Nedräkning 2

Nu är jag lite trött men måste studera inför tentamen på fredag i Urban Theory. Amerikansk kurslitteratur. Det slår mig att det är mycket lite i den kulturen som jag förstår. Ett förbannat fokus hela tiden på kommersiellt utbyte, frivilligarbetare och Farmer's Markets. Och alternativet Jan Gehls unkna 70-talsnostalgi är inte mycket bättre.

Shifting continuity: final presentation.

Waterfront, presentationsmaterialet plottat ikväll. Bara att ta fram kartongen, limmet och skalpellen och sno ihop några modeller så kan detta nog presenteras med värdighet på fredag. Ja, TU/e-loggan, vattenfärgen och den grå randen var obligatorisk för alla grupper. För vår grupp var det också obligatoriskt att "fejda" allt grafiskt material på ett eller annat sätt. Det är fas två i gradientsjukan. Tur att man dock inte drabbats av den fruktade photoshop-pixel sjukan som drar in och smittar en hel del presentationsmaterial på detta universitet. Tröttheten tar över, bäst att sova. Men först några dikter från Ernst Brunners Sorgen per capita. Inte det muntraste som jag kan företa mig, men ändå...

Eindhoven 3.0

Jaha, så får man uppleva en uppdaterad version av Holland, den sista för den här gången måhända. Kallt var det Nederland jag nedsteg till i söndags. Kallt och snöigt. Och så har det förblivit. Veckan har varit intensiv; den började med körsbärsöl, våfflor och katedralbesök i Antwerpen på måndagen, Einhovenrundtur med Martin på tisdagen, för att gå upp i ett arbetscrescendo mot slutet av veckan, ackompanjerat av såväl färdigställandet av ritningarna till sommarhuset i Kvicksund, som studerande av urban teori och avslutning av det monsterstora (i skala, poäng och tid) projektet Waterfront (se kommande och föregående inlägg). Igår unnade jag mig ett trevligt avsnitt av Stjärnorna på slottet och njöt av alltid-lika-folkliga Kjell Bergqvist (han får väl ett inlägg vad det lider också). Det var allt för nu, nu ska jag till uni.biblioteket och möta min projekt grupp.

På campus

Ibland tar man sig tid att cykla runt lite på campus. För att vara Eindhoven är det ganska vackert. Särdeles vackert. Förutom den imposanta Hofdgebouw med sina pilotis utmärker sig De Zwarte Doos (bio och restaurang), de Miesiskt rena maskinbyggnaderna, The Space Cubes (barackliknande studentmoduler), det brutalistiska Auditorium och icke att förglömma den där mystiska kontorsbyggnaden mitt i skogen med 50-talsansikten screentryckta över hela fasaden. Som möbler står de på en gräsmatta, omgivna av små vattendrag.

Hyperbody

Jag var på gästföreläsning hos professor Sang Lee (se tidigare) häromsistens. Han hade bjudit in en experimentell musiker från Delft som talade om avancerad, interagerande arkitektur. "We call it hyperbody". Det är högteknologiskt, parametriskt. Oöverskådliga processer med rätt så banala resultat. Exempelvis ett slags morfiskt raster som ställts ut under en utställning om parametrisk design och som anpassar sig efter antalet besökare. Det hela osar ganska mycket kvasi. Jag förstår heller inte hur det ska tillämpas och matchas med studions uttalade mål om "sustainable design". Men är inte det också lite befriande? Att inte allt är så strömlinjeformat tillämpat utan att föreläsningar kanske till och med får vara lite, vad säger man, inspirerande? (Jag väljer att inte använda konceptuellt då det ofta blandas ihop med ord som luddigt och oklart).

Diskussioner av detta slag, tenderar i allmänhet att handla om framtiden. Det handlar alltid om det som komma skall. Inte konstigt kan tyckas, men det hela är mer eller mindre ett modernistiskt perspektiv på utbildningen, som kanske inte är helt skrivet i sten. Det talas om utveckling. Till denna har man hög tilltro. Som om där fanns en sanningens kärna i mitten att veckla ut.

Kanske ska vi ta och dra oss inåt ibland också, introvert och djupskådande, veckla in och komplexifiera det vi redan har; en annan aspekt på hållbarhet. Är vi rädda för att inte nå resultat av innovationskraft nog?

