Att bygga i det redan byggda.

Uppgiften att uppföra bebyggelse på platser där det redan finns hus, d.v.s. en kontext, är något som alla arkitekter ställs inför att förhålla sig till, möjligen inte om man kallar sig Frank Gehry eller Zaha Hadid. Hursomhelst tenderar diskursen gärna att (med all rätt) upphöja projekt där ursprunglig bebyggelse inte bara får vara med vid sidan av, utan också utgöra det nybyggda. 

Förutom rent byggnadsantikvariska, praktiska bekymmer kring sådana projekt så väcks frågor kring stil och karaktär, som jag gärna kallar geist. En rad moderna spännande projekt tar tillvara på äldre bebyggelse, gärna ruffa fabriksbyggnader i tegel från början av förra sekelskiftet som av allt att döma uppfördes med en beundransvärd hantverkarskicklighet med gedigna material och vacker detaljering. Sådana hus skall enligt arkitektens jantelag konserveras, i alla fall exteriört. 

Som kulisser från en svunnen tid (hittade ingen mindre sliten liknelse) står de sedan och rymmer moderna funktioner. Men jag kan bara hänvisa till tidigare inlägg där en annan ingång inte bara presenteras, utan också lovprisas, av undertecknad. Ik ben niet zoals ik was. 

Men det verkar generellt endast vara byggnader uppförda innan 1950 förunnat att hanteras på detta varsamma sätt. Till stor del är detta för att byggnader äldre än 100 år och däromkring tenderar att förklaras "kulturhistoriskt värdefulla att bevara" av kommuner och organ. Detta verkar också tilltala allmänheten som tycker att gamla industrier är "spännande". Jag kan inte förneka detta. Ändå höjer jag ett varningens finger till dumdristiga, rigida lösningar där de moderna (interiöra) funktionerna får lida av ett historiskt, sprucket skinn. 

Finger nummer två går till modernare industribyggnader, uppförda under efterkrigstiden. Jag VET att jag vurmar oerhört för det 60-tal som en gång var, och ett 70-tal för den delen också. Där finns värden, material och proportioner. Ganska ofta flexibla, strukturalistiska planlösningar också. Så om vi tänker bort asbest, undermålig ventilation, byggfusk och mögelproblematik ("all good architecture leak" enligt en vis och cynisk man) och negligerar allmänhetens allmänna ogillande av "fula", 60-talshus, finns där också värden att beakta, kvaliteter att ta tillvara och hus att låta bli.

Sådana inner values återfinns till exempel i ett dystert gammalt handelshus längs Waterfrontprojektets norra ände, som ingen verkar bry sig så särdeles mycket om. Men titta hur väl det passar in i rollen som s'Hertogenboschs eget Villa Savoye; en oklanderlig klassiker av en oomtvistlig gigant, Le Corbu. Och 1800-talshuset mittemot, som fram till nu tjänstgjort som gödselfabrik, kanske skulle behöva lite förenande färg, utan att för den sakens skull förlora Het Karakter, som man antagligen säger här.

Sammelsurium

Dagen har varit så lugnt monoton, i sällskap av sociologiartiklar, bodumkannan och solen. Men kvällen verkar tumultartad, i alla fall i huvudet. Äter Daim från IKEA, macka med Smoked Swedish Sliced Reindeer. I den ordningen. Det ligger bara 25 minuter härifrån, det stora blå. Igår blev längtan alltför stor. Efter å, ä ö. Och resten av svenska alfabetet och alla dess kombinationer av urvackra ord. Ibland blir man förundrad, exempelvis när det avskilda rummet i restaurangen heter "RÖKHÖRNA (rokershoek)". Men de gillar de där annorlunda bokstäverna, holländarna. Hittade en annons i s'Hertogenbosch, anspelande på globaliseringens ökade möjligheter att få jobb utomlands: "Are you lööking för a jöb?"

Tankar som går runt i huvudet nu:

-Ska jag simma imorgon trots begynnande förkylning?

-Ska jag ha läskväll ikväll och ta mig vidare i den underbara Gregorius av Bengt Ohlsson för att ha skräpkväll med "Svenska Hollywoodfruar" på TV3Play imorn?

-Jag tänker på Anders Björck och den subtila dokumentären H:r Landshövding. 

