Master Thesis Pics

 

 

 

 

 

Potentials and polarities on charged ground
- Reprogramming the defunct nuclear power plant at Barsebäck.

This is a project of an eel farm. It is also an investigation of a series of buildings.

Furthermore it is a landscape reader and site converter of former industrial

land of urban proportions.

I have embraced multiplicity in favor of one uniform idea.

This project is not a series of drawings prepared for construction, nor a vision

according to the local municipality, or what anyone expects of the facility today.

It is a selective and personal study with a speculative design outcome.

I have been working with the negative connotations around certain buildings.

Neither rejecting nor accepting these presumptions, I saw spatial qualities in

the actual buildings, the site and the land around. Thus there was a potential to

revitalize.

 It started with a bike ride through the agricultural fields at Bjärred (southern Sweden). What

stroke me were two distant, crude colossi, almost religiously situated in one of

Öresund’s prime locations.

The structures were impossible to reach, but visible from afar.

Of course I knew they were the former nuclear power plant at Barsebäck,

closed since 2005, after a thirty year long political debate, not the least from

the Danish side.

Not producing energy, still producing cultural connotations and evoking a great

portion of fear, as I soon discovered.

The facility is sometimes mentioned in the family of Chernobyl’s and Fukoshima’s,

the plant has actually not resulted in any direct death or proved injury.

For the several hundred employees and hundreds of thousands of households, it

has however been an efficient producer of energy.

From a section through the facility, I came up with the alliteration mantra sea-site-soil-society. This became my programmatic motor.

I saw a type of production that could benefit from the vicinity to the regional assets.

Research for the robust spaces and technical infrastructure.

I did not see the reason to plant e.g. another art museum here.

This is a place for high tech in a rural environment. This was

another interesting duality of course.

Regionhuset, Lund

Och så till nästa hotade modernistdinosaurie i Lund; Regionhuset av Klas Anshelm från 1968. Fram till november 2010 huserade den 18000 kvadratmeter kopparklädda byggnaden Landstingskansliet för Region Skåne. Nu står den som ännu ett övergivet monument över institutionssverige. Den har sålts för en ansenlig summa och inväntar en ny funktion, men har ändå tillåtits förfalla. Exempelvis har koppartjuvarna gått hårt åt mot fasaden. Fastighetsägaren beräknar det stulna metallvärdet till över 300000 men lovar att fasaden skall lagas så snart som möjligt. Vi kan vara ganska säkra på att det inte blir i koppar.

Arkitektoniskt är byggnaden mer frodig än de annars karga och rationella Anshelmsbyggnaderna med råa, lite oformliga trapphus och så de underliga kopparkepsarna som ger lite lustiga (roliga) geometriska möten. Som om Anshelm pratat lite med Bengt Edman.

Min professor Mats tyckte att jag skulle arbeta med byggnaden i mitt exjobb. Det vore en utmaning.

intervention_introversion

Lustigt nog (i bemärkelsen annorlunda sammanträffande) ägnades veckans tredagarsskiss åt just Landsarkivet av Bernt Nyberg. Uppgiften var att finna en alternativ lösning till Fojabs mindre lyckade skiss (se tidigare inlägg), där de exteriöra arkitektoniska kvaliteterna bättre hanterades. Eftersom Lunds Nation har köpt fastigheten med intentionen att bygga om det hela till studentbostäder, blev detta också programmet, även om vi alla kunde konstatera att det nog finns bättre funktioner för byggnaden i slutet tillstånd.

Bostäder behöver ljus, vilket rimmar illa med Nybergs monolit. Vi löste det hela med att lyfta av taket, bredda en slits, blåsa ut interiören och ersätta den med bostadsholkar kring innergårdar. De minimala lägenheterna delar kök och umgängesytor och är mer eller mindre uppglasade. Ett tunt förvaringsskikt innanför glaset möjliggör insynsskydd och identitetsskapare. Här kan kläder hängas, cyklar lutas och böcker staplas och är ägodelarna för många får man lov att bo mörkt. Mer konsumtionskritiskt än så sträcker jag mig inte.

Det ventilatoriska manifestet

Bernt Nybergs Landsarkiv i Lund från nittonhundrasjuttioett kommer inom några år att stå utan funktion då verksamheten flyttar. Arkitekturen är svårbemästrad och specifik för sitt slutna ändåmål som just "arkiv". Styrkan ligger i de slutna, av arkitekter besjungna, tegelmurar.

Mindre uppmärksammade, men minst lika viktiga för det kärvt sakrala uttryck som arkitekturen står för, är de rostiga stålartefakter som Nyberg placerat runt om byggnaden. Egentligen är de tekniska nödvändigheter, sådana där som annars placeras in som förfulande ready-mades i projekteringens slutskede, men som Nyberg, i detalj, material och komposition tillsammans med byggnaden låter bli till skulpturer i cortenstål. Ventilationstrummor, ett rör och en lastbrygga utgör den brutala dekoration som gör Landsarkivet till ett förvaringens kloster.

Fojab Arkitekter i Malmö har "skissat" på ett synnerligen abrupt restaureringförslag där blocket omvandlas till triviala studentbostäder, illustrerat i en urvattnat överbefolkad rendering. Intressant är att denna skiss inte finns på kontorets hemsida, där det enda som berör projektet är en text som argumenterar för varför arkivet skall göras om; troligen en respons till de massiva (nåja) protester och namnunderskrifter som publicerats.