Det finns en klar teknikfascination i nämnda studio. Ändå framhåller Sang Lee hela tiden vikten av att teknik endast ska fungera rent operativt och att den ska användas som stöd för en idé och inte tvärtom. Mer medel än mål alltså, det kan inte nog understrykas. Jag börjar gilla Sang Lee, även om jag inte riktigt känner honom. Han är ju arrogant och egocentrisk, men där döljer sig också en ganska bra och vettig lärare tror jag. Och kallar man Robert Venturi för "Bob", då har man ju per automatik klättrat långt upp i den arkitektoniska hierarkin. Illustration är gjord av min medstudent Térence och återfinns på hans trevliga blogg.

Behovsmänniska

Det är lördag och jag sitter pa TU/e för en gangs skull. Salunda saknas de där prickarna över bokstäverna som gör livet värt att leva. Faktum är att tangenten för (") är den samma som för citation. Märkvärdigt och omständligt. Fortsatter darfor utan.
Endast centralbiblioteket ar oppet pa helgen, och inga program finns som standard pa dessa segtankande Dell-helveten. Darfor jobbar manniskor hemma. Gott om bra böcker är det dessutom ont om. De verkar inte gilla teori sa mycket har. Inte praktik heller, mest är det empiri, forkroppsligat i dessa ändlösa situationsmodeller i skala 1:1000 som frenetiskt produceras pa löpande band nere i det väl tilltagna snickeriet. Nog om det for nu.

Naväl, jag sitter och fyller i tomrum i s'Hertogenboschs stadsplan; ytor för potentiella infills.
De andra tycker att vi ska riva, jag ser ingen anledning till detta. Lite fotomontage blir det ocksa och nar datorn tänker laser jag "Livet mellem husene" av Jan Gehl.
Jag forsoker hitta en s.k. strategy for hela omradet, inte helt enkelt. Introducerade idén for gruppen om en ny struktur innanfor det gamla citadellet. Jag forsokte styra oss bort fran klyschorna om "konstpaviljonger" och "temporara byggnader som staller sig odmjuka infor historien". Istallet ser jag en (intressant) utmaning i att projektera for nagot permanent, garna kontrasterande uttryck med eviga ambitioner och praktiska/samhällsnyttiga funktioner. Responsen var sisadar fran professorn, sa det blir val en modulbarack, inhysande utstallningar for samtida konst till slut i alla fall.

"Remember that conversation with history doesn't mean conservation of history"

Jag tror att jag ska borja rabbla mantrat hogt oftare, sa att "de" (alla) forstar hur det ligger till; inte nodvandigtvis vad som ar ratt, men en insikt kring vad jag menar. Ett annat mantra ekar i mitt huvud ocksa, stulet fran en beskrivning av Alison och Peter Smithson: "a dynamic space, dedicated to the change of pace" (a.k.a. "tambur" rätt och slätt men hursomhelst en mycket vacker ordström)

Nu är jag hungrig, ett primärbehov som dessa föga effektiva arbetstimmar inte kan sta emot langre. Jag gar hem. Jag är en behovsmänniska.

Moving columns

I måndags deltog jag (vid/på/under; preposition: okänd) en workshop under temat Moving Columns: structural adaptibility. En doktorand presenterade sitt forskningsarbete, som i korthet går ut på att finna flexibla, bärande system, som går att flytta allteftersom verksamheten förändras; ett mycket intressant och angeläget tema. Fokus låg på kontorsbyggnader uppbyggda enligt pelar-balkprincipen (vilken i sig är känd just för sin flexibilitet). Hans tes var, att om strukturer blev mer flexibla så skulle också färre kontorshus stå outnyttjade. Han ifrågasatte också idealet med stora spännvidder, som visserligen ger fri planlösning, men också i många fall leder till onödigt resurs- och materialutnyttjande.

Forskningen fokuserade däremot inte på dynamiska laster, informella (Cecil Balmond) strukturer eller optimerade (nya) sätt att bära last. Inom hans ramar stod att undersöka möjligheterna inom standardbygge.

I vilket fall som helst, vi som deltog i workshopen fick efter denna introduktion genomföra en rad tester där ett funktionsprogram med förutsättningar och rumssamband skulle matchas med en given våningsplansstruktur med trapphus och pelarsystem (av varierande täthet). Resultatet skulle bli ett planlösningsförslag samt en reflektion kring hur antalet pelare spelade in i problematiken kring rumsordningen. Allt detta inom 20 minuter. Det hela var faktiskt ganska givande: så rationellt, effektivt och korrekt. Ibland är ramar underbara. Jag kan föreställa mig att ett liknande förhållningssätt användes på arkitekturskolorna under rekordåren i början av 60-talet; en vacker tid som flytt. Och som jag ofta spanar efter...

