Livet mellem husene

Jag bör drista några ord om Jan Gehl också. Jag läser just nu hans dunderstorsäljare Livet mellem husene (javisst på orginalspråk). Den skall för övrigt tentas av i kursen Urban theory an design of public space. Jag läser den med eftertryck skulle man kunna säga, eller snarare; jag idkar världens just nu sämsta studieteknik - jag simultanöversätter den till engelska. Till sammanhanget hör att jag redan har en utmärkt engelsk PDF av den.
Hursomhelst, proceduren ger mig tid att reflektera, och bli ganska irriterad. Visst var Jan Gehl inne nittonhundrasjuttiofem. Dåförtiden: 1) var hans sociologiska idéer nydanande, 2) hade kritiken en nödvändig relevans, 3) Levdes livet på ett annat sätt. Sedan dess har miljoner danska kroner rullat in på Gehls konto. Upplaga på upplaga. Som snabbt säljer slut. Men nu börjar den bli lite antikvierad. Och tjatig. Efter några sidor har jag FÖRSTÅTT att Gehl ogillar de modernistiska stadsbyggnadsprinciperna och hyllar den medeltida staden. Och så mals det hela sida ut och sida in. Men varför livet mellan husen är så särdeles fördelaktigt (biologiskt, mentalt, ekonomiskt, kulturellt und so weiter) kommer aldrig fram. Jan, är det "mysigt" du letar efter? Jaja, jag dör inte, den är stundtals ganska underhållande och lättläst. Och danska går ju lättare att läsa än vad svensken normalt inbillar sig. Men till sjunde upplagan kan väl bilderna i alla fall vara i färg...

Årtiondekrönika

10-talet börjar om tjugofyra timmar och trettioen minuter. Nollnoll är slut, det som präglat oss mest, oss unga. Årtionde nummer fyra startar (det kan inte påtalas nog). Blev således nostalgisk, samlade alla gamla foton i en svart kartong och tog sedan upp dem för en genomgång. Mycket kort på mig i diverse förödmjukande 90-talsutstyrslar. En hel del turkost. Jag har väl inte helt kommit över den färgen.

Favoriten var annars en posebild på mig iklädd ljusblå heldress med pandatryck, pottfrilla och något slags Bachsandaler. Året är cirka 1990. Jag står bredvid en kosmonautdräkt med CCCP-emblem utanför en rymdfarkost. Det var Sovjetunionen som hade utställning på Örebromässan, jag minns det faktiskt. "Ett kulturellt utbyte" tänkte man starta med Örebro. Det blev inte så mycket av det, kan man ju säga med facit i hand. Herregud så länge sen...

Om jag inte hade nåt mer att säga om 00-talet? Inte för tillfället. Men gott nytt år alle man!

En annan dag i december

December har varit kall, karakteriserad av snö, frost och is. Såväl i Eindhoven som i Örebro. Jag har hållit på traditionerna, såsom vanan föreskriver. Men också viljan. Det är Annandagen tjugohundranio. Morgonen har tillbringats i Amerikaskogen strax bakom huset i Adolfsberg, på promenad med hunden. Sedan lite bokläsning; Göran Tunströms vackra Maskrosbollen. Kaffe till. Sedan Fred Åkerström, som jag upptäckt. Mmm.
Diverse arbete väntar, jag har till och med skrivit en arbetskalender fram till tredje januari då Ryanair tar mig tillbaka till finalen i Eindhoven för tre veckor av "känslosamma praktikaliteter". Jag tycker att man kan sammanfatta avsked av vänner, tentor och projektpresentationer just så. Mer eller mindre. Utan att vara krass.
Och i Örebro har jag redan varit i en vecka. Återseende av trogna miljöer, välkända ansikten och röster. Lugn. Trygghet? Jag börjar omkalibrera mig till en vår här, en vår av praktik. Jag ser fram emot detta. Jag måste fundera ut vad som skall hända i höst. Det känns inte som en självklarhet att komma tillbaka till Göteborg och Chalmers. Det finns ju andra ställen som bedriver arkitektutbildning. Det finns ju Lund. Men det kräver naturligtvis ett visst mått av bökigheter för att få en akademisk (och fysisk) förflyttning till stånd. Så vi får se.

Blågrå fingrar skriver detta.

Var på middag i fredags och fann mig sittandes bredvid en turkisk, plastikkirurg som plötsligt fått syn på mina händer och sedan ingående analyserade dess "underliga färg". Det var uppenbart att något var fel, sjukt och lite allmänt malignt; om detta skvallrade hennes plötsliga fascination. Hon frågade om de alltid var så där blågrå. Ja, sade jag, de är väl det. "ojdå, då har du med största sannolikhet anlag för svår reumatism i framtiden". Jaha, vad svarar man på något sådant? Det kändes mer som en dom än en diagnos, men kunde jag ta den på allvar? Och varför delgav hon mig den informationen?

Det ironiska är att mina händer faktiskt var otroligt blågrå då jag vaknade idag. Troligen har de fått en missfärgning från gårdagens badrumsstädning, med det obligatoriska laborerande med godtyckliga kemikalier från förrådet under diskbänken som där hör till. Jag har blivit känslig, fingrarna tynger, mer och mer, och är där inte en liten, knappt märkbar, molande misskänsla? Jag tänker på den turkiska doktorn. Kunde hon inte bara ha hållit tyst? Hur kan jag ge igen? Inte med min "profession" i alla fall.

Sinterklaas

Det är söndag, det är Andra advent och det är Sinterklaas (St Nikolaus). Jag har sett honom mycket den senaste tiden i långt vitt skägg och "rysk-ortodoxisk", färggrann prästmundering. Han slänger kanelbiskvier till barnen och har med sig en skock svarta medhjälpare/slavar/gycklare; Zwarte Piets. Sådär lagom politiskt korrekt, även om holländarna febrilt påstår att de är svarta för att de ger barnen presenter via skorstenar. En annan förklaring är att de, enligt legenden, kommer från Spanien (!).

Nåväl, igår kom de förbi nere på gatan. I spöregnet skred de fram, Sinterklaas i hästdragen kaross, lojt skrockande, medan ZP höll till i lastrummet i en dieselstinkande skåpbil, varifrån de då och då hoppade ut. Sockersöt julmusik strömmade ur sprakiga högtalare, stämningen var på topp.

Idag vaknade jag upp, lyssnade på mina svenska radioprogram och gick sedan ut i köket. Sinter-k hade uppenbarligen varit där under natten för hela golvet var bestrött med godis. Mer än så behöver vi inte fira här i huset.

