig) en stämningsfull, monumental men ändå rustikt hemtrevlig känsla som annars bara medeltidsborgar och gillestugor med furupanel kan ge mig. Det handlar om en subtil och snäll lek, oftare än sällan var den en lek som försiggick enkom i arkitektens hjärna och teori. Just nu läser jag exempelvis en bok om paret Alison och Peter Smithson; otroligt lekfulla arkitekter i teori-koncept-skisstadiet med banala diagram, dagisgrafik och snirkliga norrpilar. Deras arkitektur däremot, karakteriseras av en (ökänd) rufflighet/stramhet som vid en ytlig anblick ter sig hänsynslös och byråkratiskt seriös. Detta är en dualitet i inställning och ett förhållande mellan teori och praktik som jag inte kan få nog av.

Robin Hood Gardens, London, av Alison och Peter Smithson.

En bakgrundsbild

Följande byggnadsverk återfinns av arkitekter i bokstavsordning:

• Le Corbusier: Weissenhofsiedlung + Notre Dame du Haut (Ronchamp)
• Bert Dirrix: TU/e, Vertigo
• Bengt Edman: Sparta studentområde, Lund
• Sigurd Lewerentz: Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården
• Sten Samuelson: Helgeandskyrkan

Så var det sagt. Har haft projektstudio i Waterfrontprojektet idag. Presenterade min Integrity cocoon och det gick förvånansvärt bra. Professor Curulli är bättre och vänligare än dito Lee. På tal om honom så avslutade Sang Lee sin föreläsningssession under gårdagen med följande (ungefär): "Now I've taught you a lot about architecture all day. Now it's time for you to buy me some beer." Och det gjorde de stackars studenterna. Han stannade i institutionsbaren Sky Bar i över två timmar, skapandes en ilande nervös stämning. Sen gick han äntligen.

Den tredje fredagen

Så har man varit i Holland i två veckor. Det har gått ganska fort måste jag säga. Jag lever ganska komfortabelt, har trevliga lägenhetsgrannar och sitter mest på terrassen och solar. På måndag börjar jag dock på riktigt, vilket naturligtvis blir skönt. 

Det är kväll och efter en varm dag har det börjat dra ihop sig för oväder, vad det verkar. Jag har just lagat mat för första gången, det blev något slags indisk historia. Ikväll ska jag följa med Max till några i hans klass som bor i en egen villa. Svenskar från Linköping. Blir nog trevligt.

Har en lite skönt melankolisk känsla i kroppen, lyssnar på Bryan Ferrys Dylanesque (som inte alls låter som Bob tack och lov) och lite Jacques Brel (Mijn vlakke land passar ju så bra är), och tittar på gamla foton. 

Som ett litet ackompanjerande phototrack (jag myntade just ett begrepp) återfinns en bild på en villa av Bengt Edman i området Paradiset, Partille. Uppfört 1960 i en, för Edman, ovanligt avskalad och abstraherad arkitektur som mer påminner om den tidiga modernismen (se inlägg om Schröder Huis). Lövtunna väggar som utgjordes av något slags modulsystem som sedan behandlades med sprutbetong. Metoden användes tydligen för första och enda gången i detta projekt. Resultatet är ett smäckert uttryck, men en lite smäckig kvalitet som inte lyckas uppfylla de moderna energikraven. Men interiörerna är oerhört vackra; ljus från tre håll i de flesta rum, ett korridorssystem i två plan där den ljusa övervåningens golv har ett litet släpp mot väggen så att ljus sipprar ner till bottenvåningen. Magnifikt! 

Bengt Edman talar till mig

Jag måste skriva lite om Bengt Edman också (1921-2000), en svensk arkitekt som jag håller oerhört högt. Sedan 2007 har jag besökt en rad av hans verk, från Villa Göth i Uppsala från 1950, via villorna i Paradiset (Partille) från 1960 till hans Villa Hägerstrand i Lund från 1964. Hans arkitektursyn fascinerar mig. Min personliga tolkning är som följer; arkitektens gärning är konstnärens OCH den praktiska problemlösarens, inte primärt dekoratörens och naturligtvis inte heller ingenjörens.

Det finns en stark poesi i Edmans byggnader. Måhända är detta ett urvattnat epitet som kan tillskrivas det mesta i arkitekturväg (med god vilja). Med poesi menar jag omsorg i material, detaljer, en komplexitet i utförande och en (befriande) irrationell inställning till lösningar och ett ifrågasättande av standarder.