-Fick en obestämd lust att åka genom Karlskoga, det är längesen sist. Saknar små tragiskt avdankade (svenska) industristäder. En tragisk holländsk dito har jag utanför fönstret.

-Vad är dagens phototrack i bloggen? (Armerad kyrka, Konstpåhög 2008, Kumla, Sverige)

-Hur ska jag presentera min analys av s'Hertogenbosch på fredag?

-Är Christopher Alexander intressant att fördjupa sig inom, arkitekturteoretiskt från ett metodologiskt perspektiv?

-Saknar något men inte tillräckligt mycket antagligen.

Där finns också andra tankar, inte nödvändigtvis av privatare art. Jag väljer ändå att sluta här, influerad av kalendern som skriver söndag. Jag ser den nya veckan an. 

En lång fredag.

Slutet av (arbets-) veckan kom att bli intensiv. Upp tidigt på fredagen, tåg till s'Hertogenbosch (eller Saint Hertogenbosch alt. Den Bosch, uttalat "Sertoschenbåos"), en närbelägen stad där Waterfrontprojektet skall planeras. Staden är mycket vacker, ungefär lika stor som Örebro och den har medeltida anor. Kanalsystemet med ringmur är delvis kulturminnesmärkt. Vad som får/ behöver förändras är ett avsnitt av före detta industrimark där nya funktioner ska komma in, förslagsvis kultur och bostäder.

Kommunen hade givetvis en plan som vi till viss del skall följa och förhålla oss till. Sedan kan man ju alltid ställa sig frågan om kommunens vision om eldrivna personal transport shuttles, svävande över kanalen inte är en väl utopisk tanke. Ett sjukhus i brutalistisk stil skall också rivas och ge plats till 2 ha kanalnära mark. Går kanske att spara...

Efter cykeltur runt i centrum med professor Curulli och en gubbe från kommunen, lunch och besök på det berömda konditori Jan den Groot där den lokala specialiteten Boschbolle inmundigades (det var nog sista gången denna, mer putslustiga än eleganta synonym till äta, brukades). Bakverket består av ett wienerbrödsskal, mer eller mindre sfäriskt, fyllt med grädde och doppat i mörk choklad. Diameter: ca 80 mm. Smak: Godkänd. Hälsokategori: Kaloripornografi.

Därefter tåg till Rotterdam för invigningen av arkitekturbiennalen där. Stället låg längst ut i hamnen och var mycket svårt att hitta. Det krävde en färjetur på 20 minuter också. Halvdåligt mingel med sunkiga oliver som tilltugg. Godkänd utställning med fokus på Tredje världen och Tyskland. Trevliga diagram, välklätt folk (vilket inte tillhör vanligheterna i detta toffelhjälteparadis). Snabb, sen middag med mackor från Albert Heijn. Därefter tillbaka till Eindhoven där ett Woodstock-40-years-later-party besöktes. De flesta Erasmusmänniskor var där. Fredag den tjugosjätte september tvåtusennio, i bokstäver.

Värden är galen

Jag vaknade upp av ljudet av min värd Walter. Man känner igen honom på de små läten som han utstöter efter varje mening, ett slags vädjan till bekräftelse antar jag. Hans karakteristiskt skrikiga stämma skar genom hela kvarteret denna soliga lördagsmorgon. Min första tanke var att han var här för att fixa (alla) de saker som vi tidigare under veckan mejlade om att vi ville få ordnade. Jag kollade ut genom fönstret. Ingenting. Men oljudet fortgick och eskalerade. Jag gick ut på terrassen. Där stod Walter och några andra. De hade precis placerat en 3x7 meter stor replika av Rembrandts Nachtwacht. Mycket rumsskapande med andra ord. Den ska tydligen stå där och täcka upp för en ful vägg. Inga konstigheter. 

Amsterdam 3

Lördagen vigdes alltså åt landets huvudstad, 1 h 40 min med InterCity från Eindhoven, €6,50 extra för cykel. Siktet var för dagen inställt på stadens södra delar med Aldo van Eycks strukturalistiska mästerverk, ett barnhem. Den arkitektoniska idén byggde på ett slags bygglåda av modul- och funktionselement och rumsenheter som länkats ihop till ett oregelbundet kluster. Mellan elementen bildas gårdar och terrasser, väderskyddade och med lekplatser. Bredvid låg också ett kontorskomplex från början av 90-talet av samme arkitekt; en orgie i färgglada fönsterkarmar (på värsta PoMo-manér) samt en lustifik planlösning. Jag fick också möjlighet att se dessa byggnader inifrån då jag begick (olaga) intrång och åkte upp till högsta våningen för att få en skymt av barnhemmets karakteristiska vy från ovan. 