På campus

Ibland tar man sig tid att cykla runt lite på campus. För att vara Eindhoven är det ganska vackert. Särdeles vackert. Förutom den imposanta Hofdgebouw med sina pilotis utmärker sig De Zwarte Doos (bio och restaurang), de Miesiskt rena maskinbyggnaderna, The Space Cubes (barackliknande studentmoduler), det brutalistiska Auditorium och icke att förglömma den där mystiska kontorsbyggnaden mitt i skogen med 50-talsansikten screentryckta över hela fasaden. Som möbler står de på en gräsmatta, omgivna av små vattendrag.

Frankrikeresa

Rastlösheten låg och pyrde över det gråtunga Eindhoven. Inte konstigt att folk började åka iväg med billiga Ryanair flyg till Porto, Wien, Stockholm och Bratislava. Själv hade jag bestämt mig för att en gång för alla faktiskt få se Villa Savoye av Le Corbusier. Jag fick med mig tre andra, det tyckte jag var lagom. På fredagen åkte vi ut till flygplatsen, hyrde den snyggaste, svartaste BMW som stod till buds. Vi firade givetvis helgbörjan med ett IKEA-besök, där köttbullar och prinsesstårta inmundigades.

Vi åkte i gryningen på lördagen, styrde söderut mot Antwerpen. Plötsligt var vi i Belgien. Sedan lämnade vi Belgien. Lille till höger, en liten felnavigering (för min co-driver Bernadette använde en screenprintad satellitbild från Google maps), därefter Amiens och dess gotiska katedral. Snabb kaffekopp, några vykort, ett tomt torg. Franska rondeller, sedan åter söderut. Péage, dessa ständiga avbrott, tre euro här, sju euro där. Slutligen anlände vi till det måttligt vackra Poissy, med dess högmodernistiska ikonbyggnad Villa Savoye; naturligtvis magnifik med alla sina ramper, takterrasser och härligheter. Vädret var väl sisådär, det började skymma; det var "tiden då fönster blir till speglar", som jag börjat säga allt oftare. Det gjorde inte det hela sämre; det kala, vita och ljusreflekterande avtog i det varma ljuset och fram trädde istället de fantastiska trägolven, färgaccenterna och de få möbler som fanns utplacerade här och var. Huset omgavs av en park, där utanför hade ett ganska anslående miljonprogramsbygge smälts upp som förtog känslan av gränslös frihet något. Men verket bestod, alltjämt med glans. En stor del av upplevelsen bestod naturligtvis i byggnadens ikonstatus och "banbrytade arkitektur", men även i den förvånansvärt komplexa planlösningen som tillät "rundgångar", prång och oväntade rumsligheter på ett uppfriskande vis.

En svindyr plansch inhandlades, sedan vidare i bil. Klockan var fem, vi styrde mot Paris; inte för att vi ville utan för att vi var tvungna. Tät, hetsig trafik, sedan ut på landet igen, nu på väg mot Reims där vi tänkte övernatta. Efter totalt 70 mil bakom ratten styrde jag äntligen in i staden, där vi snabbt hittade ett klassiskt skabbhotell mitt i centrum. God middag, modell rustik, en snabb promenad till katedralen, sedan var energin slut.

Vi sov länge på söndagen, gick på julmarknad, åt underbara bakverk och varma, fyllda baguetter, fick avsluta måltiden i bilen för hyrtiden började tryta. Katedralen hanns naturligtvis upplevas och en flaska champagne inhandlades innan vidare färd i det kulliga landskapet. In i Belgien, Bryssel, Antwerpen, ut ur Belgien. Vägen blev genast bättre, Eindhoven nalkades, vi hittade flygplatsen, lämnade bilen. 1200 km på 33 timmar. Två världsarv och en modernistikon. Ganska bra gjort om jag får säga det själv.

Notre Dame d'Amiens & dito Reims.

En gång var du hud

/Jag fann en liten pidutt häromveckan.

/Jag tyckte att den var vansinnigt vacker.

/Jag kände på den med slutna ögon.

Visst hade den ett syfte, ett mycket uråldrigt skäl.

För mig den nyaste funktion.

Blekvitt läder, är det hud det kallas på en levande motsvarighet?

(En gång var du hud, och nu så är du läder. Alltid är du skinn.)

Sen samlade den ihop sig och reste bort. Det var ett tidsinställt beslut.

Jag vet exakt var den åkte, men det var alltför opraktiskt att följa efter.

Kanske heller inte önskvärt.

Så jag plockar fram dig ur minnet lite,

grämer mig över att du aldrig kom på bild.

Morden

TV-serier brukar inte vara min grej. TV-serier ÄR inte min grej. Men jag är beredd att göra ett undantag. Eller också håller jag på att förändras. Det har börjat bli lite väl problematiskt att se en hel långfilm. Eller läsa en hel bok också för den delen. Är det snuttifiering jag upplever? Jag brukar exempelvis glömma spotify påslaget i skolan. Och så bara står den och tuggar låt efter låt, sekvens efter sekvens genom spellistan. Ibland kommer jag in, tar på mig lurarna och lyssnar. Bloggar och digitala bilder, rumphuggna småsamtal på "utrikiska" en masse. Ibland blir det för mycket av det för småttiga. Sålunda har jag börjat se en serie, vilket är ett led i reträtten till det "långrandiga", småfransiga och k o n t i n u e r l i g a.

Det är Morden på SVT Play, en fristående fortsättning på Graven från 2005. Svenskt och ganska vardagsrealistiskt. Lite av thriller, drama och polisdeckare, mycket dimma, höst och svensk skärgård. Barrskog och duggregn, ett gammalt mord. Jag skulle inte kalla det suggestivt. Men jäkligt stämningsfullt, särskilt när man sitter här i plattlandet. Och så alltid lika trevliga Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam som muttrar om att wienerbrödet är slut. Inte mycket händer. De äter gös på värdshuset, hittar ett litet spår i det förgångna. Jag trivs med det hela, väntar på fjärde delen.

Mellankritik 2.

MVRDV: Effenaar

Vi har en byggnad av MVRDV i Eindhoven, byggd under kontorets strikt-kub-med-accentuerade-trapphus-fas under början av 2000-talet (jämför gärna med Expo 2000-paviljongen). Byggnaden, kallad Effenaar, är ett "kulturhus för unga". Det är uppskattat, välfungerande, drar många stora artister, ligger bra i staden och jag kan verkligen uppskatta greppet med trapporna. Men hur står det egentligen till med utförandet och detaljkvaliteten? Inte ens tio år gammalt och fasaderna har redan börjat vittra. Trappornas elefantlika hud (jag har ingen aning om vilket material som använts men det är mjukt och eftergivligt) har spruckit och lagats med, just det, nitar och silvertejp! Man blir lite sorgsen. Eller också är det ett medvetet val, jag vet inte.

Skärgårdsregn

Trots att den är långt borta,

liksom bukt och fast land,

står där ett skärgårdsregn då vi vaknar.

Som piskar fönster och drar

långt in på varenda veranda.