Det svider dock en hel del när man ser den här renderingen, men som med så mycket annat får man acceptera, med all respekt till protestlistor. Därmed inte utan att kontraagera.

Efter att Fojab gått loss på murar och park (och inte minst interiör vilket få har berört i sina protesterande kommentarer), återstår stålartefakterna, vilka må hålla uppe den sargade arkitektoniska kvaliteten något, men inte passa i ett så profant sammanhang som bostadens. Sålunda skall de avlägnas och platsen skall få återgå till ett slags normaltrivialt neutrum; det är ju så vi känner Fojabs verksamhet.

Så lägligt då att jag just nu ritar på en ny entré till A-huset vid LTH i ett projekt där just de tekniska installationernas exponering skall fungera som pedagogiska element (min intention) samt att kursen fokuserar på restaurering/räddande av modernismens arkitektur.

Platsen ligger mellan arkitekternas byggnad av Klas Anshelm och Designcentrum (IKDC). Jag placerar ett större skulpturalt auditorium och skapar en treenighet kring en piazza i markplan, en plats som egentligen är ett beträdbart tak med bibliotek under. På platsen, ett slags tebricka med servis i form av ljusbrunnar, fönsterslitsar och friskluftsintag, placerar jag Nybergs "turbiner". Sin praktiska funktion har de sedan länge likväl förlorat, men i och med detta träder andra värden fram, inte minst kopplade till arkitekturhistoria och ideologi, men också politik och arkitektonisk moral. Det behöver vi studenter understundom påminna oss om.

En de(kon)struktiv vändning?

Jag börjar det hela med ett inlägg. Det är inget manifest, inte en uppsats, knappt ens en åsikt. Egentligen börjar det hela med ett boklån av Daniel Libeskinds "The Space of Encounter", en filosofisk teori-praktikbok från mitten av 90-talet. Jag lånar den i oktober, alltså en tid från nu, för att få inspiration till att fylla tomten i Västertull med Zig-Zaghus. Eftersom Libeskind är kungen därav känns han relevant. I boken varvas konceptuella modeller och texter med svårläst presentationsmaterial med planer och sektioner pålagda ovanpå varandra [ett klassiskt "juxtapose" för att plattitydera]. Till syvende och sidst (dec 2010) begränsade sig inspirationen i resultatet den gången till den mörkblå färg som genomsyrar planscherna, en Libeskindfetisch som hos arkitekten verkar ha avklingat sedan 1999.

Hela den där stilen med dekonstruktion är lite ute förresten. Skärande plan, formmässig ambivalens, "på-sin-spets-kompositioner" och konstanta referenser till filosofen Jacques Derrida känns lite unket, lite för slösande för vår tid och lite för indirekt.

Men än en gång (?); det verkar ha varit lite mer intressant (att leva) förr. Det fascinerande är att vi kanske inte behöver gå så långt tillbaka i tiden. En tid då vilda debatter om form och moral fortfarande utkämpades, då arkitektur kunde vara konst och därmed nog, då Peter Eisenman, på gott och ont, kunde producera antihiumanistiska, ickefunktionella och svindyra byggnadsliknande skulpturer som hans villaklienter fick anpassa sig till för att kunna (över)leva. Och denna stil hade sin storhetstid kring 1990, alltså till och med inom min livstid.

Det som precis är ute är kanske det som mest relevant speglar vad vi idag tycker och tänker.

Innebär detta att jag så gott vidare, från en vurm av 50-talets Corbusianska "expressionism", via 60-talets Paul Rudolph-brutalism och Lewerentzärlighet, 70-talets James Stirling-gadgets och lite Venturiteori, till en fäbless (f.ö. en ovanligt jämtländsk stavning) för desillusion, kollision och filosofisk postmodernism.

Är smaken sålunda kronologiskt länkad? Musikmässigt har det varit lite så; sextiotalets snällpop, sextio till sjuttio, symfonirock, fantastiska synthar, new wavigt tidigt åttiotal... Något nittiotal har hittills inte börjat spöka [kanske-tack-och-lov], men mycket tyder på det. Så kan då musik och arkitektur länkas samman? Libeskind gör det i sin röda lilla bok. Men inte konkret och särskilt inte i något vardagligt tycke-smak-resonemang. Nej, här är det istället musikens grammatik (och ibland nomenklatursystem) som skapar ramar och föder associationer.

Jag ska säga som det är. Jag har en uppgift att göra, en kurs att klara av. Denna text är inspiration och tillika tidsfördriv en torsdagseftermiddag.

Min "privatkurs" i Arkitekturteori på fredagar. Jag ska skriva ett arbete, en text om något jag brinner för. Först försökte jag hitta ett samtida tema, något ur den pågående diskursen. Det var inte helt lätt. Teori inom arkitekturen verkar ha tagit indirekta vägar. Arkitekter argumenterar fortfarande för sina idéer, i traktat och projektbeskrivningar, men någon [abstrakt] teoribildning i klassisk bemärkelse är det knappast tal om. Sustainable handlar oftare om system eller dystopiska/överentusiastiska teknikföreställningar, än om filosofiska resonemang. De urbana frågorna kopplas till teorier och "digitala" space syntaxteorier för att undersöka "flows" och diverse samhällsliga beteenden/tendenser. Men jag saknar de heroiska idéerna, de insnöade, omöjliga visionerna och det teoretiska djupet; kort sagt den intellektuella, arkitektoniska passionen. En stor grupp arkitekter är också fortfarande kvar i kollage- och bildmässiga visuella visioner, triggade av ett snabbt och hårdkokt mediaklimat. Vi (inklusive jag själv) orkar inte läsa.