Sedan genom stadens södra delar med gott om 20-talshus i Amsterdamskolan-stil (rikt dekorerade tegelbyggnader), den gamla olympiastadion, tills jag av misstag kom fram till museifältet. Sålunda blev det ett besök på Van Gogh, som hade en mkt trevlig utställning om den belgiske konstnären Alfred Stevens. Givetvis fanns fanns där även VG:s klassiska mästerverk. Sedan rakt genom staden ut till hamnområdet för en titt på de konstgjorda öar som tidigare utgjorde hamn och som sedan 90-talet har exploaterats (kraftigt) med bostäder av hög densitet. Runt om fanns där fortfarande gott om wasteland, förvånansvärt centrumnära. Cykelfärja fram och tillbaka, sedan en skön middag vid vattnet innan jag cyklade tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka. Förbindelserna är fantastiska, jag har aldrig behövt vänta mer än 10 minuter på ett tåg.  

Aldo van Eyck, barnhem (1960) och kontor (1990-94)

Utrymningsplan, som visar komplexets annorlunda utformning.

Canta LX, hollandsproducerad mopedbil

som rymmer två, knappt.

Take me to your caravan wasteland!

Billigt

Dagens lista:

Holländska termer, relaterade till lågt pris:

-Bonus

-2e Gratis (tag två, betala för en)

-Kassakrackers (min personliga favorit)

-Koopje (fynd)

-Korting (prisavdrag precis som det låter som)

-Spotkoopje (pangfynd)

-Stunt (billigt)

-Superstunt

-Uitverkoop (slutrea)

-Verkoop (rea i allmänhet)

Amsterdam 2

Tog en tur till Amsterdam under gårdagen på eget bevåg. Cykeln fick följa med också, vilket blev en tillgång. Jag åkte rakt genom hela stan från norr till söder tre gånger och besåg naturligtvis en hel del byggnader. Ett besök på Van Goghmuseet samt en tur med cykelfärjan hanns också med. Kanske skriver jag ett längre inlägg om detta längre fram. Nu skynda till bio för Inglourious Basterds. Ska bli kul, har suttit inne hela dagen och läst sociologi, den tredje vågens närmare bestämt som handlar om studium av vardagslivet. Rätt intressant faktiskt. Imorgon blir det upp tidigt, simning första passet.

Måste bara lägga upp den här bilden på ett nyproducerat kontorshus i Amsterdams södra delar. Jag ger det epitetet otäck för en gångs skull när det gäller en byggnad, inte nödvändigtvis ett negativt omdöme. Nej, skrämmande var det, stort och taggigt och... hemskt. Brrr.... Men ändå rätt intressant fasadkomposition. Arkitekt: okänd.

Citroën

Kommentarer är överflödiga. De svävar omkring i anmärkningsvärda antal här nere, de gamla cittrorna. Fast mest står de parkerade, lite lätt nersjunkna. Finnes vackrare tingest?

Mr. Swine flu

Ibland vaknar man till lite extra tidigt. Innan de andra hunnit in i köket. Då täcket halkat av, (för det gör det lätt från en 70-säng) och det är sådär råkallt som det bara blir i hus som isolerats för Sydeuropa och sedan placerats i ett halvkyligt, blåsigt flackland nära havet. Det är i dessa stunder man känner efter, "lite för länge, lite för innerligt". Då är man varken mer eller mindre än Sjukdomen med stort "sj". Och alla hostar och nyser i skolan, över maten, på tangentbord och mig rakt i ansiktet.

Det är fredag kväll. Har just sumpat en chans att åka på oktoberfest i München samt ett erbjudande om att ta tåget till Antwerpen. Otur och tålig tajming (usch ett sånt styggelseord egentligen). Väntar på Bernhard, han kommer nog snart. Han ska hämta upp mig, tar mig kanske till ett bättre ställe. Dit smittan, den inbillade, kan föras vidare.

