Att bygga i det redan byggda.

Uppgiften att uppföra bebyggelse på platser där det redan finns hus, d.v.s. en kontext, är något som alla arkitekter ställs inför att förhålla sig till, möjligen inte om man kallar sig Frank Gehry eller Zaha Hadid. Hursomhelst tenderar diskursen gärna att (med all rätt) upphöja projekt där ursprunglig bebyggelse inte bara får vara med vid sidan av, utan också utgöra det nybyggda. 

Förutom rent byggnadsantikvariska, praktiska bekymmer kring sådana projekt så väcks frågor kring stil och karaktär, som jag gärna kallar geist. En rad moderna spännande projekt tar tillvara på äldre bebyggelse, gärna ruffa fabriksbyggnader i tegel från början av förra sekelskiftet som av allt att döma uppfördes med en beundransvärd hantverkarskicklighet med gedigna material och vacker detaljering. Sådana hus skall enligt arkitektens jantelag konserveras, i alla fall exteriört. 

Som kulisser från en svunnen tid (hittade ingen mindre sliten liknelse) står de sedan och rymmer moderna funktioner. Men jag kan bara hänvisa till tidigare inlägg där en annan ingång inte bara presenteras, utan också lovprisas, av undertecknad. Ik ben niet zoals ik was. 

Men det verkar generellt endast vara byggnader uppförda innan 1950 förunnat att hanteras på detta varsamma sätt. Till stor del är detta för att byggnader äldre än 100 år och däromkring tenderar att förklaras "kulturhistoriskt värdefulla att bevara" av kommuner och organ. Detta verkar också tilltala allmänheten som tycker att gamla industrier är "spännande". Jag kan inte förneka detta. Ändå höjer jag ett varningens finger till dumdristiga, rigida lösningar där de moderna (interiöra) funktionerna får lida av ett historiskt, sprucket skinn. 

Finger nummer två går till modernare industribyggnader, uppförda under efterkrigstiden. Jag VET att jag vurmar oerhört för det 60-tal som en gång var, och ett 70-tal för den delen också. Där finns värden, material och proportioner. Ganska ofta flexibla, strukturalistiska planlösningar också. Så om vi tänker bort asbest, undermålig ventilation, byggfusk och mögelproblematik ("all good architecture leak" enligt en vis och cynisk man) och negligerar allmänhetens allmänna ogillande av "fula", 60-talshus, finns där också värden att beakta, kvaliteter att ta tillvara och hus att låta bli.

Sådana inner values återfinns till exempel i ett dystert gammalt handelshus längs Waterfrontprojektets norra ände, som ingen verkar bry sig så särdeles mycket om. Men titta hur väl det passar in i rollen som s'Hertogenboschs eget Villa Savoye; en oklanderlig klassiker av en oomtvistlig gigant, Le Corbu. Och 1800-talshuset mittemot, som fram till nu tjänstgjort som gödselfabrik, kanske skulle behöva lite förenande färg, utan att för den sakens skull förlora Het Karakter, som man antagligen säger här.

Elementen som förenar.

Myggvägen, Adolfsberg, Örebro. Visst finns det fortfarande element som förenar.

Vi lever i en individualistisk tid, det känns väldigt slitet att än en gång behöva påpeka detta. Detta är naturligtvis något som också speglar sig i arkitektur och byggande. Jag gör en distinktion mellan dessa, där det senare behandlar allt det som byggs, även massproducerat och utvalt i någon katalog. 

Det är få privatpersoner som numera anlitar en arkitekt när det nya huset skall uppföras. Tidsödande möten och risk för fördyrande lösningar gör att konsumenten går till Myresjöhus och Trivselhus (uhää vilket oskönt namn) av samma anledningar som att man går till H&M istället för skräddaren när man ska införskaffa kläder.

Tillsammans med en alltmer fri (läs slapphänt) hantering av detaljplanen från Stadsbyggnadskontorets (Stb) sida leder detta till att de nya villamattorna som breder ut sig i stadens periferi sällan har en mer genomgripande, sammanbindande länk än den rena infrastrukturen. Det blandas hejvilt i stil, färg och form. Lunettfönster, snickarglädje från Bauhaus, Bauhausinspirerade modernistiska lådor, sörgårdsidyll, myspys, striktstrikt, plasticfantastic och kanske en (förlåtande) mexitegelvilla av Dallasmodell från någon äldre upplaga av katalogen. 

Vad som saknas, och det jag efterlyser, är naturligtvis ett samlande grepp, som lämpligen bestäms av Stb, inte i detalj men i ATMOSFÄR. Det borde inte vara alltför svårt för en (professionell) yrkesutövare att dra några enkla riktlinjer, utan att medborgaren känner det som att smakpolisen gör ett ingrepp i den personliga integriteten.

Men visst finns det fortfarande element som förenar, om än mer temporärt. Mitt favoritexempel är Myggvägen i Adolfsberg, Örebro; ett nybyggt kataloghusområde som min pappa envisas att kalla för Skuldkusten. Här har friskt pekats på bilder och inköpts minimala tomter för maximala villor med ett spritt resultat utan hänsyn till tomt, omgivning, väderstreck, egentliga behov etc. Att kalla detta för arkitektur är att begränsa arkitektur till färg och form. Och i bästa fall lite planlösningsproblematik som piggas upp med ett lunettfönster eller något obegripligt runt ("jag tror att det kan bli läckert"). 