Frågeformulär.

Kaputtgegangen

Det var dagen då allt gick sönder. Det började med klockan som legat för nära datorn. Sönder. Cykeln brakade ihop på lunchen, vilket åtgärdades högst tafatt på plats. Cykeln är ett måste på campus, många föreläsningar är lokaliserade i den sjuttiotalssunkiga barackbyggnaden Paviljoen, beläget långt borta. Man skall för övrigt alltid vara försiktig med byggnader som klassificeras som paviljonger. Knuffade min kompis Ellas från Australien dator (märk väl på den underliga grammatiken, jämför med grevinnans av Bretagne vårhatt. Jag tror att det är rätt väg att säga det på, Marcel Proust använder det hursomhelst flitigt) så att den föll i golvet, men den höll lyckligtvis. 

Är dock på mycket gott humör. Har just pratat med Henrik på skype. Det var ett tag sen sist, om man säger så, likväl så fjäderlätt att föra trevlig konversation. För en gångs skull var vi inloggade samtidigt, vilket allt för sällan inträffar. Andra skypeanvändare borde känna sig träffade.

Jag har tagit mitt förnuft till fånga och simmar nu på morgnarna innan föreläsningarna. Uppfriskande. Duscharna i badhuset är unisex. Känns lite förviktorianskt tycker jag i all min prydhet. 

I skolan gör vi analyser, eller snarare banalyser; färglagda fält på foton i gråskala är veckans favorit. Skall presenteras i något slags sammanställning under fredagen. Läser lite intressanta artiklar också i Methodology in architectural history and theory om vikten av historia för arkitekten och fokus på att denna historieskrivning behöver förändras till att inkorperera andra human sciences (tänk sociologi och genus så förstår ni att man blir spyfärdig av leda och konvention). Var det någon som viskade att traditionell är det nya avantgarde?

Så trött jag är på genus, så trött jag är på genus. Mest för att det bara används som ett tomt begrepp, utan innebörd eller djup. För att markera att man är postsextioåtta. Som att säga du till chefen. Inte särskilt speciellt. 

Bilden visar Elbphilharmonie (2009-2012) samt Tate Modern (1995-2000). Båda är Herzog & de Meuronprojekt där gamla industribyggnader omvandlats till kulturinrättningar. Det blekrosa visar tilläggen: 

En bakgrundsbild

Följande byggnadsverk återfinns av arkitekter i bokstavsordning:

• Le Corbusier: Weissenhofsiedlung + Notre Dame du Haut (Ronchamp)
• Bert Dirrix: TU/e, Vertigo
• Bengt Edman: Sparta studentområde, Lund
• Sigurd Lewerentz: Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården
• Sten Samuelson: Helgeandskyrkan

Så var det sagt. Har haft projektstudio i Waterfrontprojektet idag. Presenterade min Integrity cocoon och det gick förvånansvärt bra. Professor Curulli är bättre och vänligare än dito Lee. På tal om honom så avslutade Sang Lee sin föreläsningssession under gårdagen med följande (ungefär): "Now I've taught you a lot about architecture all day. Now it's time for you to buy me some beer." Och det gjorde de stackars studenterna. Han stannade i institutionsbaren Sky Bar i över två timmar, skapandes en ilande nervös stämning. Sen gick han äntligen.

En elak gubbe

Har just mött en elak gubbe. Sang Lee heter han och är professor pa TU/e. Jag ar (nu struntat jag i prickar eftersom jag sitter i skolan utan ä, ö med flera livsviktiga tecken) inte med i hans projektstudio, men motte honom under lunchen, efter att han just skallt ut mina medstudenter for att de var lazy shit (d.v.s. mycket samre an i Delft dar han vanligtvis arbetar). Han hann under var lilla stund saga att svenskar ar lata och nar jag sade att jag aven studerar civil engineering sa fragade han vad som egentligen var fel med mig. Innan han lamnade bordet ikladd en svart skjorta med illgrona sömmar, mumlade han "bridges, you should do bridges". Daniel Liebeskind har han jobbat med ocksa "I was in the project in Osnabrück. I basically designed it myself". Lille man, blas ut lite av luften du bär pa darinne. Den gor mig inte imponerad.