Har fått ett nytt smeknamn också av australiensarna: Bobby. Bobby Forss. Jag vet inte vad jag ska säga.

Kaputtgegangen

Det var dagen då allt gick sönder. Det började med klockan som legat för nära datorn. Sönder. Cykeln brakade ihop på lunchen, vilket åtgärdades högst tafatt på plats. Cykeln är ett måste på campus, många föreläsningar är lokaliserade i den sjuttiotalssunkiga barackbyggnaden Paviljoen, beläget långt borta. Man skall för övrigt alltid vara försiktig med byggnader som klassificeras som paviljonger. Knuffade min kompis Ellas från Australien dator (märk väl på den underliga grammatiken, jämför med grevinnans av Bretagne vårhatt. Jag tror att det är rätt väg att säga det på, Marcel Proust använder det hursomhelst flitigt) så att den föll i golvet, men den höll lyckligtvis. 

Är dock på mycket gott humör. Har just pratat med Henrik på skype. Det var ett tag sen sist, om man säger så, likväl så fjäderlätt att föra trevlig konversation. För en gångs skull var vi inloggade samtidigt, vilket allt för sällan inträffar. Andra skypeanvändare borde känna sig träffade.

Jag har tagit mitt förnuft till fånga och simmar nu på morgnarna innan föreläsningarna. Uppfriskande. Duscharna i badhuset är unisex. Känns lite förviktorianskt tycker jag i all min prydhet. 

I skolan gör vi analyser, eller snarare banalyser; färglagda fält på foton i gråskala är veckans favorit. Skall presenteras i något slags sammanställning under fredagen. Läser lite intressanta artiklar också i Methodology in architectural history and theory om vikten av historia för arkitekten och fokus på att denna historieskrivning behöver förändras till att inkorperera andra human sciences (tänk sociologi och genus så förstår ni att man blir spyfärdig av leda och konvention). Var det någon som viskade att traditionell är det nya avantgarde?

Så trött jag är på genus, så trött jag är på genus. Mest för att det bara används som ett tomt begrepp, utan innebörd eller djup. För att markera att man är postsextioåtta. Som att säga du till chefen. Inte särskilt speciellt. 

Bilden visar Elbphilharmonie (2009-2012) samt Tate Modern (1995-2000). Båda är Herzog & de Meuronprojekt där gamla industribyggnader omvandlats till kulturinrättningar. Det blekrosa visar tilläggen: 

Flux/s vid Strijp-S

Söndagen tillbringades, efter sen hemkomst från tysken Bernhards BBQ-party, morgon med Gomorron världen (P1), i all anspråkslös på den utmärkta, tillfälliga konst-litteratur-musik-performance-dans-utställningen Flux/s vid den numera nedlagda Philipsfabriken Strijp S i Eindhovens västra utkant. Lokalerna är minst sagt väl tilltagna och otroligt effektfulla. Ofta var det bara ett konstverk per sal (om cirka 400 kvadratmeter). 

De slitna industriinteriörerna var på en gång monumentalt vackra och slitet melankoliska. Med andra ord precis som det ska vara. Något tema för utställningen var svårt att skönja, men allt var samtida spretigt och passade väl. Till favoriterna hörde en mörklagd jättesal med videoskärmar som satte igång då besökaren lyste på vissa punkter med en ir-ficklampa och då visades filmen bara på visades bara delar av duken. I kontrast till denna högteknologiska installation fanns i rummet bredvid endast minutiöst hopsopade, kvadratiska högar med färgflagor från det vittrande innertaket. En film närmade sig frågan (vilken underbart dryg synonym till berörde!) kring arkitektur/mäklarverksamhet där en kvinna vandrade runt med en grupp intresserade spekulanter och sålde in fantastiska kvaliteter och expansionsmöjligheter i en kliniskt vit industrimiljö. Förvånansvärt effektfullt. 

I den gamla fabriksbyggnaden fanns också ett trappsystem som gjorde mig galen; egentligen var det två olika, oberoende kommunikationssystem som delade trappschakt. Halva systemet gick dock inte att nå (se bild). Inte ett konstverk, men väl något underligt som väckte tankar.