Det finns dock element som förenar, precis som under radhusåldern under 1900-talet, då kommunen (om inte samfälligheten) styrde dörrfabrikat, NCS-kulörer på fönsterfoder osv. Väldigt många pappor kör nämligen identiska Saab 9-5 till jobbet. Och har silverfärgade brevlådor och sätter upp de stora gulvita julstjärnorna i december (som, om något, förbättrar integriteten i de insynsdrabbade vardagsrumsfönstren mot gatan som egentligen är ämnade för baksidan). Folk är helt enkelt lite ängsliga för att sticka ut. Men det mest framträdande är ändå studsmattorna, som poppade upp överallt för några år sedan (se röd markering). Nu är de väl på tillbakagång, men syns tydligt på flygbilden, liksom nervöst utplacerade i tomtens hörn för att grannen bara måste se att jag är likadan. Klart att vi ska studsa! Och därmed hoppa in i radhusets konformitet igen? 

English (ˈɪŋɡlɪʃ) & Globish (ɡloʊbɪʃ)

Det blir givetvis en hel del talad engelska nuförtiden för min del. Hittills mest till min tyske vän, där vi blandar ganska mycket mellan tyska och engelska, särskilt för vissa små fackord och möbeldelar, verktyg etc. Vad jag har reflekterat över är mitt (och andras) uttal. Precis som väntat är holländarna goda engelsktalande; vad jag har märkt så är de mer kunniga än vi svenskar, vilket naturligtvis bara är en subjektiv iakttagelse. Deras intonation och uttal är också föredömligt. 

Själv har jag alltid strävat efter ett brittiskt uttal. Detta föll sig naturligt i skolengelskan, på resor och på språkresor. I Sverige, där vi främst påverkas (via media) av amerikansk engelska, verkar de flesta, främst unga, sträva efter detta uttal. Måhända är också den amerikanska sättet att tala på lite mer avslappnat och likt det svenska, det låter jag vara osagt. 

Förr har jag alltid tänkt att det är eftersträvansvärt med ett så osvenskt uttal som möjligt, även om svenskan givetvis skiner igenom. Men jag har nu märkt en viss svängning i den egna uppfattningen och kanske också en förståelse för hur andra resonerar. I vardagligt tal känns det helt enkelt ganska onödigt och konstlat att anstränga sig för att få en neutral språkmelodi. Det kan till och med vara en fördel att understryka en viss svensk udd på det talade språket. Själv tycker jag fortfarande att svengelskan låter otroligt oprofessionell, men när tyskar, italienare och holländare bryter en aning är det mer charmigt. Det känns ju mer personligt, avslappnat och naturligt. 

Bland svenskar (detta navelskådande, ängsliga folkslag*) har jag också märkt att där ligger en viss ovilja att ens försöka få till ett bra uttal, det gäller både unga och gamla. Kan det ha något med våra antiauktoritära (alt. läs jantelagsmässiga/antiintellektuella) livssyn, där vi aktar oss noga för att vara förmer, särskilt bland andra svenskar. Detta är naturligtvis en paradox till (den utbredda) ängsligheten för att göra fel, vilket i och för sig kanske är närmare den klassiska japanska stereotypen än den svenska. 

För att understryka denna, något snåriga, tes drar jag mig till minnes en TV-krönika i Aftonblaskan från förra veckan, där Kobras programledare Kristofer Lindström fick något slags tummen ner för att han talar "en överdrivet brittisk dialekt som tar fokus från intervjuerna". Visst har jag själv lagt märke till detta i givna program, men jag har också märkt hur väl Lindström även behärskar andra främmande språk. Det tycker jag att han ska ha all heder för och det ger också programmet en intellektuell seriositet som annars är rätt ovanlig i svensk TV. Intressant är också att det är just det brittiska som ifrågasätts. Om Lindström istället talat bräkigt Texasmål hade nog krönikören inte reagerat på samma sätt, eller alls. Trolig orsak: det amerikanska står för det vardagligt opretentiösa, både kulturellt och eftersom vi dagligen omges av det. Här i Holland tittar jag en hel del på BBC och även jag tycker att "klassisk engelska" känns lite ovant. 

Så vad göra? Inte särskilt mycket egentligen. Vad jag pratar om är inget samhällsproblem. Det belyser inte heller några destruktiva medborgarattityder, eller möjliga framtida skräckscenarior - om detta vågar jag inte sia. 

Värt att notera är dock det koncentrerade språket Globish, en (framväxande?) light-form av engelska, utvecklat av fransmannen (?) Jean-Paul Nerriere, bestående av omkring 1500 ord. Nerriere har upptäckt att internationella samtal, såväl privata som formella affärsuppgörelser (mellan icke-engelsktalande) sker på en alltmer urvattnad (mitt ord) engelska, men att kommunikationen hursomhelst inte blir särskilt lidande. Effektiviteten kanske snarare ökar. Hur det står till med uttalet i globish är jag dock osäker på. 

Jag och min tyske vän slänger gärna in små tysksvenska ord i vårt tal, helt enkelt för att det går snabbare att prata så och jag har även kommit på mig själv med att prata om täcke som fat bed linnen etc. Ett slags form av globish är det måhända. I våra respektive studier är det givetvis viktigt med en omfattande och rik terminologi. Här verkar det dock som om engelskan snarare dominerar även i svensk (teknisk) universitetsutbildning och utarmar istället den svenska motsvarigheten. Detta är dock i sig ett annat ämne. 

Två andra svenskar med ett trevligt engelskt uttal:

-Benny Andersson (eller om det är Björn U, jag blandar alltid ihop dem)

-Peter Dalle (som pilot i Yrrol ex.vis.)

*Även om det mest svenska av allt naturligtvis är att göra det jag just nu gör :)