Trots denna bokstavskoma spenderar jag en hel del tid i biblioteket. Finner vissa intressanta objekt i tidskrifter som jag inte får låna hem. Letar efter Libeskind.

Le Corbusier, Lewerentz, Ledoux... Jag byter plats på de båda sistnämnda, tycker att rätt ska vara rätt. Sedan kommer Lund & Slaatto, Lund och Valentin, men ingen Libeskind, varken monografi eller egen reflektionstext.

Daniel Libeskind har producerat en hel del byggnader genom åren. Efter 2005 är han inte lika omskriven (hans stil har nog blivit trist). Som den teoretiker han är har han också publicerad några egna titlar, såsom The Space of Encounter. Några ska finnas där i hyllorna. Intressant är att samtliga är borta. Någon bok har till och med den fantasieggade stulen-eufemismen "Förkommen" i databasen.

Oundvikligen tänker jag på SVT:s (förvånansvärt spännande) serie Bibliotekstjuven, liksom romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon som handlar om den mystiska författaren Julián Carax, vars böcker försvinner från antikvariat och bränns i syfte att radera minnet av ett litterärt verk.

Något slags intresse efter 2006 (då böckerna senast lånades ut) kan alltså skönjas, även om det rör sig om den destruktiva (dekonstruktivistiska) arten.

Hursomhelst skall jag försöka skriva en text om arkitekten, med utgångspunkt i två av hans judiska museum, det ena i Berlin, det andra i Köpenhamn. Projekten delar alltså funktion men skiljer sig i omfattning och grundläggande förutsättningar; förutom att de gjorts med tio års mellanrum och där den danska byggnaden är en inredning/restaurering av befintlig byggnad. Libeskind har också hävdat de radikalt olika förutsättningar som tyska och danska judar levt under (främst under nazitiden), vilket han säger sig ha avspeglat i den olika projektens karaktärer. Det är dock ingen överdrift att påstå att de båda byggnaderna (och andra Libeskindprojekt också för den delen) delar STORA formmässiga likheter. De dekonstruktivistiska idealen, som motsätter ordning, stil och konventioner, har istället omtolkats till byggnadsverk i en distinkt stil, ja till och med ett arkitektoniskt varumärke. Rätt eller fel; intentionen är att detta fenomen skall undersökas: vad händer med dekonstruktionen då den förverkligas?

Ende.

En annan (rätt okänd) dekonstruktör och tillika vän med Eisenman, John Hejduk. Bostäder i Kreuzberg Berlin (1988). Fotade i vildvuxen junigrönska 2007.

A context.

OBS_Regimskifte.

Kondenserad nutidshistoria på A-bibblan, LTH

Om Sti(e)g

Eftersom resterna av nyårets raketer fortfarande syns i snön, och vårterminen ännu inte kommit igång vid LTH, dröjer jag kvar en stund i retrospektivet över tvåtusentio.
"Mitt litteraturår", det vill säga de böcker som kom i mina händer och som jag valde att läsa från pärm till pärm, kan sammanfattas som tämligen skralt, i alla fall kvantitativt.
Jag hade antagligen mer potentiell läsetid än på mycket länge; under vårens praktik, på SJ-tåg och i Airbusar, i sommarbersån och i den ännu internetfria lägenheten i Lund. Det är alltså med ett mått av skam [en underskattad känsla i vårt samhälle där det närliggande, men inte synonyma skuld fått ta dess plats] som den personliga "bokskörden" summeras.

Som så mycket annat på denna plats så hör det egentligen inte riktigt till saken, men jag började föregående år på independentbiografen De Zwarte Doos i Eindhoven, där jag såg Mannen die vrouwen haten med Nyqvist-Rapace, ni vet vilken jag menar. Filmernas och böckernas (internationella) framgång har ältats gång efter annan, inte minst i Sverige och blivit en symbol för den svenska vågen, vad nu det är? Visst blir man som svensk stolt, men samtidigt lite sorgsen. Sorgsen över en specifik framgång, eftersom dess konsekvens är att en annan bild fått stå åt sidan. Man känner sig lite som italienaren som äter skräppizza i Norge, kanske.
Jag föredrar här filmatiseringen framför de povra böckerna, där jag slipper fula upprepningar, stereotypa karaktärsbeskrivningar och teknikfixerade slutet-av-nittiotala trivialiteter och istället faktiskt får ett uns godkänt fotografi och en samling actionscener, förpackat i ett sammanhang där de flesta av våra nationalhelgon castats in. "Och alla talar svenska". I vissa lägen är det varken mer eller mindre än god reklam för Sverige. Punkt.

Hursomhelst, Stieg Larsson, övergick i Stig Dagerman då jag åter var i Sverige, då föräldrarna höll på med en text om denne 40-talsförfattare. Jag började läsa hans novellsamling Nattens lekar, för att gardera mig om prosan skulle visa sig tråkig. I huvudet hade SD mest ekat i form av den högtravande titeln på Björn Ranelids bok Mitt namn skall vara Stig Dagerman [oh, dear].