Det var min söndag. Lyssnar nu till den franska 60-talssångerskan France Gall och hennes tyskspråkiga, smått bisarra album En Allemand- Das Beste auf Deutsch.

Välanvända, tomt gapande salar.

Hoppas att det underliga med detta trappsystem framgår.

En liten del av den nedlagda fabriken. Skalan är hisnande.

Huvudkontoret från tidigt 1970-tal används dock fortfarande.

Allvarlig

Det är skönt att slippa le ibland, att ta det hela lite mer seriöst. Det är inget jag har några större svårigheter med. Det har egentligen ingenting med en sorgsen sinnesstämning att göra. Inte heller (hoppas jag) är det tecknet på min självupptagenhet eller brist på självdistans. Men som jag trivs* med att sjunka in i det egna skalet för en stund ibland, när det är självvalt och tidsbegränsat. Då kommer människor fram som jag saknar och vi umgås en stund, utbyter i bästa fall en tanke, delar i sämsta fall en åsikt. Varken mer eller mindre än ord däruppe i huvudet. Nu är det lördag eftermiddag. Helgmålsringning. Holländarna tummar inte på tiderna för klockspelen runt om i staden. Det tycker jag är fint.

*Att trivas, ett så underskattat uttryck. Så svenskt och lagom, men samtidigt starkare än det något bleka gillar.

En bakgrundsbild

Följande byggnadsverk återfinns av arkitekter i bokstavsordning:

• Le Corbusier: Weissenhofsiedlung + Notre Dame du Haut (Ronchamp)
• Bert Dirrix: TU/e, Vertigo
• Bengt Edman: Sparta studentområde, Lund
• Sigurd Lewerentz: Uppståndelsekapellet, Skogskyrkogården
• Sten Samuelson: Helgeandskyrkan

Så var det sagt. Har haft projektstudio i Waterfrontprojektet idag. Presenterade min Integrity cocoon och det gick förvånansvärt bra. Professor Curulli är bättre och vänligare än dito Lee. På tal om honom så avslutade Sang Lee sin föreläsningssession under gårdagen med följande (ungefär): "Now I've taught you a lot about architecture all day. Now it's time for you to buy me some beer." Och det gjorde de stackars studenterna. Han stannade i institutionsbaren Sky Bar i över två timmar, skapandes en ilande nervös stämning. Sen gick han äntligen.

En elak gubbe

Har just mött en elak gubbe. Sang Lee heter han och är professor pa TU/e. Jag ar (nu struntat jag i prickar eftersom jag sitter i skolan utan ä, ö med flera livsviktiga tecken) inte med i hans projektstudio, men motte honom under lunchen, efter att han just skallt ut mina medstudenter for att de var lazy shit (d.v.s. mycket samre an i Delft dar han vanligtvis arbetar). Han hann under var lilla stund saga att svenskar ar lata och nar jag sade att jag aven studerar civil engineering sa fragade han vad som egentligen var fel med mig. Innan han lamnade bordet ikladd en svart skjorta med illgrona sömmar, mumlade han "bridges, you should do bridges". Daniel Liebeskind har han jobbat med ocksa "I was in the project in Osnabrück. I basically designed it myself". Lille man, blas ut lite av luften du bär pa darinne. Den gor mig inte imponerad.

Framtidsminnen

Och mina tankar kom på förvirrande villoväg

så jag dröjde kvar vid en föreställning.

Jag kände mig såpass ung, att

 det som komma skulle,

överglänste vad som en gång var.

Detta utan att jag var en optimist; 