Det skär en rak linje

mellan ute och inne

(som den gamle kallar stringent)

och det sköljer allt i dimmjölk.

Men fyren den som inte är

en riktig fyr den ser jag,

/trots att den fungerar så/

/och tecknar samma siluett/

mot horisontens rågade limning.

-Det har inte ringt idag.

Jag påstår att det borde,

att det egentligen skulle

men bara sanning

är att det kunde.

Regnet kommer inte

inpå mig mer

än i de ögon som inte räknas

i detta vinterbonade sommarhus.

Men regnet piskar julivarmt

(som de bättre vetande påstår)

Så det handlar inte alls om regnet,

eller något annat yttre väder.

Det ringer inte som det borde,

men så är det ju skillnad på folk och folk

som den gamle

/och tillika döde

stundtals sprakar ur sig

från teakbokhyllans bästa plats.

These Foolish Things

Har inte fått jättemycket gjort idag i skolan (heller). Drev mest upp och ner för trapphuset i Vertigo med Bryan Ferrys These Foolish Things (reviderade versionen från 80-talet) i huvudet. Känner mig lite så, på något sätt. Halvglad, halvförvirrad, halvfalska toner.

Toadörr i trapphuset i Vertigo.

Marmotta Towers

Vi behöver länka projektet mer till staden -
Vi arbetar med torn som sticker fram.
Vi kallar dem Marmotta -
Det är italienska för murmeldjur.

Just another church.

FAT i Boxtel.

Tog tåget till Boxtel, en liten håla norr om Eindhoven. Där finns en (1) sevärdhet sedan 2006; ett renoveringsprojekt gällande en konst(folk)högskola (Sint Lucas). Arkitekter är brittiska FAT (FashionArchitectureTaste), kända för sitt rika, banala bildspråk men samtidigt ganska platta repertoar. Huset i fråga, en 60-talslåda i två plan, har begåvats med ett nygotiskt betongraster. Färgglada mönster på murar är ett annat tillägg, liksom kitschiga kristallkronor interiört. Jag vet inte om jag helt ogillar tanken, men det hela har redan blivit lite sjabbigt. Som sig bör i detta land, där finish inte alltid håller svensk standard.

Argument

Vi kollade lite fel på kartan och upptäckte att vårt tillägg i s'Hertogenbosch resulterar i att vi river det äldsta och behåller det halvgamla (från 60-talet).

Argument varför vi river (nästan) hela skiten:

Why preserving the newest and demolish the oldest?

Well, for the first we didn't think that the oldest necessarily mean "worth saving". In terms of building performance the newer parts are much better (structure, insulation asf). The newer buildings and their surroundings also have a higher density of development which call for an infill of the same scale. Thirdly, we see the inner part of the city as the "real" historical one, worth preserving in terms of conservation, but that does not concern the northern outskirts. Another time, conversation with history is not equal to conservation of history. We call the model heritage dynamic.

ojojoj, kanske lika bra att det aldrig lämnade anteckningsblocket.

ps. Kritiken i fredags gick bra. Bara att köra på med andra ord. ds.

Hyperbody

Jag var på gästföreläsning hos professor Sang Lee (se tidigare) häromsistens. Han hade bjudit in en experimentell musiker från Delft som talade om avancerad, interagerande arkitektur. "We call it hyperbody". Det är högteknologiskt, parametriskt. Oöverskådliga processer med rätt så banala resultat. Exempelvis ett slags morfiskt raster som ställts ut under en utställning om parametrisk design och som anpassar sig efter antalet besökare. Det hela osar ganska mycket kvasi. Jag förstår heller inte hur det ska tillämpas och matchas med studions uttalade mål om "sustainable design". Men är inte det också lite befriande? Att inte allt är så strömlinjeformat tillämpat utan att föreläsningar kanske till och med får vara lite, vad säger man, inspirerande? (Jag väljer att inte använda konceptuellt då det ofta blandas ihop med ord som luddigt och oklart).

Diskussioner av detta slag, tenderar i allmänhet att handla om framtiden. Det handlar alltid om det som komma skall. Inte konstigt kan tyckas, men det hela är mer eller mindre ett modernistiskt perspektiv på utbildningen, som kanske inte är helt skrivet i sten. Det talas om utveckling. Till denna har man hög tilltro. Som om där fanns en sanningens kärna i mitten att veckla ut.

Kanske ska vi ta och dra oss inåt ibland också, introvert och djupskådande, veckla in och komplexifiera det vi redan har; en annan aspekt på hållbarhet. Är vi rädda för att inte nå resultat av innovationskraft nog?

Det finns en klar teknikfascination i nämnda studio. Ändå framhåller Sang Lee hela tiden vikten av att teknik endast ska fungera rent operativt och att den ska användas som stöd för en idé och inte tvärtom. Mer medel än mål alltså, det kan inte nog understrykas. Jag börjar gilla Sang Lee, även om jag inte riktigt känner honom. Han är ju arrogant och egocentrisk, men där döljer sig också en ganska bra och vettig lärare tror jag. Och kallar man Robert Venturi för "Bob", då har man ju per automatik klättrat långt upp i den arkitektoniska hierarkin. Illustration är gjord av min medstudent Térence och återfinns på hans trevliga blogg.

Bitter_Balett

Det var lördag igår. Kulturlördag av allt att döma. Vi var tre som gick på balett, ja balett var det ju egentligen inte, snarare modern dans. Holländska dansteatern firade femtio. Jag kan ingenting om dans, men kan uppskatta det, särskilt då dess ickelingvistiska natur gör det till ett lämpligt nöje för en arm utbytesstudent.

Mitt sällskap var mer insatt, den ena hade till och med dansat själv. Och spelat musik. Hon var så känslosam, kunde verkligen leva sig in, kunde verkligen leva ut. Själv var jag bedövad, stod där och såg lagom bedrövad ut, i alla fall berövad på leendet. Hon beskrev rörelserna, hur man kunde skilja en contemporary från en classical. Jag märkte att jag uppskattade vad jag såg, men att det var märkbart svårt att sätta ord på det hela. Men jag var inte rädd för att göra bort mig. Hursomhelst märkte jag hur jag, i diskussionen, började glida in på att kommentera klientelet i salongen; mestadels kvinnor i senare medelåldern; fluffhår med färggranna scarfs, den typen som man träffar i kassan på apoteket.

Jag kan inte rå för det. Jag hatar när de skrattar. Alltid på fel ställe. De där gamlingarna i publiken. Det är som om de måste bekräfta att de faktiskt förstår vad som försiggår på scen. Jag kanske tror att jag är mera/bättre. Att min respekt för artisterna är djupare. Bara för att jag sitter där och håller tyst. Men tankarna villar iväg, snart är dansen bara rörelse till musik. Hur respektfullt är egentligen det? Och jag blir så bitter i pausen, nästan aggressiv. Jag kan inte rå för det, jag vet inte vem jag riktar mig till. För allt är trevligt; sällskapet, atmosfären, ja hela situationen. Därför blir min irritation än värre. Är det för att jag inte riktigt förstår? För att jag inte är riktigt mogen?