Jag måste bara citera Peter Englunds ord på dennes blogg igår:
"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar emot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas"

Men, jag blev inte besviken av Dagerman, tilltalad som jag var av det lakoniska språket, skildringen av ett ångestförvridet efterkrigssverige och intensiteten i meningarna. Därefter blev det Ormen som tyvärr aldrig riktigt avslutades.
Vid årets slut fann jag däremot Olof Lagercrantz' fenomenala biografi över Dagerman som närapå strecklästes. Här är det inte bara objektets livsöde som fängslar utan lika mycket OL:s välformulerade analyser och slående moderna (om än bildade) språkkänsla.

Däremellan, någon gång i juni, såg jag SVT:s Babel, med Det manliga geniet som tema. Sti( )g Larsson var här inbjuden för något slags debatt, agerade allmänt vildvuxet, burdust och verklighetsfrämmande, vilket trots programmets tydligt fientliga vinkling, födde ett intresse hos mig. Jag hittade hans Nyår på Arlanda, vilket kom att bli årets bokupplevelse. Sällan har en roman gripit tag så, i all sin vardagliga, absurda snusk-och-smuts-fixerade verklighet. Huvudpersonen Kenneth är sorglig, vidrig och totalt oduglig, han dödar och plågar eller gör ingenting. Konstigt nog blir han inte någon man tycker synd om. Efter ett tag i hans grå värld upptäcker vi nämligen att inte bara han är missanpassad, hela samhället skildras skevt och kallt. Jag kan inte känna för Kenneth, men i detta sammanhang kan inte heller tycka synd om honom och Larsson låter oss lära känna honom såpass bra att jag heller inte kan avsky honom. Vad finns då kvar än att ignorera denna karaktär, en man som i sin tur får sin livsenergi av sin egen alienering? Detta skeende, som alltså delvis står utanför bokens pärmar, skildrar Larsson mästerligt!

Sedan blev det en del annat också, mestadels Penguinrelaterat eftersom förlaget firande 75, någon deckare som försvann i minnet snabbare än fort, ett nytt försök att färdigläsa den omständliga Urkällan, samt ett dito tafatt försök att läsa klart På-spaning-efter-den-tid-som- flytt-sviten. Några litterära nyårslöften har jag inte gjort.

Hazard

Jag blir fångad på motorvägen någonstans utanför Enköping, i tanken.

Det är ett minne, ett typiskt musikminne, en ljudslinga kring en fysisk miljö.

[Det måste vara runt 1993, för jag hade ännu inte börjat skolan, men det är ändå så sent att jag kan minnas. Det kan alltså knappast vara innan 1991. Postsovjet alltså].

Vi är i ett lite mörkt, inpyrt rum, jag, pappa och pappas kompis mellanstadieläraren. Det är innanför lärarrummet på AD-skolan. Lärarrummet som idag inte finns kvar. Lokalen med gulnade korkplattor, brevfack i trä och en totalimpregnerad kaffekaraktär. Innanför fanns alltså ett mörkt rum med "teknik"; sånt som inte var ämnat för klåfingriga (elev)händer. En CD-anläggning med gigantiska högtalare håller han på att visa upp, den där kompisen. Han höjer volymen och rummet fylls av ljudlöst innanljud. Han petar in en skiva (Gud, vad tunn den är och förföriskt regnbågsglänsande; det kan jag till och med uppfatta i mörkret).

Musiken, främst då den inledande basgången, har etsat sig fast på trumhinnan. Den är inte ens särskilt bra, men jag minns den då plötsligt, i 120 på E18. Jag återkommer till tanken senare under kvällen då jag kommit fram till mitt mål. Men jag vet inte vad det är för en låt.

[Jag minns sällan texter, ser mest rösten som ännu ett instrument, men har också svårt att komma ihåg artister. Jag har naturligtvis hört låten sedan dess.]

Låter lite som Cock Robin, som det definitivt inte är. Nej, det är inte typiskt 80-tal. måste vara tidigt nittio. Ganska elektroniskt ändå.

Något slags panflöjtsgång i början. Så försvinner det lite igen.

Lite, lite likt Twin Peaks soundtrack.

Minnet släpper diverse dimridåer i form av Roxette-stick. Det är svårt att få full koncentration.

Nej, det är INTE heller Wicked game, även om den rullar igång gång på gång i huvudet. Inte heller något från Marie Fredrikssons solokarriär. Det är helt klart en man som sjunger. Försöker rita tonerna (upp-ner-upp-mellan) och ljudbilden på papper, men det är naturligtvis fullkomligt omöjligt.

Inget ont om Spotify. Men jag saknar ändå dess direkta föregångare Pandora och Last.fm där man kunde höra en låt och sedan "önska mer" av samma "karaktär". Generatorn var ointresserad av artister eller stil, utan gick mer på "vetenskapliga parametrar" och "musikalisk karaktär". Jag behöver väl inte säga att jag är så bevandrad i vare sig datorer eller musikteori, men jag tyckte det hela var ganska intelligent och befriande subjektiv.

För det är så jag uppskattar musik; i dess harmonier och tonkombinationer, ett instrumentstick och en röstkaraktär, oavhängigt en viss artist.

Vad otroligt trevligt det vore att nynna en liten fras som ett program sedan kopplade till en viss låt.