ett vackert ord egentligen,

som jag som primitiv och oskolad,

tolkar som en blick försänkt i dimma

Och det är ju så det fungerar,

 då man erinrar sig det nästkommande

som så mjölkvitt projiceras

I sin förväntansfulla, fuktmättade omgivning 

Kork

Jag tar tillbaka det jag tidigare sagt om uppräkningarnas tid. Den är fortfarande nu. Det är kväll och det regnar. Tog en höstpromenad längs kanalen nyss iklädd tweed och lyssnar nu till Georges Brassens Best Of, känner mig behaglig. Har varit lite trött i huvudet de senaste dagarna, jag behöver nog sova mer. Har fortsatt att utveckla mitt waterfrontprojekt; The Integrity Cocoon - a Swedish Raft. Någon kokong är det väl inte frågan om, i alla fall ingen synlig. Men den finns där under vattnet, elastisk och transparent. Ovanför; en plattform, bestående av ett lapptäcke av oregelbundna naturkorkplattor (eller återvunna sammansmälta vinkorkssjok för att få det lite sustainable). En horisontell plattform är det i alla fall frågan om, helst flytande, att placera i den exotiska typologin "en svensk skogstjärn" (för min del). Det hela handlar om den nödvändiga spänningen exponering/naturupplevelse vs. integritet/självkännedom/fysik/reflektion. "Och allt han lyckats åstadkomma är ett sönderskuret värmeunderlägg med latexundersida". Mmm.

Det är väl lika bra att ni får se uppgiften, formulerad av professor Curulli. Lägg märke till den (konceptuellt) röriga meningsuppbyggnaden:

‘Escaping from the daily routine’

Noises, rushing time, distractive inputs,….influence our life in the city; to find a space for our individuality is, very often, a struggle and a dream.

Green parks are usually considered places of isolation and peace, but are these sites the only one?

Water and its perceived ‘infinity’ can offer us a quite place for a relaxed state of mind….

Imagine that :

• you can take a few things, precious to you, and …

• go to live on a floating shelter…

• you will be ‘floating’ for a short time

• water (salty or sweet) will be your closest landscape, your mirror and source of life…

Finally, you will experience quietness and pleasure of doing whatever comes to your mind.

Requirements

•Program: design proposals should shelter 1 or 2 persons

•Islander (user): the student him/herself and…

•Location: coastline, river or lake to be found in the student’s city/country of origin.

•Materials: a floating platform and 3 materials on student’s choice; dimensions are up to the student

Results

•3 images maximum (make a powerpoint presentation) indicating location and concept of design

•1 model: student will choose materials and scale of representation.

Date due

11th Sept.,09

Local in thought

Som utbytesstudent är det oundvikligt att inte snudda vid begrepp som globalisering och dess länkade begrepp hållbarhet (eller sustainability). Spridandet av varor världen över, med långa transporter och utarmande av lokala naturresurser är inget som jag tänkte behandla här. När det gäller en andra aspekt av globalisering, en kulturell, kunskapsmässig och social sådan, är jag desto mer benägen att göra ett litet inlägg. 

Det talas mycket om vikten att möta människor av olika bakgrund, med avvikande åsikter och kulturella ideal. Vid universitetet presenteras samtidigt kunskap som något universellt (i sina bästa stunder), en aldrig sinande källa för var och en att hämta sitt stoff ifrån. På sätt och vis är just det faktum att källan aldrig sinar argumentet för att vi kan bedriva högre utbildning, och också bjuda in utländska studenter att ta del av vår lokala kunskap. Vad är nu detta? Utan att bli specifik eller konkret (för det finns ingen anledning att vara) finns där alltid en lokal kunskap, samlad och värdesatt utifrån lokala kulturella behov. Ibland är det samma fakta som tolkats olika, men lika ofta är det hela grenar av kunskap som av vissa vårdas ömt, medan den av andra sågas ner och ansas till oigenkännlighet. En sådan pluralism är viktig, både för kunskapens mångfald, men också för något som skulle kunna kallas den akademiska nationalkänslan.

Det talas ofta om fördelarna hos lokalt producerade livsmedel. Detta skulle även kunna appliceras vid akademin. Det hela handlar inte om passkontroll vid bibliotek eller en återgång till småspråk för att hindra framfarten av engelska som standardspråk inom universitetsvärlden. Det förstnämnda, som inte är mer än censur, exemplifieras av mitt egna lärosäte CTH, som nekar iranska och nordkoreanska studenter att studera kärnfysik (av uppenbara skäl).

Den lokala kunskapen och de lokala tankarna är snarare något mer informellt/dolt som återfinns där mellan föreläsarens meningar, i urvalet av källor och referenser och detta skall inte motarbetas, även om det måste poängteras att kunskapen sällan är globalt applicerbar. Det krävs kanske en utomstående för att inse en sådan sak. I Holland är exempelvis stadsplanering läran om planerandet av hela landskapet, av den enkla anledningen att här bara finns stad och stadsregioner. Detta uttalas inte (mig veterligen) inom svensk utbildning.  