När mitt sällskap byter samtalsämne och börjar prata om arkitektyrket i allmänhet och i synnerhet om vikten av bra arbetsmiljö, trevlig utsikt och bra arbetskompisar. Jag bara svarar (nej jag biter snarare av) att man måste kunna arbeta vartsomhelst, att utsikten inte ska spela någon roll, att den kreativa processen borde kunna vara rationell. Jag hör att det låter fientligt. Jag flinar lite åt henne i ett försök att verka urskuldande, även om resultatet kunde misstolkas som hånfullt.

Hon talar om den fantastiska greppet att låta (synbart) slumpvisa personer ur publiken komma upp på scen och interagera. Jag säger att det var på gränsen till publikfrieri, att det inte var roligt men nästan vackert. Jag säger att jag uppskattar det allvarliga. (Stämmer det?) Tanten i lila rörde sig rätt bra. Och gubben i grå polo hade en fantastisk intensitet. Det var människor som inte längre var rädda. De var grå men inte rädda. Hon går vidare, talar om det svåra och avancerade, om tekniken och inte minst känslan.

Och jag som bara fixerar mig vid publiken. Sedan börjar jag uttala mig om saker som jag inte har en aning om. Kommenterar sångerskan i pianobaren, säger att kniven i hennes röst skär mina trumhinnor blodiga. Jag var ganska nöjd med beskrivningen. Men jag är negativ och cynisk, har uppenbarligen ingenting annat att komma med. Det var ungefär då de andra började bli lite otåliga, "det var sent". Sen åkte vi hem, det hela kändes inte perfekt. Sensmoral: Man ska akta sig så att det cyniskt kvicka och alltför kritiska inte leder till oförutsedda, inre motsägelser, bitterhet och isolation. Ibland behöver sådant hållas tillbaka, särskilt när man inte vet vad man pratar om. Jag tror att jag är lite bättre idag.

Mellankritik

Imorn är det fredag. Den trettonde. Vad passar då bättre än en mellankritik i Waterfrontprojektet? Nervös är jag inte, tvärtom är jag rätt nöjd; både med grupparbete, effektivitet och resultat. Vi jobbar mycket med plattor, sprickor, tektoniska rörelser och kaos. Vi tror det kan bli bra för s'Hertogenbosch, det tror vi verkligen. Och det kommer vi säga imorgon inför professor Curulli, stadsarkitekterna i Den Bosch, Eindhoven och nån förståsigpåare från (just det!) Amsterdam.

Helgen kommer med största sannolikhet att spenderas på annan ort än Eindhoven, vart är dock ännu inte fastställt. Cykling blir det nog inte; min gamla Gazelle gjorde sin motsatsen-till-jungfruresa till Belgien under söndagen och fastställdes sedan som mer eller mindre irreparabel av cykelgubben. Nu står hon uppställd framför skolan inför sista vilan. Hon är redan ersatt av en Gazelle modell herr, utan vare sig växlar, handbroms eller ringklocka. Holländarna tycker att den är spartansk. Jag föredrar "formmässigt ren" och "förhoppningsvis driftsäker". Men inför imorgon kan jag bara lyckönska mig själv och de andra två i team Plates&Chaos: ForssVignaliXue! Gruppbild.

Drömmen om den lilla röda.

De talar om ikonbyggnader och landmärken, platsbildare och dragplåster. Som vore det synonymt med det spektakulära. Vid Tysslingen i vackra Närke återfinns detta 1800-talshus, en övergiven röd. Den har alltid funnits just där, invid den kurviga grusväg som förbinder Närkes Kil med Karlslund och Latorp. Man slås av dess läge. Att den får stå obebodd. Att den för stå ifred. Att falu rödfärg är så beständig och slittålig. Stugan var ett kärt återseende då jag var hemma i oktober.

Konvext utan kontext.

Ja, vad säger man. Massimiliano Fuksas har klämt ur sig något slags formig glashistoria. Någon omgivning verkar inte ha funnits i den kvasiparametriska, virtuella 3D-modellen. Den är där mitt i Eindhoven. Jag har följt dess framfart under hösten. Snart är den klar, tillsammans med något slags tubformad fistelgång i betong som ska fungera som cykelparkering. Men det kanske inte gör så mycket; att den är ful, obehaglig och opraktisk. Folk gillar ju sånt här. Tycker kanske till och med att den är "echt lekker". Vad mer kunde han göra? Men det är slut på sånt här formtrams nu, det säger jag bara. Ikonofilin är rätt så stendöd på den här nivån, om jag själv får bestämma. Här får jag ju det.

Achel

Hade tid över i söndags. Blev klar med två inlämningar på fredagen och lördagen och fann något hårresande på nätet på eftermiddagen. (Det finns ingen anledning att ta det här). Fransk middag på kvällen, trevligt men intensivt. Sålunda var en cykeltur en nödvändig hälsoinvestering under veckans sista. Började med Valkenswaard (som jag inte begär att någon ska känna till) och följde sedan solen söderut. Städerna glesnade, åkrar tog vid. Och plötsligt var jag i Belgien. Cykeln började gnissla. Jag hittade en restaurang av gästgiverikaraktär. Åt hjort och drack trappistöl, cyklade vidare, kedjan började bete sig underligt. Plötsligt fann jag en inhägnad, trädgård, vildvuxen och stor. I fjärran skymtade ett kapell och några småbyggnader. Jag hade kommit till trappistmunkklostret i Achel. Tog en runda, kände mig turistig. Sedan bar det av hemåt igen. Cykeln gick sönder på allvar i södra Eindhoven, efter över 50 km den dagen, och idag fick jag lämna in den på helrenovering. Jag tror att det var värt det.

Le Corbusier revisited

Han var en av de första arkitekter som jag kom att fascineras av. Inte så konstigt egentligen, han var ju en av 1900-talets största. Född exakt etthundra år innan mig.

Jag har fortfarande en stor lust att se hans byggnader och har lovat mig själv att pricka av klostret La Tourette utanför Lyon under nästa år då de firar femtio. Var för övrigt i Ronchamp 2005 då det var femtioårsjubileum för Notre Dame du Haut.

Samma år läste jag hans böcker och förstod inte särskilt mycket om Modulor, idealistiska proportioner och maskindyrkan. Det är tur att man åldras mot det bättre. Ibland ligger han lågt inom mig, vägrar att inspirera annat än med sin något arroganta och härligt pretentiösa attityd.