Det är min främsta internetönskning, näst efter en typsnittskopplare, eller "fontmatcher" (ett grafiskt hjälpmedel vid ex.vis presentationer.

Jag känner mig alltså musikaliskt stympad.

Jag lyckas till slut att fånga ett fragment. Nynnar mig till dess fortsättning.

Spelar för säkerhets skull in det hela på mobilen.

En textrad kommer fram. hmmm...the river....hmmm

Det blixtrar till: "no one understood what I felt for Mary"

Mer behövs inte för Google. Det är Richard Marx med Hazard från 1992.

Inte på något sätt en favorit, men när något retar måste sanning uppsökas.

Det är synd det där. Att vårt sätt att kategorisera musik sker enligt text ("lyrics") och tillkomstår, artist och låtnamn. Vårt sätt att systematisera är verbalt, träigt och just det, omusikaliskt. Ofta är detta tillräckligt. Man finner en artist, man gillar det man hör. Man fortsätter att lyssna igenom vad denna artist åstadkommit. Antagligen gillar man vad man hör. Vad systemet hursomhelst aldrig kan matcha är ett musikminne, en sinnesstämning där vi fritt kan koppla tonmässiga likheter, kulturella referenser. Så mycket mer mångfald vi amatörer skulle upptäcka med ett hjälpmedel som kategoriserade musik "som den är", inte en kronologi/alfabetik präglad av mode, fördomar, attityd och bokstavsordning.

År tio slut

Och här ännu en årskrönika. Tvåtusentio denna gång, "de djärva bravadernas år".

Det var året som jag åkte flygplan och förvärvsarbetade mer än någonsin, bytte bostadsort två gånger och konsumerade mer rödkål än tidigare (det hela eskalerade i december). Jag började lyssna på Brian Eno, såg Leonard Cohen, bytte lärosäte och fick fler rigida rutiner. Jag införskaffade ingen smartphone, men istället en bättre begagnad, treväxlad Skeppshult. Jag såg inget verk av Le Corbusier, men istället tre byggnader av Tham&Videgård.

I Kvicksund blev ett hus klart, i Den Bosch presenterades ett förslag om stadsförnyelse. Jag skottade snö på garagetak och åkte till vinterns Australien när det var plus trettiotvå i Sverige. Jag började stava mitt namn oftare med ett s, efter att en holländsk administratör ställde ett ultimatum: i Eindhoven kan man inte ha två efternamn! Färgen blå och materialet kork blev personliga fixeringar och jag läste Catcher in the Rye och blev besviken. Annars en del lycka, väldigt många koppar kaffe.

I Örebro fick man nya torg, ett nytt busslinjesystem samt två väst-östgående tvärleder (söder och norr om Adolfsberg). Det publicerades en bok om stadens arkitektur, Träffpunkt blev Vågen och ett Mediamarkt förflyttade gravitationscentrum i Marieberg.

Jag köpte en bok om arkitekten Bengt Lindroos och kort därefter avled han. Begravning i Västerortskyrkan, kista i egen design, klädsel blå, gravöl på Byggmästarföreningen. Ytterst värdigt föreställer jag mig. Oscar Niemeyer däremot envisades med att leva ännu ett år, född 1907 och fortfarande yrkesverksam. Arkitekturkritikern Mark Isitts son hade huvudroll i julkalendern och lilla Örsta utanför Örebro fick en konsthall av ClaessonKoivistoRune.

Sedan blev det visst tvånollettett, det blir bra.

Söderledskyrkan.

Let the archi tect!

-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

Queen's, Oxford

Det finns väldigt mycket att säga om James Stirling. Han inspirerar. Det börjar med en gammal tysk åttiotalsreklam för en Rover 800.

[Två (affärs)män styr ut en silverfärgad 800 från kontorsgaraget. Den ene iförd lasermannentrenchcoat, den andre runda glasögon som Stieg Larsson (han som "hatar kvinnor", inte poeten). Vi vet alltså att året är nittonhundraåttionio.]

-Schnell?

[om bilen prestenda och den knappa tidsmarginalen]

-In England nennen Sie es Fastback.

[Suggestiv synthmusik]

-Wann musst du bei die Staatsgalerie sein?

-Ach, wir kommen gut voran!

[Tom Autobahn, soluppgång]

-Faszinierendes Gebäude, nicht wahr?

-Ja, stimmt.

-Britische Architect....

Måhända så nära arkitekten kommer kommersen, "never mind" att en Rovermodell på åttiotalet, av helt andra orsaker, kallades just Sterling.

Reklamfilmen, sobert elegant, stilren och tyskt korrekt, speglar ganska illa det intryck jag får av James Stirlings arkitektur. Men det kanske också är i mötet mellan strama tyska betraktare (oj, vilken kliché men ack så ofta den stämmer) och det engelska Pang-i-bygget-vimsiga i det som betraktas som något väsentligt går att finna.

Just Staatsgalerie i Stuttgart är kanske inte en av den byggnader jag främst vill minnas av arkitektens rika produktion. Den blev ritad och färdigställd i början av det nyklassicistiska 80-talet, "läckert" historicerande dåförtiden med grekiska kolonner, röda metallräcken, vågiga väggar och dekorativ sandsten; allt i ett ordnat misch-masch.