Kork

Jag tar tillbaka det jag tidigare sagt om uppräkningarnas tid. Den är fortfarande nu. Det är kväll och det regnar. Tog en höstpromenad längs kanalen nyss iklädd tweed och lyssnar nu till Georges Brassens Best Of, känner mig behaglig. Har varit lite trött i huvudet de senaste dagarna, jag behöver nog sova mer. Har fortsatt att utveckla mitt waterfrontprojekt; The Integrity Cocoon - a Swedish Raft. Någon kokong är det väl inte frågan om, i alla fall ingen synlig. Men den finns där under vattnet, elastisk och transparent. Ovanför; en plattform, bestående av ett lapptäcke av oregelbundna naturkorkplattor (eller återvunna sammansmälta vinkorkssjok för att få det lite sustainable). En horisontell plattform är det i alla fall frågan om, helst flytande, att placera i den exotiska typologin "en svensk skogstjärn" (för min del). Det hela handlar om den nödvändiga spänningen exponering/naturupplevelse vs. integritet/självkännedom/fysik/reflektion. "Och allt han lyckats åstadkomma är ett sönderskuret värmeunderlägg med latexundersida". Mmm.

Det är väl lika bra att ni får se uppgiften, formulerad av professor Curulli. Lägg märke till den (konceptuellt) röriga meningsuppbyggnaden:

‘Escaping from the daily routine’

Noises, rushing time, distractive inputs,….influence our life in the city; to find a space for our individuality is, very often, a struggle and a dream.

Green parks are usually considered places of isolation and peace, but are these sites the only one?

Water and its perceived ‘infinity’ can offer us a quite place for a relaxed state of mind….

Imagine that :

• you can take a few things, precious to you, and …

• go to live on a floating shelter…

• you will be ‘floating’ for a short time

• water (salty or sweet) will be your closest landscape, your mirror and source of life…

Finally, you will experience quietness and pleasure of doing whatever comes to your mind.

Requirements

•Program: design proposals should shelter 1 or 2 persons

•Islander (user): the student him/herself and…

•Location: coastline, river or lake to be found in the student’s city/country of origin.

•Materials: a floating platform and 3 materials on student’s choice; dimensions are up to the student

Results

•3 images maximum (make a powerpoint presentation) indicating location and concept of design

•1 model: student will choose materials and scale of representation.

Date due

11th Sept.,09

Local in thought

Som utbytesstudent är det oundvikligt att inte snudda vid begrepp som globalisering och dess länkade begrepp hållbarhet (eller sustainability). Spridandet av varor världen över, med långa transporter och utarmande av lokala naturresurser är inget som jag tänkte behandla här. När det gäller en andra aspekt av globalisering, en kulturell, kunskapsmässig och social sådan, är jag desto mer benägen att göra ett litet inlägg. 

Det talas mycket om vikten att möta människor av olika bakgrund, med avvikande åsikter och kulturella ideal. Vid universitetet presenteras samtidigt kunskap som något universellt (i sina bästa stunder), en aldrig sinande källa för var och en att hämta sitt stoff ifrån. På sätt och vis är just det faktum att källan aldrig sinar argumentet för att vi kan bedriva högre utbildning, och också bjuda in utländska studenter att ta del av vår lokala kunskap. Vad är nu detta? Utan att bli specifik eller konkret (för det finns ingen anledning att vara) finns där alltid en lokal kunskap, samlad och värdesatt utifrån lokala kulturella behov. Ibland är det samma fakta som tolkats olika, men lika ofta är det hela grenar av kunskap som av vissa vårdas ömt, medan den av andra sågas ner och ansas till oigenkännlighet. En sådan pluralism är viktig, både för kunskapens mångfald, men också för något som skulle kunna kallas den akademiska nationalkänslan.

Det talas ofta om fördelarna hos lokalt producerade livsmedel. Detta skulle även kunna appliceras vid akademin. Det hela handlar inte om passkontroll vid bibliotek eller en återgång till småspråk för att hindra framfarten av engelska som standardspråk inom universitetsvärlden. Det förstnämnda, som inte är mer än censur, exemplifieras av mitt egna lärosäte CTH, som nekar iranska och nordkoreanska studenter att studera kärnfysik (av uppenbara skäl).