I veckan "drabbade" han mig dock två gånger;

Läste först en essä av Colin Rowe, The Mathematics of the ideal villa, där Le Corbusiers Villa Stein i Garches (1927) jämförs med Andrea Palladios Villa Malcontenta (1560).

Villa Stein uppfördes för övrigt av Michel Stein, bror till författarinnan Gertrude Stein, som envisas med att uppenbara sig i skepnaden av Hasseåtages tolkning i Picassos äventyr; "Alice! Be talkless!" Vad ville jag säga nu igen? Ja, just det, även om författaren inser det begränsade värdet i en sådan jämförelse så belyser han de båda arkitekternas besatthet av harmoni och proportionsperfektion, på olika plan (bokstavligen) och av olika anledningar, mer eller mindre intuitivt.

I båda fallen används geometriska samband som arkitektoniska argument, stundtals lösryckta dito. Byggnaden blir i vissa fall reducerad till en måttkomposition, i Palladios fall är det dock en dekorerad historia med "rennässansgadgets" (förlåt, så här vårdslöst får man ju egentligen inte skriva). Intressant är hursomhelst denna diskurs om arkitektens retorik, som även Le Corbusier använde sig av för att övertyga studenter, beställare och kollegor. Vi ska då komma ihåg att detta är en formalistisk diskussion som lever ett liv utanför andra stilistiska och praktiska ämnen som struktur, ekonomi och funktion (läs standarder) Mer fria konstnärer än så är arkitekter inte (för att knyta an till en krönika i tidskriften Arkitekten).

Le Corbusier kom också upp till ytan under gårdagen då jag läste en av hans artiklar i FOCUS från 1938 som behandlar arkitektur och "hur man lär sig det hela". Mycket trevlig läsning och förvånansvärt aktuell. Här visar han en mer pragmatisk sida. "Arkitektur är organisation. Du är organisatör, inte planlösningsstylist!"

Han pratar om strukturer och konstruktion, i och för sig som något som måste uppkomma intuitivt och inte något som matematiskt kan räknas fram. Matematiken är verktyget för ingenjören, som används för att befästa en lösning som redan "tänkts ut". Där har vi det igen; matematiken som argumentation, inte som designverktyg. Jag tilltalas lite av förhållningssättet, även om det går i klinch med samtida ideal om parametrisk design i allmänhet och ambitionen om min egen utbildningsingång i synnerhet.

Unité d'Habitation, mars 2007.

Alla Helgons Dag.

Tillbaka i 'hoven efter dagar där hemma. Förhållandevis varmt och skönt och en annorlunda känsla av betraktelse på distans infinner sig. Men allt här är bekant, inbjudande och vardagligt. Och ofta också fundamentalt oattraktivt utan att det gör något. Jag har nästan börjat dyrka det fula, men föredrar det slitna. Apropå detta åkte jag ännu en gång till s'Hertogenbosch under gårdagen, denna gång för kursen Strategies & Places räkning. Grupparbete, analys av övergivna industribyggnader. Synd då att flertalet produktions- och lagerhus antingen användes ytterst flitigt eller också hade de redan blivit transformerade till kulturhus etc.

Under kvällen firade jag Alla Helgons Dag i all stillhet, avstod från Halloweenfester. Mest var det på grund av trötthet, men även en liten smula ovilja. Kan vi inte få vara lite stilla ibland och erinra oss meningen från Svingeln; "Tänk på Döden". Så ofta citerad i Göteborg, just för att denna mening, inskriven vid den tempellika entrén till en kyrkogård, är så provocerande. Jag tycker man kan utveckla uppmaningen till att vi ska tänka på dem som en gång levt. Det blir så mycket enklare att föreställa sig det hela så.

Mormor hade födelsedag häromdagen, hon skulle ha blivit nittiosju. Vi tände ett ljus på Längbro kyrkogård, vid minneslunden. Även andra fick sig en tanke. Ibland var de av den levande sorten, trots att "de levande inte har några gravar". Men de väcker ändå minnen. Också lite sorg ibland. Mormor däremot vill jag minnas med glädje; det passar hennes person bäst. Färgglad var hon. Stark. Hon förtjänar ett foto, även om hon ser lite allvarlig ut. Det blir dock så levande då; när minnena inte frusit leenden och poser och personerna blivit positiva statyer, obestridliga. Färgstark är bättre.

Mr. Swine flu, del två.

Resan till Sverige (förlåt men det är ganska trevligt att markera mitt geografiska utomstående) har hittills varit något av en ifyllning av en checklista:

_Hårklippning

_Jobb till våren (javisst!)

_Blackstahyttan

_Köra bil

_Gå ut med hunden

_Dricka mycket kaffe.

_Umgås med föräldrarna.

_Få lite skolarbete gjort (nåja)

Idag införlivades min sista paragraf i protokollet; jag fick nämligen VACCINATION MOT SVININFLUENSAN. Vårdcentralen Adolfsberg hade inte köpt mina argument om att jag nästa vecka befinner mig 140 mil från Örebro, för "jag tillhörde ju inte riskgrupperna", Capio Läkargruppen hänvisade till nästa veckas superevent på Mässan. Pappa (som varit extra ihärdig i denna fråga) ringde dock i morse och bråkade lite extra, pratade om bristande flexibilitet, välfärdsstaten och landstingslig idioti. Sålunda fick jag tid på jour-/akut-/special-/ultra(?)-vårdcentralen på Nygatan, för övrigt inhyst i före detta Riksbanken; till yttermera visso en av mina favoritbyggnader i Örebro och ett av få exempel på svensk, högkvalitativ postmodernism signerad arkitekt Jan Henriksson. Interiören var givetvis landstingifierad med svampfärg, linoleum och gladfärgade trämöbler, men vad kan man begära? Vaccination fick jag hursomhelst. Tack välfärdsstaten Sverige!

Fd. Nya Riksbanken, Örebro.

Adolfsberg måndag

Det blir inte jättemycket gjort här hemma i Sverige. Det är väl förresten inte heller meningen. Henrik kom på snabbvisit till stan under gårdagen. Lunch i Stadsträdgården, promenad i rockar i höstrusk. Konversation i samförstånd. Av detta mår jag bra, för social kontinuitet har ganska mycket lyst med sin frånvaro i Eindhoven (av naturliga skäl).

Jag läser Peter Eisenmans Inside Out för att jag har den möjligheten, Ernst Brunners samlade dikter för att jag vill och Colin Rowes The Mathemtics of the Ideal Villa för att jag behöver. Det är så lugnt att jag får ro, kanske till och med andrum att skriva, producera lite prosa.

Klippte mig idag, det blev bra och lagom långt. Frågade om vaccination mot den där baconfebern också på vårdcentralen, men de börjar inte förrän nästa vecka med sin massvaccination på Örebromässan. Det är uppenbarligen ingen hejd på katastrofhandlingarna.

Längtan hem.