Jag bläddrar lite i den förträffliga monografin JS: Bauten und Projekte 1950-1983 (just det; av någon anledning också den på tyska).

Trots allt finns det många likheter och genomgående teman i hans produktion, vilket ytterligare understryker tesen om att arkitektur varken är stil eller gadgets (om nu arkitektur överhuvudtaget är arkitektur och inte bara en samling fixa idéer tätt kopplade till en arkitekts statiska personlighet). Representationstekniken är genomgående den samma, med tonvikt på särpräglade axonometrier (ofta skurna underifrån där svarta pluppar visar sig vara undersidor på pelare osv) som främsta signum.

Till skillnad från samtida de landsmännen Alison och Peter Smithson och Dennis Lasdun är Stirling aldrig brutal eller kompromisslös. Inte publikfriande totalt, men oerhört humoristisk och komplex, detaljerad och vimsig. Detta gjorde honom även enkel att placera i ett postmodernt sammanhang (efter 1975), till skillnad från ovan nämnda. Det är synd att Stirling dog såpass ung 1993; det hade varit intressant att studera hans angreppssätt i vår förvirrade samtid.

Ett av hans tidigare verk såg jag under min tur till England i oktober; Queen's College (1968-1971) i Oxford. Typologiskt infinner den sig i det klassiskt akademiska sammanhanget; en byggnadsstruktur innehållande studentbostäder, uppfört vid floden i en halvcirkelform kring en gård som vetter mot vattnet. Som gestalt är byggnaden desto mer iögonfallande. Jag tycker att den påminner om en arenaläktare med sin exponerade betongstruktur, terrasserade nivåer och "ögonkontakt" mellan olika delar. Lutande väggar ger problem och möjligheter i form av buktande fönsterband och kragande trapphus (helt fantastiskt ologiska och irrationella), ett totalt överdimensionerat, tegelklätt räcke som ormar sig kring den öppna platsen och mest liknar ett avloppsrör, förvirrar. Det är en ytterst rik byggnad vi talar om, underlig och ologisk, men samtidigt vänlig och inbjudande, med drag av Aaltos universitetsbyggnader, men också med tydliga autoreferenser till hans Leicester University Engineering Building i material och form (som i viss del liknar mitt senaste projekt i Västertull). Ringen är hel.

Leicester University Engineering Building

See you in court

Så kom veckan för presentation av Västertull och "See you in court!" presenterades; ett projekt som binder samman Rätt och kultur, brottslingar och barn, domare och dansare, trumpetare och tingsmän. Komplexet, en vidarebyggnad av den befintliga Tingsrätten, läcker. Funktioner tittar fram, aktiviteter hörs, många möjligheter till genomgång finnes. Happy times for Lund kort sagt. Här följer ett utdrag från kritiken, vilket blir rätt komiskt när det återges så här i skriven form (blandat svenska och engelska dessutom):

P: Cat walk! Vilket grepp! Berätta lite om väggen. (den tjocka)

B: Lite mer än normal våningshöjd i tornet...hmmm, Tornet viktigt i stadsskalan, längs järnvägen. Ett landmärke när du kommer till Lund...

The image of the project is easy to get. The materiality is harder. Difficult to get a real physical flavour. Is it white or grey and so forth..

You have not really made up your mind.

It's a bit hard to judge if it's a skeleton or a more solid thing standing there. I'm not sure... It seems more like a building than a garden... Is that what you want?

P: The elevation of the tower? I'm not convinced about the visibility of the tower when you arrive by train from the south. Is the tower high enough? Is it designed to be visible from a specific point?

J: It could be a nice backdrop all the way to Knut Den Stores Torg!

B: Most people who will see it have already seen it before. So visibility is more mental than the need of a landmark, I think. More like a memory. I remember Milan... The Torre Valesca. I have it in here... The height. It's not about it... anymore.

I think you should have worked some more with the tower's appearance. That's your project. I'm sorry I've not told you before.

P: Why is the tower standing on a podium? I'm sure you have a good answer. It'll make a border towards Tingsrätten...

B: It's a small structure, small scale when you start looking. How should you explore the structure? Mecchano could be a way to try out the structure. I always did.. as a kid I mean...

P: You decided early in the project that it was supposed to be a tower?!

B: It's interesting to see the beginning of the project and your foam model there... It reminds me of this architect in Austria, Oh my God what's his name?

J: Loos? Hundertwasser?

B: NO!

P: Wittgenstein?

B: NO.

S:60s?

B: No, much earlier, a philosopher as well... Walldorf and all that.

S: Rudolf Steiner.

B: Yes yes, this early is Steiner! Then you introduced the pavilions, very light weight in comparison..

S: yes, it's more tectonic and "åskådliggjort".

B: It's Rogers! And then your tower is both and. It wants to be both...

P: It could be... not a tower but something else.

B: Fundamentally it's a tower. Something polydirectional... But suddenly you make it directional by wrapping it in.

P: Shouldn't the tower HAVE a direction? East-west.

B: You might be, or rather you will be disappointed when you come up there... and only can see in one direction...

How to solve it all is the issue.

Scale it up! 10-15 % in all directions. If you make it wider it needs to be higher. It has got a lot of elements. Reduce them. You read it as a solid surface with a lot of things going on. Compare when you turn off the film in the cinema... the experience and the size of the space.

P: I really like the idea...

B: Me to. And the combination with the court structure is very good. Next step is about "formlära".

