Alla Helgons Dag.

Tillbaka i 'hoven efter dagar där hemma. Förhållandevis varmt och skönt och en annorlunda känsla av betraktelse på distans infinner sig. Men allt här är bekant, inbjudande och vardagligt. Och ofta också fundamentalt oattraktivt utan att det gör något. Jag har nästan börjat dyrka det fula, men föredrar det slitna. Apropå detta åkte jag ännu en gång till s'Hertogenbosch under gårdagen, denna gång för kursen Strategies & Places räkning. Grupparbete, analys av övergivna industribyggnader. Synd då att flertalet produktions- och lagerhus antingen användes ytterst flitigt eller också hade de redan blivit transformerade till kulturhus etc.

Under kvällen firade jag Alla Helgons Dag i all stillhet, avstod från Halloweenfester. Mest var det på grund av trötthet, men även en liten smula ovilja. Kan vi inte få vara lite stilla ibland och erinra oss meningen från Svingeln; "Tänk på Döden". Så ofta citerad i Göteborg, just för att denna mening, inskriven vid den tempellika entrén till en kyrkogård, är så provocerande. Jag tycker man kan utveckla uppmaningen till att vi ska tänka på dem som en gång levt. Det blir så mycket enklare att föreställa sig det hela så.

Mormor hade födelsedag häromdagen, hon skulle ha blivit nittiosju. Vi tände ett ljus på Längbro kyrkogård, vid minneslunden. Även andra fick sig en tanke. Ibland var de av den levande sorten, trots att "de levande inte har några gravar". Men de väcker ändå minnen. Också lite sorg ibland. Mormor däremot vill jag minnas med glädje; det passar hennes person bäst. Färgglad var hon. Stark. Hon förtjänar ett foto, även om hon ser lite allvarlig ut. Det blir dock så levande då; när minnena inte frusit leenden och poser och personerna blivit positiva statyer, obestridliga. Färgstark är bättre.

Allvarlig

Det är skönt att slippa le ibland, att ta det hela lite mer seriöst. Det är inget jag har några större svårigheter med. Det har egentligen ingenting med en sorgsen sinnesstämning att göra. Inte heller (hoppas jag) är det tecknet på min självupptagenhet eller brist på självdistans. Men som jag trivs* med att sjunka in i det egna skalet för en stund ibland, när det är självvalt och tidsbegränsat. Då kommer människor fram som jag saknar och vi umgås en stund, utbyter i bästa fall en tanke, delar i sämsta fall en åsikt. Varken mer eller mindre än ord däruppe i huvudet. Nu är det lördag eftermiddag. Helgmålsringning. Holländarna tummar inte på tiderna för klockspelen runt om i staden. Det tycker jag är fint.

*Att trivas, ett så underskattat uttryck. Så svenskt och lagom, men samtidigt starkare än det något bleka gillar.

Den tredje fredagen

Så har man varit i Holland i två veckor. Det har gått ganska fort måste jag säga. Jag lever ganska komfortabelt, har trevliga lägenhetsgrannar och sitter mest på terrassen och solar. På måndag börjar jag dock på riktigt, vilket naturligtvis blir skönt. 

Det är kväll och efter en varm dag har det börjat dra ihop sig för oväder, vad det verkar. Jag har just lagat mat för första gången, det blev något slags indisk historia. Ikväll ska jag följa med Max till några i hans klass som bor i en egen villa. Svenskar från Linköping. Blir nog trevligt.

Har en lite skönt melankolisk känsla i kroppen, lyssnar på Bryan Ferrys Dylanesque (som inte alls låter som Bob tack och lov) och lite Jacques Brel (Mijn vlakke land passar ju så bra är), och tittar på gamla foton. 

Som ett litet ackompanjerande phototrack (jag myntade just ett begrepp) återfinns en bild på en villa av Bengt Edman i området Paradiset, Partille. Uppfört 1960 i en, för Edman, ovanligt avskalad och abstraherad arkitektur som mer påminner om den tidiga modernismen (se inlägg om Schröder Huis). Lövtunna väggar som utgjordes av något slags modulsystem som sedan behandlades med sprutbetong. Metoden användes tydligen för första och enda gången i detta projekt. Resultatet är ett smäckert uttryck, men en lite smäckig kvalitet som inte lyckas uppfylla de moderna energikraven. Men interiörerna är oerhört vackra; ljus från tre håll i de flesta rum, ett korridorssystem i två plan där den ljusa övervåningens golv har ett litet släpp mot väggen så att ljus sipprar ner till bottenvåningen. Magnifikt!