Så var man tillbaka i Sverige för några dagar. För första gången främling i färdenesland. Nej, så dramatiskt är det inte. Snarare väldigt naturligt. Skäggig och långhårig, men ovanligt utvilad, mötte jag pappa på Skavsta. Vi hade mycket att säga varandra under vägen tillbaka. Tid att ta igen. Jag slogs av mörkret, mörkret och krispigheten i den friska luften. Som om jag inte varit med om den förr. Som vore det så fruktansvärt annorlunda i Holland. Middag med föräldrarna, mammas mat, promenad med hunden.
Tog en tur till stan idag. Regn och höstgult, ett perfekt sceneri att leta tweedkavaj i. Fann ingen hursomhelst. Behöver heller ingen ny. Konsthallen (ÖBKHL) var öppen, stadsbussarna har blivit lila och Våghustorget har gått från lummig oas till kommunistisk stenöken, trots skyltar som påstod att det var "vacker förändring på gång". Som om all ändring blir till det bättre. Behrn Center stod där också, ovanligt färdigt och ovanligt anskrämligt. Skitskitskit, KLARA arkitekter i Karlstad kan placera sina förbannade styggelser någon annanstans. Det är i alla fall min åsikt. Det blev en tur till Bergslagens bok och bild också, där diktsamlingar av Bruno K Ö och Eric Pauli Fylkeson inhandlades. Nu blir det äppelpaj och kaffe. Svenskt kaffe that is!

En trafikplats

Länkat till dessa plattor enligt tidigare inlägg, finns en trafikplats; Kardinaal Rossumplein. Jag har tagit det som mitt kall att förändra den, kan dock inte riktigt minnas varför. Där kommer en bro från norr för platsen gränsar till kanalen. Annars är där en massa vägar, träd, ett monument och en diminutiv uteservering. En park finns där också och en arsenal av trafikljus och skyltar. Tänk om vi kunde ta bort allt det, alla dessa ickearkitektoniska maskiner och symboler som är till för att strukturera och bringa ordning (vilket de visserligen gör relativt effektivt), och ersätta med former och elementära material som ger trafikanterna samma förståelse och förmåga till interaktion. Det är en spännande utgångspunkt tycker jag. Ännu mer spännande blir det om vi faktiskt ersätter den sakliga (men konstgjorda) trygghet som trafikljusen förmedlar med lite gammalt hederligt kaos, eller ska jag snarare kalla det en liten portion skräck? Det handlar inte (primärt) om formmässig provokation eller ens verklig risk, snarare är det "alertheten" i det okända som jag vill åt i det ögonblick då trafikslag möts. Anledningen är naturligtvis praktisk och tillämpas redan på många håll i form av farthinder, nischer, kullerstenar och så vidare; prefabricerade element utställda i gatumiljön för att skrämma. Vad jag vill åt är dock något mer än blomlådor och gupp, något mer speciellt som möjliggör att trafikanterna bryter regler, men i så fall med (mer eller mindre ödesdigra) konsekvenser. Det är platsspecifikt och det är dominerande för området. Och naturligtvis tillämpas plattmetaforen i form av stråk, gupp, kanter (uppskjutande), ramper och refuger. Ojojoj, sen kanske vi kan slänga in ett politiskt korrekt skateanläggning också på området och öppna en liten coffeeshop i ena hörnet och vips har vi även omfamnat stadens subkulturella avarter. Tack för nu.

(Ett lite småfisigt diagram är tyvärr allt som kommit utanför hjärnan hittills. Jag ska bättra mig)

Platsen är även en nod i det parkstråk vi projekterar, vilket domineras av långa, lugna parkbitar och lummigheter. Kardinaal Rossumplein är sålunda ett ypperligt tillfälle att skapa ett dynamiskt crescendo av liv, rörelse och lite vardagsspänning.

Referens:

Skvallertorget, Norrköping

Magic Roundabout, England

Förhåll dig till mig.

Jag sitter och funderar lite smått. Det är tisdag lunch, solen skiner och jag avnjuter ett kaffe som är något av det bästa som producerats i en Bodumbryggare. Jag tänker på projektet i Waterfront, borde jobba lite också för vi har en inlämningsliknande tillställning på fredag. Strategin finns där, så även en hel del av de (potentiella) formerna. Vi pratar plattor. Plattor som skär, som separerar, som länkar, som definierar, plattor som lutar och skjuter ut, plattor som bildar trafikplatser och broar. På, under, över och mellan prunkar vegetationen, där den bryter ut, skymtar fram, sticker in och lyckas-bemästra. Där finns även vatten. Vatten och människor, folk och trafik, dynamik och tragik. Herregud så hektiskt! Och formerna de finns, de är satta i plan, nu dras de upp, en efter en, men de behöver främst definieras som ytor, inte volymer. För de är ju plan. Och mellan skymtar stråk, stråk som kontrasterar, harmonierar och bara förhåller sig.

På tal om det sistnämnda:

Förhåll dig till mig

Förhåll dig till mig

På något vis,

bilda mig

en yta

Ställ mig där och

ge mig den

ändhållplats jag förtjänar

(Mörk som ljus)

Förhåll dig till mig,

se mig nu in i ögonen

Granska mig;

nära och

lite för länge

Upptäck en intensitet,

spåret av den glöd,

som föregicks av brand

(Den följde på ett torkat inre)

Betrakta mig åtminstone

och du har upptäckt mig,

genomskådat

nästan allt

Visa mig

att du förstår.

Rättfärdiga hoppet

eller uppmuntra till

förtvivlan

Först då kan jag

förhålla mig

till dig

Det är så vi hanterar den, den eviga kontexten som finns här, där och på ytors insida. Även på våra ytors insida. Förhålla är inte detsamma som att anpassa sig, inte heller är det synonymt med kontrastera. Så vitt jag vet.

Det skall erkännas att detta inlägg hade en annan titel till en början: "Kvadraten och tryggheten". Men innehållet lät sig inte anpassas. Sålunda får jag återkomma senare inom ämnet striktform vs. friform. (Striktform var förresten ett nytt ord, jag tror att det framgår vad som med detta menas).

Mijn vlakke land

Jaha, så har man kommit hem från ett intensivt veckoslut i grannlandet Belgien.

• Destination: Antwerpen-Bryssel-Brügge.
• Färdmedel: Tåg, till fots
• Vistelsetid: 62 timmar
• Sällskap: 13 Erasmusstudenter av varierande härkomst.
• Kategori: Sällskapsresa, (studieresa)
• Känslor: Glädje, Lättja, Frosseri, Trötthet, Knäsmärta, Förvåning, "över förväntankänslan", Jacques Brel-stämning, sorgen över att jag aldrig lärde mig franska.
• Adjektiv: Förhållandevis kuperat, vackert, trevligt, givande, avkopplande, historiskt
• Väder: Regn-sol-mulet. ca 10 grader varmt.
• Kulinariska höjdpunkter: Fisk- och skaldjursbuffé som man inte blev sjuk av, flamländska grytor, äppelbakverk, våfflor, öl.
• Inköp: Choklad, Magrittebok, Le Corbusierglasögon (!)
• Kulturella höjdpunkter: Magrittemuseet, konstmuseet i Bryssel usw.
• Skillnad mot Holland:

-Mindre spontant.