P: Also the podium is interesting.

B: But you make a form that turns into a... what's it called, a "klump". Work with the vertical.

P: I want to see something shiny and delicate. A pearl!

P: You've been working a lot...

B: You should have been focusing on the form and the language. Maybe you've been focusing on some things not that important after all...

P: OK, thank you!

B: Next.

_i Bagsvœrd, i Sydney_bilder

_i Bagsvœrd, i Sydney

Det hela är mycket tydligt. Det märks särskilt när jag studerar de tidiga faserna i hans projekt. Det är fascinationen för, och det skickliga bemästrandet av den arkitektoniska sektionen i Jørn Utzons arkitektur.

Efter en studieresa till Danmark förra veckan blev det hela än tydligare.
Ett flertal projekt hann vi se; Kingohusene i Helsingör, Paustian (möbelaffär) i Nyhavn, samt kyrkan i Bagsvœrd, där den senaste var "bäst" arkitektoniskt och intressantast från sektionsresonemanget.

Hursomhelst,

ett adekvat objekt att jämföra kyrkan med är operan i Sydney som jag såg i juli,
även om skillnaderna byggnaderna emellan är större än likheterna.
Utgångspunkterna är till att börja med diametralt olika. Operan i Sydney vanns
tack vare ett relativt skissartat tävlingsbidrag då arkitekten var oerfaren,
kyrkan ett "rutinuppdrag" under senare delen av arkitektens karriär.

Vad som trollband juryn i Sydney, och som märkte ut förslaget
var just sektionen, eller rättare sagt byggnadens profil;
en sekvens av segel på ett podium.
En högst "relevant" profil med tanke på byggnadens exponerade läge,
parallell med Sydney Harbour Bridge.
Seglen vänder sig mot vattnet,
ryggen mot staden.


Att operan har en skulptural form också åt andra hållet, tvärs profilen, är mer en konsekvens av "byggbarhet" gissar jag.
Faktum var att Utzon länge inte hade en aning om hur byggnaden
skulle kunna uppföras med lättheten i uttrycket bibehållen.

Den kända anekdoten om apelsinskalet som sägsha inspirerat till att delarna (geometriskt) kom att byggas upp som cirkelsegment/välvda skal, känns mer som en nödvändig historia kring en konceptuell efterkonstruktion.
I sak och innehåll är byggnadens andra sektion, "den på tvärs", tämligen ointressant.

Den tillför inte byggnaden mer än
en nödvändig tredje dimension och sålunda en volym.


Det samma tycker jag mig se i Bagsvœrd. En komplex sektion i ena änden
motsvaras av en enkel ickeskulptural andra sida, kanske en nödvändighet dåförtiden
då designförfarandet i stort sett var tvådimensionellt, fysiska modeller undantaget.

Men det är inte av kritik av arkitekten/arkitekturen som detta konstateras.
Snarare kommer jag att känna igen mig i ett sådant förhållningssätt.

Det är inspirerande med arkitekter som lyckas fånga en byggnad
i ett snitt, en (1) ritning och skapa något komplext, för att inte säga "fantastiskt",
på ett relativt enkelt, rationellt och överskådligt vis.
Sådant tilltalas jag av.


Vad som vidare är intressant är sättet på vilket Utzon väljer de skulpturala sektionerna att uppträda exteriört.

I Sydney är profilen som sagt tydligt redovisad som skultur.

Detta är en publik (ikon)byggnad, en symbol för sin funktion "opera".
Sektionen ingår också i operans officiella logotyp.
Seglen-skalen är friställda från interiören.
De upplevs även inomhus, men mer sekundärt och endast i foajéerna.
Akustik och andra praktiska aspekter har inneburit att själva evenemangssalarna placerats i skolådor.
Praktiska funktioner är förlagda i ett podiumplan, min favoritdel av byggnaden för övrigt.


Trappan upp mot "förväntans rum". I fonden skolådan innehållande konsertsal. Salen i sig; en varm introvert kokong.
I Bagsvœrd finns ingen ansats att annonsera, varken funktion eller sektion.
Utvändigt är kyrkan ett skjul, varken mer eller mindre vacker
än vilken industribyggnad som helst. Påminner för övrigt en del om Haparanda kyrkan av ELLT (den måste jag se någon gång).
Någon information om ett fantastiskt kyrkorum eller trevliga innegårdar behöver tydligen inte visas den som förbipasserar.
Detta är inte en stadens byggnad, utan en församlings mötespunkt (och kanske ev. Guds hus).
Utzon har i detta projekt gjort det enklare för sig koncept-/konsekvens-/konstruktionsmässigt,
antagligen som en kombinerad lärdom från Sydney, men också på grund
av en sväv budget. Prefabricerade betongelement ordnade i ett rutnät är bärande struktur.
Det är därför enklare att motivera den skulpturala
insidan; en tunn betonghistoria som inte gör så mycket lastväsen av sig.
Kyrkorummet har en rektangulär planform, där taket svävar, böljande. Intressant är
att besökaren kan "gå utanför" detta tak och studera sektionen från sidan från ett galleri
(också den mest prominenta fotovinkeln). Sektionen är alltså
inte blott ett abstrakt tankesnitt utan en högst reell upplevelse. Ovanligt.
Så kan man givetvis inte hantera en så akustiskt känslig miljö som en opera,
men väl i ett sakralt rum där oväntad ljudbild snarare är fördel än nackdel.

