Insyn

När dörren till ditt rum inte längre är stängd,

kan jag naturligtvis komma in,

kliva in där och ta för mig.

Men där dörren satt är nu ett hål

(karmen har hon också tagit med sig)

Står där smålandsleende,

tar mig till kusten,

men där stannar jag knappast

(av blicken och munnen att döma)

Hålet saknar insats,

blir all rumslig spänning,

istället ett rungande "fritt fram"?

De kommer strax, de tittar in

får mitt ansikte att säga:

Jönköping, då det

emellertid visar Bredäng.

De tar mig med på just den bilden:

i mitten slår de

upp ett "nyckelfärdigt" Trivselhus

(som de faktiskt låser och därför kan hålla mig ute)

Utebli

Visst har vi läst om tystnaden,
examinerats med viss marginal,
tragglat dess tekniker
och fått visshet i
det intensiva uppehållandets estetik.

Där fanns stumhetens historia.
Och tigandets satslära;
har vi envist nött sönder
till bokstavsstarka ord.

Ändå kändes det ovant
att ha tystnaden i munnen
och tvingas tala med andra.

Sorglöshet mot huvudman

Jag ska börja kalla hallen för tambur

och går från sovrum till gemak.

Soffans yschpyschiga plysch,

tunga gobelänger,

och exotiska palmer som bara delvis klarar dunklet.

Och ingenting är naket,

för allt är impregnerat

med en fransk-nygammal doft.

Människor vandrar då som nu anemiskt,

lika translucenta var de däremellan.

Men nu har jag målat väggarna

och kapslat in den rena minimalismen

i ett strindbergssalongskt töcken.

Det är då de bleka kommer fram

och jag kan inte låta bli,

att ge dem mitt uppriktiga leende.

En gång var du hud

/Jag fann en liten pidutt häromveckan.

/Jag tyckte att den var vansinnigt vacker.

/Jag kände på den med slutna ögon.

Visst hade den ett syfte, ett mycket uråldrigt skäl.

För mig den nyaste funktion.

Blekvitt läder, är det hud det kallas på en levande motsvarighet?

(En gång var du hud, och nu så är du läder. Alltid är du skinn.)

Sen samlade den ihop sig och reste bort. Det var ett tidsinställt beslut.

Jag vet exakt var den åkte, men det var alltför opraktiskt att följa efter.

Kanske heller inte önskvärt.

Så jag plockar fram dig ur minnet lite,

grämer mig över att du aldrig kom på bild.

Skärgårdsregn

Trots att den är långt borta,

liksom bukt och fast land,

står där ett skärgårdsregn då vi vaknar.

Som piskar fönster och drar

långt in på varenda veranda.

Det skär en rak linje

mellan ute och inne

(som den gamle kallar stringent)

och det sköljer allt i dimmjölk.

Men fyren den som inte är

en riktig fyr den ser jag,

/trots att den fungerar så/

/och tecknar samma siluett/

mot horisontens rågade limning.

-Det har inte ringt idag.

Jag påstår att det borde,

att det egentligen skulle

men bara sanning

är att det kunde.

Regnet kommer inte

inpå mig mer

än i de ögon som inte räknas

i detta vinterbonade sommarhus.

Men regnet piskar julivarmt

(som de bättre vetande påstår)

Så det handlar inte alls om regnet,

eller något annat yttre väder.

Det ringer inte som det borde,

men så är det ju skillnad på folk och folk

som den gamle

/och tillika döde

stundtals sprakar ur sig

från teakbokhyllans bästa plats.

Förhåll dig till mig.

Jag sitter och funderar lite smått. Det är tisdag lunch, solen skiner och jag avnjuter ett kaffe som är något av det bästa som producerats i en Bodumbryggare. Jag tänker på projektet i Waterfront, borde jobba lite också för vi har en inlämningsliknande tillställning på fredag. Strategin finns där, så även en hel del av de (potentiella) formerna. Vi pratar plattor. Plattor som skär, som separerar, som länkar, som definierar, plattor som lutar och skjuter ut, plattor som bildar trafikplatser och broar. På, under, över och mellan prunkar vegetationen, där den bryter ut, skymtar fram, sticker in och lyckas-bemästra. Där finns även vatten. Vatten och människor, folk och trafik, dynamik och tragik. Herregud så hektiskt! Och formerna de finns, de är satta i plan, nu dras de upp, en efter en, men de behöver främst definieras som ytor, inte volymer. För de är ju plan. Och mellan skymtar stråk, stråk som kontrasterar, harmonierar och bara förhåller sig.

På tal om det sistnämnda:

Förhåll dig till mig

Förhåll dig till mig

På något vis,

bilda mig

en yta

Ställ mig där och

ge mig den

ändhållplats jag förtjänar

(Mörk som ljus)

Förhåll dig till mig,

se mig nu in i ögonen

Granska mig;

nära och

lite för länge

Upptäck en intensitet,

spåret av den glöd,

som föregicks av brand

(Den följde på ett torkat inre)

Betrakta mig åtminstone

och du har upptäckt mig,

genomskådat

nästan allt

Visa mig

att du förstår.

Rättfärdiga hoppet

eller uppmuntra till

förtvivlan

Först då kan jag

förhålla mig

till dig

Det är så vi hanterar den, den eviga kontexten som finns här, där och på ytors insida. Även på våra ytors insida. Förhålla är inte detsamma som att anpassa sig, inte heller är det synonymt med kontrastera. Så vitt jag vet.

Det skall erkännas att detta inlägg hade en annan titel till en början: "Kvadraten och tryggheten". Men innehållet lät sig inte anpassas. Sålunda får jag återkomma senare inom ämnet striktform vs. friform. (Striktform var förresten ett nytt ord, jag tror att det framgår vad som med detta menas).

Framtidsminnen

Och mina tankar kom på förvirrande villoväg

så jag dröjde kvar vid en föreställning.

Jag kände mig såpass ung, att

 det som komma skulle,

överglänste vad som en gång var.

Detta utan att jag var en optimist; 

ett vackert ord egentligen,

som jag som primitiv och oskolad,

tolkar som en blick försänkt i dimma

Och det är ju så det fungerar,

 då man erinrar sig det nästkommande

som så mjölkvitt projiceras

I sin förväntansfulla, fuktmättade omgivning 

När något nytt blir till

Det är slut på uppräkningen nu

av vad som faktiskt hänt.

Redogörelsen för det som funnits,

hela tiden rakt framför mig.

Nu kommer något nytt

att växa där inom mig

(Och sippra ut ibland)

Men inte helt och sällan ensamt.

Är det därför som du inte

ens tycks lyckas märka,

Att språket nu bytt plats,

och gått från oljud till skrivna kväden.

Det är det som måste sättas till,

När det bestående blir.

 

Men vad det blir, om mer än bara

Happy, happy people

Och irrande små fraser

Som letar efter sammanhang och slut:

Det är min enda fråga