-Mer konservativt.

-Mer välklätt.

-Dyrare bilar.

-Godare mat.

-Vackrare språk.

-Många kulturtanter i draperade yllekreationer och fluffigt, blont hår.

-Färre ungdomar.

-Lite sämre kunskaper i engelska.

-Inga glada färger.

• Betyg: Mycket högt

Brügge.

Bryssel.

René Magritte; ord och bilder.

Antwerpen.

Brügge.

"om jag ändå kunde ge dig något"

Där kommer en fras, denna gång utomsocknes ifrån (för att uttrycka mig lite nostalgiprovinsiellt). Den kommer från Kjell Espmarks vackra diktsamling "De levande har inga gravar" som behandlar sorgen och saknaden efter en bortgången närstående. Den kommer igen och åter, ekande genom diktsamlingen, mer eller mindre hörbar, inte alltid med förtvivlan i tonen.

Om jag ändå kunde ge dig något...

skulle jag då vilja dela med mig?

skulle du då ta emot?

vore jag då någon annan?

Tecknen för fråga de hopar sig, bäst att sluta innan Kjell Espmark blir någon annan än den han tänkte sig vara.

Två andra vackra fraser kommer till mig, vars ursprung av google-sökningen att döma inte verkar komma från en annan penna:

Det är inget annat än sorgen över utebliven verklighet...

...och det var en vänskap, som smakade kärlek för en svältfödd...

Behovsmänniska

Det är lördag och jag sitter pa TU/e för en gangs skull. Salunda saknas de där prickarna över bokstäverna som gör livet värt att leva. Faktum är att tangenten för (") är den samma som för citation. Märkvärdigt och omständligt. Fortsatter darfor utan.
Endast centralbiblioteket ar oppet pa helgen, och inga program finns som standard pa dessa segtankande Dell-helveten. Darfor jobbar manniskor hemma. Gott om bra böcker är det dessutom ont om. De verkar inte gilla teori sa mycket har. Inte praktik heller, mest är det empiri, forkroppsligat i dessa ändlösa situationsmodeller i skala 1:1000 som frenetiskt produceras pa löpande band nere i det väl tilltagna snickeriet. Nog om det for nu.

Naväl, jag sitter och fyller i tomrum i s'Hertogenboschs stadsplan; ytor för potentiella infills.
De andra tycker att vi ska riva, jag ser ingen anledning till detta. Lite fotomontage blir det ocksa och nar datorn tänker laser jag "Livet mellem husene" av Jan Gehl.
Jag forsoker hitta en s.k. strategy for hela omradet, inte helt enkelt. Introducerade idén for gruppen om en ny struktur innanfor det gamla citadellet. Jag forsokte styra oss bort fran klyschorna om "konstpaviljonger" och "temporara byggnader som staller sig odmjuka infor historien". Istallet ser jag en (intressant) utmaning i att projektera for nagot permanent, garna kontrasterande uttryck med eviga ambitioner och praktiska/samhällsnyttiga funktioner. Responsen var sisadar fran professorn, sa det blir val en modulbarack, inhysande utstallningar for samtida konst till slut i alla fall.

"Remember that conversation with history doesn't mean conservation of history"

Jag tror att jag ska borja rabbla mantrat hogt oftare, sa att "de" (alla) forstar hur det ligger till; inte nodvandigtvis vad som ar ratt, men en insikt kring vad jag menar. Ett annat mantra ekar i mitt huvud ocksa, stulet fran en beskrivning av Alison och Peter Smithson: "a dynamic space, dedicated to the change of pace" (a.k.a. "tambur" rätt och slätt men hursomhelst en mycket vacker ordström)

Nu är jag hungrig, ett primärbehov som dessa föga effektiva arbetstimmar inte kan sta emot langre. Jag gar hem. Jag är en behovsmänniska.

Brutalismen och lekfullheten

Ett svar till David Ekstrands kommentar angående tidigare inlägg:

Tack för ditt inlägg i den brutalistiska diskursen i allmänhet och i min blogg i synnerhet!

Angående brutalism och lekfullhet: Även om formen verkar stram, och materialen är karga, ger brutalismen (mig) en stämningsfull, monumental men ändå rustikt hemtrevlig känsla som annars bara medeltidsborgar och gillestugor med furupanel kan ge mig. Det handlar om en subtil och snäll lek, oftare än sällan var den en lek som försiggick enkom i arkitektens hjärna och teori. Just nu läser jag exempelvis en bok om paret Alison och Peter Smithson; otroligt lekfulla arkitekter i teori-koncept-skisstadiet med banala diagram, dagisgrafik och snirkliga norrpilar. Deras arkitektur däremot, karakteriseras av en (ökänd) rufflighet/stramhet som vid en ytlig anblick ter sig hänsynslös och byråkratiskt seriös. Detta är en dualitet i inställning och ett förhållande mellan teori och praktik som jag inte kan få nog av.

Robin Hood Gardens, London, av Alison och Peter Smithson.

Moving columns

I måndags deltog jag (vid/på/under; preposition: okänd) en workshop under temat Moving Columns: structural adaptibility. En doktorand presenterade sitt forskningsarbete, som i korthet går ut på att finna flexibla, bärande system, som går att flytta allteftersom verksamheten förändras; ett mycket intressant och angeläget tema. Fokus låg på kontorsbyggnader uppbyggda enligt pelar-balkprincipen (vilken i sig är känd just för sin flexibilitet). Hans tes var, att om strukturer blev mer flexibla så skulle också färre kontorshus stå outnyttjade. Han ifrågasatte också idealet med stora spännvidder, som visserligen ger fri planlösning, men också i många fall leder till onödigt resurs- och materialutnyttjande.

Forskningen fokuserade däremot inte på dynamiska laster, informella (Cecil Balmond) strukturer eller optimerade (nya) sätt att bära last. Inom hans ramar stod att undersöka möjligheterna inom standardbygge.

I vilket fall som helst, vi som deltog i workshopen fick efter denna introduktion genomföra en rad tester där ett funktionsprogram med förutsättningar och rumssamband skulle matchas med en given våningsplansstruktur med trapphus och pelarsystem (av varierande täthet). Resultatet skulle bli ett planlösningsförslag samt en reflektion kring hur antalet pelare spelade in i problematiken kring rumsordningen. Allt detta inom 20 minuter. Det hela var faktiskt ganska givande: så rationellt, effektivt och korrekt. Ibland är ramar underbara. Jag kan föreställa mig att ett liknande förhållningssätt användes på arkitekturskolorna under rekordåren i början av 60-talet; en vacker tid som flytt. Och som jag ofta spanar efter...