Det hela skapar en uppenbar kontrast mellan ute och inne, vilken är mer häpnadsväckande än banal, mycket tack vare den vackra ljusföringen. Men om detta får alltså staden inget veta. Jag tycker mycket mer om detta senare "hemliga" förhållningssätt;
dels för att den bibehåller kontexten urbant neutral (för att inte säga tråkig),
dels för att det ger en mer mångbottnad arkitekt(måhända till och med motsägelsefull).

Kork+Svamp

Jag har funnit ett nytt uttrycksmedel i oortodoxa modellmaterial. Tvättsvamp för vegetation, tandpetare för pelarsystem och kork för "tunga element". Det sistnämnda är ett underbart material; lättskuret, vacker struktur, billigt. Enda abret är att det är lite svårt att få tag på bara, men ett telefonsamtal till den legendariska (nåja) korkfabriken i Eslöv löste problematiken. Samtliga modeller i skala 1:500, tämligen små m.a.o.

Kulturellt komplex, Västertull

" A-small-little-tower", Västertull

Folkparken, Lund


Generell strukturstudie, Västertull

Hundra ingredienser?

" Du bakar en tårta med hundra ingredienser. Det är klart som fan att den kommer att smaka bajs". Alltså inte skit i största allmänhet. Utan det mer fekaliespecifika "bajs". Ett utlåtande från min handledare en gång i tiden, back in the days hösten nollsex.

Det handlade den gången om en nergrävd bastu med trappor, nivåer och kallbadsbalkong. Industriskorsten. Bacon-os (notera bindestrecket) från köket. Takfönster som allena kontakt med omvärlden. "För att kontext ändå saknades". Betong med grovt formarbete. Konstgjord sluttning från vilken spektaklet kragade ut. Interiört vattenfall. En illa utförd kartongmodell i skala 1:50 finns kvar. Några rullade planscher. Men framför allt en siluett i huvudet. En trappa sedd underifrån, något smått uppstickande. Kort sagt, den var tårtan med extra allt.

...Det är underligt med projektens ingredienser; hur de uppkommer och sedan återkommer, i olika sammanhang och tappningar och funktioner, men de kommer alltid åter. Tyvärr är det inte bara motiven i sig som trollbinder. Ibland kommer också en hel process att präglas av ett fixt tema. Sällan för det mig framåt. Det är ju tur att mina miljöer och sammanhang byts ut då och då. Ickesmickrande mönster skulle annars bli uppenbara... Ett färdigt formspråk är inte arkitektoniskt korrekt.

Nu när jag ändå tänker på det hela bör det jag kallar "tendenser" (läs fixa idéer) presenteras. Här är fem gamla favoriter:

Generellt gäller att det som enkelt ritas från sidan i profil (och i sektion) attraherar. Här återfinns som enklaste idé den om gavlen, "husets kind". Kanske inte fullt utvecklad i något projekt men ofta illustrerad som "den lilla stugan" är den en bra källa som inspiration för solitären, eller varför inte Huset Hus. (Alltjämt famlar jag efter en lika kraftfull benämning som det engelska generic). Utifrån gaveln kommer den mer särskilda "holken" och "burspråket"; en utväxt från en större, ofta befintlig struktur och återfinns i allt från kulturboxar kallade Marmotta i holländska Den Bosch (09-10), förtätning av Varberga (-10) samt mitt senaste projekt om Västertull i Lund. Raka trappor fascinerar också; särskilt sättet på vilket de uppträder utomhus. Till sist kommer "skylten", en vägg som projicerar, annonserar en aktivitet längs en stråk. Ett enkelt budskap som fångar blicken en projektion eller en stor mörk yta. Här är det Robert Venturis budskapsintresse som inspirerar. Att annonsera en aktivitet behöver faktiskt inte innebära mer än att skriva dess namn.

...Så tårtan kanske inte har så många ingredienser trots allt, på gott och värre.

Nog av hastad, brådmogen autobiografi för idag.

Till sist en liten strimma med blandade "tendenser":

-(Kvasi)strukturellt element (07)

-Polskt kulturcenter (08)

-Multireligiöst kapell (09)

-Marmotta towers (09-10)

-Skiss för tillbyggnad i Varberga (10)

England_horisontellt

Vi var på studieresa i England häromveckan. Några bilder därifrån på temat horisontalitet.


College Oxford: Ahrends Burton & Koralek. Hightechstruktur från 70-talet som ormar sig kring en gård i gotiskt sammanhang.

St. Catherine's College, Oxford av Arne Jacobsen. Modernistisk tolkning av den klassiska Oxford-courtyard-green-typologin.

Serpentine Pavilion 2010, Jean Nouvel. Röd skärm framför röd tältstruktur. Café och sittplatser. Röd inredning, sponsrad av Coca Cola. Lite sådär.

The Royal Crescent, Bath av John Wood d.y. Banbrytande bågbostäder kring ointaglig gräsmatta. Vallgrav av "Hahatyp" till vänster. Håller boskap och turister på avstånd.

Stadsbiblioteket, Lund

Stadsbiblioteket i Lund av Flemming Lassen från 1970. Ett arktektoniskt föredöme i detalj och helhet; exemplifierar i att till och med en såpass modest funktion som källargaraget fått en god portion arkitektur.