Kanske är ett studieutbyte framförallt ett tillfälle att uppskatta och värdesätta den lokala kunskapen och kulturen från hemlandet. Jag tror så. Dagens begrepp är sålunda: Local in thought (ironiskt myntat på främmande språk för att det låter så mycket bättre) som ett alternativ att bryta av alla lovord om det globala informationssamhället med.

När något nytt blir till

Det är slut på uppräkningen nu

av vad som faktiskt hänt.

Redogörelsen för det som funnits,

hela tiden rakt framför mig.

Nu kommer något nytt

att växa där inom mig

(Och sippra ut ibland)

Men inte helt och sällan ensamt.

Är det därför som du inte

ens tycks lyckas märka,

Att språket nu bytt plats,

och gått från oljud till skrivna kväden.

Det är det som måste sättas till,

När det bestående blir.

 

Men vad det blir, om mer än bara

Happy, happy people

Och irrande små fraser

Som letar efter sammanhang och slut:

Det är min enda fråga

Att inhandla till Holland

Non sum qvalis eram

Non sum qvalis eram: Ik ben niet zoals ik was: Jag är inte längre den jag en gång var.

Detta 1700-talshus fann jag under min resa till Maastricht. Byggnaden låg precis där den gamla stadsmuren från 1300-talet en gång hade gått. Som ett minne revs en bit av väggen under 1990-talet som ett minne/en historisk markering. Bakom muren uppfördes en glasvägg och byggnaden fungerar idag som kontor och butik. Sprickan kan också ses som en ödmjuk gest till det gamla huset; moderna krav på ljus och skyltfönster tillåts inte få förändra byggnadens karaktär mer än som en spricka, en symbol för att det förflutna består och inte går att bemästra helt. Fönsterkarmarna finns kvar och skapar fortfarande rytmen i fasaden, men nu gapar de tomma. Kanske är den också ett tecken på att allt inte står riktigt rätt till i den moderna arkitekturen, i den moderna tiden. Vad som skapas nytt är kanske bara spillror och sår av en gammal, oändlig kunskap om material, hantverk och proportion. Kanske är projektet också en ironisk kommentar till besatta bevarandeförespråkare som hellre ser att de ytliga värdena bevaras, men glömmer de element och egenskaper som en gång skänkte byggnaden dess karaktär. Som infill i en historisk kontext är projektet hursomhelst annorlunda och intressant. Arkitekt: okänd för undertecknad.

En tidig morgon

Det är fredag åter. En mycket tidig fredag. Jag har precis kommit hem från Stratumseind där jag tillbringat kvällen med alla andra Erasmusstudenter. Det är konstigt hur liten den här staden är. Hela tiden träffar man på folk man känner, både utbytesstudenter och infödingar. Innan detta var jag på van Abbemuseum ännu en gång; denna gång under kvällstid (för på torsdagar är det öppet och gratis) med Sara, den andra svenska studenten. Det är skönt att kunna bryta av med svenska ibland, precis som det är skönt att umgås med t.ex. tyskar som ju delar mina ideal och kulturvärderingar mer än exempelvis italienare. Tycker dock att jag är ganska öppen, försöker vara lite vän med alla. 

Veckan har varit relativt intensiv. Vi har börjat den akademiska terminen och haft kursstart i de flesta ämnen. Överlag verkar allt mycket bra; vi har lektioner dels i den nybyggda arkitekturbyggnaden Vertigo (uttalas fertischou) samt i diverse brutalistiska strukturer runt om på campus. Projektarbetet har också börjat i den internationella studion Transforming the waterfront of s'Hertogenbosch. Projektet berör både stadsplanering och arkitektur (de gör en tydlig distinktion mellan stadsplanering och arkitektur här). Professorerna är professionella men avslappnade, ungefär som i Sverige med andra ord. Vi har fått en första uppgift av vår italienska professor Irene Curulli, ett konceptuellt, flytande vindskydd. En första (banal) kartongmodell gjordes, se sekvens nedan. Förhoppningsvis kommer idén att utvecklas mer i kommande inlägg, just för tillfället stannar denna briljanta idé på rätt sida pannbenet, så att säga. Nu ska jag sova. Inga föreläsningar väntar imorgon, så jag funderar på en liten tur till Amsterdam, denna gång på egen hand.