Den lokala kunskapen och de lokala tankarna är snarare något mer informellt/dolt som återfinns där mellan föreläsarens meningar, i urvalet av källor och referenser och detta skall inte motarbetas, även om det måste poängteras att kunskapen sällan är globalt applicerbar. Det krävs kanske en utomstående för att inse en sådan sak. I Holland är exempelvis stadsplanering läran om planerandet av hela landskapet, av den enkla anledningen att här bara finns stad och stadsregioner. Detta uttalas inte (mig veterligen) inom svensk utbildning.  

Kanske är ett studieutbyte framförallt ett tillfälle att uppskatta och värdesätta den lokala kunskapen och kulturen från hemlandet. Jag tror så. Dagens begrepp är sålunda: Local in thought (ironiskt myntat på främmande språk för att det låter så mycket bättre) som ett alternativ att bryta av alla lovord om det globala informationssamhället med.

En tidig morgon

Det är fredag åter. En mycket tidig fredag. Jag har precis kommit hem från Stratumseind där jag tillbringat kvällen med alla andra Erasmusstudenter. Det är konstigt hur liten den här staden är. Hela tiden träffar man på folk man känner, både utbytesstudenter och infödingar. Innan detta var jag på van Abbemuseum ännu en gång; denna gång under kvällstid (för på torsdagar är det öppet och gratis) med Sara, den andra svenska studenten. Det är skönt att kunna bryta av med svenska ibland, precis som det är skönt att umgås med t.ex. tyskar som ju delar mina ideal och kulturvärderingar mer än exempelvis italienare. Tycker dock att jag är ganska öppen, försöker vara lite vän med alla. 

Veckan har varit relativt intensiv. Vi har börjat den akademiska terminen och haft kursstart i de flesta ämnen. Överlag verkar allt mycket bra; vi har lektioner dels i den nybyggda arkitekturbyggnaden Vertigo (uttalas fertischou) samt i diverse brutalistiska strukturer runt om på campus. Projektarbetet har också börjat i den internationella studion Transforming the waterfront of s'Hertogenbosch. Projektet berör både stadsplanering och arkitektur (de gör en tydlig distinktion mellan stadsplanering och arkitektur här). Professorerna är professionella men avslappnade, ungefär som i Sverige med andra ord. Vi har fått en första uppgift av vår italienska professor Irene Curulli, ett konceptuellt, flytande vindskydd. En första (banal) kartongmodell gjordes, se sekvens nedan. Förhoppningsvis kommer idén att utvecklas mer i kommande inlägg, just för tillfället stannar denna briljanta idé på rätt sida pannbenet, så att säga. Nu ska jag sova. Inga föreläsningar väntar imorgon, så jag funderar på en liten tur till Amsterdam, denna gång på egen hand.

I händerna på holländsk byråkrati 1.

Det var måndag, min tredje i Holland. Det var en dag som jag verkligen hade sett fram emot, äntligen skulle jag få börja och träffa mina klasskompisar/kursare. Hittills har jag mer eller mindre uteslutande hängt med industriella ekonomer, som alla visserligen är mkt trevliga, men som inte riktigt delar hela mitt intresse för byggnader osv. 

Hursomhelstså; jag tog min Gazelle till skolan och gick till rätt rum vid rätt tid. Jag möttes av följande meddelande: Introduction is next Monday (31/8). See mail! Jag var som tur var inte ensam om att inte ha sett koordinator Henny Houbens e-brev som hon skickat 60 min (!) innan utsatt tid. Förbannade kvinna! Skamlös var hon till råga på allt! Jag frågade om hon kunde ordna någon aktivitet för mig. Det kunde hon inte. Jag skällde en stund. Sedan samtalade jag med mina medstudenter. Vi bestämde att jag skulle ordna en resa till Amsterdam på onsdag. Det blir nog bra, mkt bra. Några träffade jag igår också i tysken Bernhards hus på Tongelresestraat 496 (i denna villa verkar mer eller mindre samtliga utbytesstudenter på ett eller annat sätt bo/vistas). Sedan gick vi till bardistriktet ("centraleuropas längsta") där vi mötte andra tyskar, spanjorer, turkar, svenskar osv. På det hela taget trevligt, förutom att växel nummer två (min favorit) gick sönder på cykeln. Skit samma.