Visst var han behärskad, Bengt Edman, modernistiskt skolad och verkande i ett alltmer planstyrt folkhemssverige, som i mångt och mycket kom att präglas av kollegan och vännen Lennart Holms ledande position på salig myndighet Planverket. Jag återkommer till denne Holm senare. Men inom ramen för det begränsande fanns en lekfullhet, inte till att överdriva, slösa med former och stora estetiska gester eller dylikt, utan snarare en förkärlek för de enkla lösningarna som formellt låg under Svensk Standard. Med tidens facit i hand kan vi konstatera att dessa lösningar i många fall har fungerat, såsom det ofta förekommande teglet, betongen och råa träsnickerierna som efter 40 år, i många fall, både fungerar klanderfritt och åldras med värdighet.

Måhända krävs en brutalistisk utgångpunkt i arkitektursyn för att tillfullo uppskatta dessa något karga byggnader. Gemene man verkar överlag ha svårt för ett sådant uttryck. De finner det otidsenligt, dystert och förknippar det med miljonprogram och problematiska förorter, även om Edman aldrig ritade något riktigt miljonprogramsområde. Närmast storskaligheten kom han annars i de två studentområdena Sparta och Vildanden, båda belägna i Lund och (ö)kända bland generationer av Lundastudenter. Det är i första hand inte dessa enorma komplex som fascinerar mig, utan snarare de mindre projekten som ovan nämnda villor, där Edman får löpa linan ut i detalj- och materialomsorg, ljushantering och intrikata planlösningar.

I vilket fall som helst visar de båda studentområdena på en stark och måhända väl brutalintention till vad arkitektur bör vara för boende (studenter). I många samtida, storskaliga projekt är denna intention annars mycket svår att skönja. En snäv budget och en programskrivning som kräver en storskalig projektering kan naturligtvis aldrig leda till något Versailles eller Parthenon, vilket ju heller aldrig varit meningen eller ens är önskvärt i en svensk kontext. Dessutom har byggnaderna, särskilt i fallet Vildanden, kommit att åldras mycket vackert eller inte alls, i alla fall exteriört. Det omgivande parkområdet har också vuxit upp och blivit till något av en grön oas, som jag antar används flitigt.

För att återgå lite till åsikterna hos gemene man, som alltid är något som måste beaktas i arkitektens arbete, så verkar Edmans byggnader dömas ganska hårt. Ett exempel är Villa Hägerstrand, vars ursprungsägare Britta Hägerstrand sålde huset för några år sedan. Affären gick en aning långsamt och de ursprungliga köparna sägs ha hävt köpet då de insåg ”hur mycket arbete som behövdes för att få huset beboligt”. Med detta menade de riva väggar och måla allt murrigt tegel och gulnande furu i vitt vitt vitt. (Så köp ett kataloghus då istället förbannade människor). En annan spekalant sägs ha utropat ”jag tänker inte bo i en jävla bastu”. Tillslut fann huset sina rätta ägare, en familj som verkade trivas direkt och som snarare vill förnya och förbättra än förvanska och fördärva (enligt annars gängse norm). En eloge till dem!

Lyckligtvis har de villor jag besökt ägts av idel entusiaster, inte alltid kännare, men brukare som inser husens inneboende kvaliteter, som så lätt annars kunde spacklas över, bytas ut och förvanskas. Mig veterligen är det bara Villa Göth i Uppsala som står under Länsstyrelsens kulturskydd (ännu). Naturligtvis kommer det att dröja innan fler av Edmans verk officiellt skyddas, historia och kulturvärden uppskattas ju som bekant i regel mer ju äldre de blir. Frågan är om det ens kommer att bli aktuellt. De flesta av Edmans byggnader är vardagliga nyttobyggnader, vilket rätt sällan appellerar ”kulturminnesmärkarna”. Att Villa Göth ändå sticker ut kan vi tacka arkitekten Hans Asplunds (spefulla?) kommentar för från början av 1950-talet, där han i ett internationellt sammanhang tillskrev Edmans (och kollegan Holms) byggnad som ”nybrutalistisk”. I och med detta var ett begrepp och en hel arkitekturstil myntad och huset skulle få många uppföljare, särskilt i England med arkitekterna Alison och Peter Smithson, vilka även de ligger mig varmt om hjärtat.

Det finns givetvis mer att säga om Bengt Edman och förhoppningsvis får han återkomma i en senare lösryckt ordharang av undertecknad. För den intresserade kan jag rekommendera både några wikipediaartiklar om Edman, samt den något svårfunna Bengt Edman- Complete Works (Ronnefalk & Eriksson ISBN 91-972660-2-7).