Frågeformulär.

En fascination för könstigå bökstäver

Albert Heijns köttbullsmix och IKEAs rökhörna.

I Holland finns inte bokstäverna å, ä och ö. Klart är att dessa tecken hursomhelst fascinerar.

Vers une architecture vilaine?

Dagens spaning rör arkitekturens skönhet, varken mer eller mindre högtravande än så. Vad är tendensen jag ser? VI GÅR MOT EN (NY) TID AV "FULA" HUS. Så enkelt är det, så var det sagt.

Påståendet springer ur ett (skriande) behov/vilja hos framför allt arkitektstudenter, att i presentationer, trots goda tekniska möjligheter att göra fotorealistiska renderingar, uttrycka det speciella/konceptuella/geisten.

En fotorealistisk bild säger tyvärr inte mer än tusen ord. Så vad blir reaktionen/resultatet/konsekvensen? Abstraktion!

Rena monokroma vektordiagram i all ära, men för många känns det väldigt "gjort". Det enda alternativet som återstår blir det fula, eller "fulsnygga". Gör lite collage, lite pennstreck, godtyckliga markerlinjer, skeva, skeva, släng in gubbar (gärna lite kitschigt poserande). Varva sedan med lite kvasistatistik och pseudoestetik och du har den ironiska generationens arkitektur.

Nog om presentationstekniken, den är ju bara arkitekturens embryo. (Vem är förresten den ofödde arkitekten? Svaret är, som vanligt, Norman Foster).

Vad är då de "interrelaterade" möjligheterna/riskerna med en sådan utveckling:

1. Att vi får fula, men intressanta byggnader, vilket är en följd av en annan trend; att arkitekter blir "bokstavstrogna" sina diagram, d.v.s. har ett utpräglat "koncepttänkande" och dessutom har (Wingårdh)förmågan att lyckas övertyga sina medmänniskor, trots lite bristfälliga argument.

2. Att arkitekten en gång för alla lämnar sin strama klädkod och börjar använda crocks och glada, glada färger, inte styligt fulvintage utan bara vulgoexpressiva plagg.

3. Att presentationer inte lyckas attrahera beställare och att vi inte får några nya hus alls.

4. Att tilltron till arkitekten minskar och att en diskrepans mellan arkitekter och allmänhet blir än mer påtaglig (en olyckligt scenario som vi kanske senast såg under 1970-talet).

5. Att en ny avantgarde, efter några år, börjar göra vackra hus igen.

6. Ett lyckokast i rätt riktning vore ju naturligtvis ett införande av den "postbrutalistiska diskursen på den arkitektoniska arenan". Det hävdar jag.

Vad skönt det är att slippa belägga sina teser.

Jag är ledsen om ovanstående resonemang ter sig allt för mycket kvasi (läs: "bara för att") och sökt. Att inlägget har en fransk titel spär måhända på denna atmosfär, men skall bara ses som en pass till Le Corbus berömda skrift från 1920-talet, Vers une architecture. Resten sköter Google Translate, ett svindlande verktyg som vi erasmusstudenter upptäckt är lite för bra för att vara sant.

Från kulturbåge till (vinterbonade) crocks i gräll kulör.

Det skall understrykas att dessa två par "arkifakter"* står i min ägo

sedan gårdagen. På gott och ont.

Kontraster förstärker. Som kärringen sa'!

Pust, nu har jag orerat tillräckligt för idag. Tack för mig.

*Arkitektens accessoarer. Här ingår även moleskineblock, ett utpräglat utmärglat anlete och rött vin.

Att bygga i det redan byggda.

Uppgiften att uppföra bebyggelse på platser där det redan finns hus, d.v.s. en kontext, är något som alla arkitekter ställs inför att förhålla sig till, möjligen inte om man kallar sig Frank Gehry eller Zaha Hadid. Hursomhelst tenderar diskursen gärna att (med all rätt) upphöja projekt där ursprunglig bebyggelse inte bara får vara med vid sidan av, utan också utgöra det nybyggda. 

Förutom rent byggnadsantikvariska, praktiska bekymmer kring sådana projekt så väcks frågor kring stil och karaktär, som jag gärna kallar geist. En rad moderna spännande projekt tar tillvara på äldre bebyggelse, gärna ruffa fabriksbyggnader i tegel från början av förra sekelskiftet som av allt att döma uppfördes med en beundransvärd hantverkarskicklighet med gedigna material och vacker detaljering. Sådana hus skall enligt arkitektens jantelag konserveras, i alla fall exteriört. 

Som kulisser från en svunnen tid (hittade ingen mindre sliten liknelse) står de sedan och rymmer moderna funktioner. Men jag kan bara hänvisa till tidigare inlägg där en annan ingång inte bara presenteras, utan också lovprisas, av undertecknad. Ik ben niet zoals ik was. 

Men det verkar generellt endast vara byggnader uppförda innan 1950 förunnat att hanteras på detta varsamma sätt. Till stor del är detta för att byggnader äldre än 100 år och däromkring tenderar att förklaras "kulturhistoriskt värdefulla att bevara" av kommuner och organ. Detta verkar också tilltala allmänheten som tycker att gamla industrier är "spännande". Jag kan inte förneka detta. Ändå höjer jag ett varningens finger till dumdristiga, rigida lösningar där de moderna (interiöra) funktionerna får lida av ett historiskt, sprucket skinn. 

Finger nummer två går till modernare industribyggnader, uppförda under efterkrigstiden. Jag VET att jag vurmar oerhört för det 60-tal som en gång var, och ett 70-tal för den delen också. Där finns värden, material och proportioner. Ganska ofta flexibla, strukturalistiska planlösningar också. Så om vi tänker bort asbest, undermålig ventilation, byggfusk och mögelproblematik ("all good architecture leak" enligt en vis och cynisk man) och negligerar allmänhetens allmänna ogillande av "fula", 60-talshus, finns där också värden att beakta, kvaliteter att ta tillvara och hus att låta bli.

Sådana inner values återfinns till exempel i ett dystert gammalt handelshus längs Waterfrontprojektets norra ände, som ingen verkar bry sig så särdeles mycket om. Men titta hur väl det passar in i rollen som s'Hertogenboschs eget Villa Savoye; en oklanderlig klassiker av en oomtvistlig gigant, Le Corbu. Och 1800-talshuset mittemot, som fram till nu tjänstgjort som gödselfabrik, kanske skulle behöva lite förenande färg, utan att för den sakens skull förlora Het Karakter, som man antagligen säger här.